I morse på P1 diskuterade Johan Kant och jag problemet att pojkarna missgynnas betygsmässigt i förhållande till deras resultat på nationella prov. Det blev ett ganska vänligt samtal. Min plan var att bredda perspektivet till att handla om mer än den rent provtekniska dimensionen.
Vilka konsekvenser får det att vi har en kvinnodominerad skola som beskriver sig själv som könsneutral?
P.S. Tack Johan!
Vi kanske kan ta upp tråden med genuspedagogik en annan gång. För mig handlar det om mer än pedagogernas bemötande av pojkarna. Jag vill gärna se problemet som en innehållsfråga.
Roy Andersson gestaltar framtidens utvecklingssamtal och replikerna är huggna i sten. Här har vi en evidensbaserad och kvalitetssäkrad modell som inte lämnar något åt slumpen!
Mikael Stigendal menar på SOS att det är möjligt att tolka SD:s framgångar som en form av trots och att det kan vara ett nödvändigt uppvaknande för många.
Fanns det något värre man kunde göra i detta val än att rösta på Sverigedemokraterna? Det gick uppenbarligen för sig att ligga kvar på sofflocket och därmed vända demokratin ryggen. Men den som röstade på Sverigedemokraterna passerade alla anständighetens gränser.
Stigendal antyder att det är en havererad betygsdiskussion som ligger bakom förändringarna på den politiska kartan:
Enligt min uppfattning beror Sverigedemokraternas valframgångar på att vi i det här landet har berövats en tänkandekultur. Kunskap har gjorts liktydigt med fakta, i enlighet med Jan Björklunds tvångströja.
Jag är inte säker på att argumentationen är vattentät men delar slutsatsen helhjärtat:
För att hejda den pågående splittringen av samhället kommer det, enligt min uppfattning, att krävas grundläggande diskussioner om vad man ska mena med kunskap, villkor för lärande, hur kunskap ska bedömas, sambandet mellan kunskap och demokrati o.s.v. Förhoppningsvis lär vi oss då förstå varför folk röstade på Sverigedemokraterna.
Den monolitiska skolan?
Betygen som teknologiskt redskap – jag får vaga associationer till en känd filmscen:
Diskussionen om SD:s eventuella rasism går vidare. Jonas Hallberg tar humorn till nya höjder i spanarna och låter Jimmie Åkesson deklamera Främling vid färjeläget i Ystad.
En allvarligare vinkling hittar jag i Konflikt som under rubriken SD-chocken tar sig till bruksorterna i Gävleborg för att försöka förstår orsakerna till partiets framgångar. Samma svar där som i Skåne – de verkliga rasisterna är svåra att hitta. I stället möter vi oroliga medborgare som vill ha ordning och reda.
De främlingsfientliga krafterna breder ut sig i Europa. Sverigedemokraterna framstår än så länge som ett gäng trevliga grabbar. Kanske går de att dra in i demokratin genom kommunalt grovarbete?
I Sydsvenskan skriver Lars Dencik om den danska sjukan. Länk
Jag citerar utförligt:
Dansk Folkeparti med dess politiska mix av främlingsfientlighet, välfärdsstatschauvinism och populism står idag som segrare i den ”kulturkamp” man menar sig ha fört mot kulturradikalismen, ”smakdomarna”, ”eliten” och multikulturalismen i danskt kulturliv. Men segern har inte vunnits i kraft av partiets egen storlek eller styrka utan i kraft av dess förmåga att smitta andra större partier i samhället. Eller snarare i de större och redan etablerade partiernas oförmåga att mobilisera sitt eget immunförsvar mot lockelsen att – för att bevara eller vinna den politiska makten – acceptera först små och sedan allt större portioner av de komponenter som ger Dansk Folkeparti dess politiska identitet.
Jimmie Åkesson har utmärkt förstått detta. Tyvärr kan han ha alldeles rätt när han nu segervisst säger att Sverigedemokraterna i kraft av att de vunnit insteg i parlamentet – och alldeles oavsett hur det nu pågående spegelfäkteriet om regeringsbildning utfaller – redan har uppnått att djupgående ändra förutsättningarna och riktningen för det politiska samtalet i Sverige.
Till en början är danska sjukan smygande, och till synes obetydlig. I dess slutstadium eroderar den de humanistiska, liberala och sociala värden vi menar oss bygga det svenska samhället på.
Alla partier talar nu om att ta ansvar. Frågan är om de som har avgörandet i sin makt till slut verkligen förmår att göra det. Eller om de låter sig så blockeras av sin blockpolitik att smittan och danska sjukan också når hit.
En del tror att toleransen mot avvikare är mindre i små samhällen. Det är inte självklart sant. En duglig och pålitlig person kan bli accepterad – även om han bryter mot traditionella normer. Den som har tagit mot guldmedalj ur kronprinsessans hand för 25 års prickfri mjölk är värd all respekt. Till sist är det vad du gör som räknas – inte hur du ser ut. Så mycket har jag lärt mig av livet på Österlen.
Kanske överskattar genuspedagogerna skräcken för det avvikande? Den maskulina hegemonistiska heteronormativiteten utmanas på många plan, men det sker på ett ganska okomplicerat plan:
– Har man som jag svävat mellan liv och död när en låglandstjur attackerade mig 2008, då tar man det lugnt, säger Knut Lindgren.
Min favoritspecialpedagog Christer (länk) skriver om tendensen att skuldbelägga pojkar i skolan utifrån en artikel i AB som bygger på oändligt gammal och tvivelaktig forskning.
Mycket klokt sägs i kommentarerna och jag citerar gärna Helena:
Det andra problemet är att vi har en sådan extrem lydnadsskola. Flickorna rättar sig bättre och gör snällt meningslösa uppgifter. Pojkarna opponerar sig och hamnar på kollisionskurs med sina lärare. Vi måste tillåta elever att ifrågasätta, kritisera, påverka och välja andra vägar. Däremot måste vi sluta tillåta dem skrika, bråka och på andra sätt förstöra arbetsron.
Ibland tror jag att vinden har vänt och att det finns utrymme att diskutera frågorna. Jag har tidigare kritiserat DEJA:s arbete för att inte våga lämna de här trygga utgångspunkterna – men än finns det hopp.