Anders Jakobsson i Sydsvenskan om jippot “Superpedagoger”.
Det är bra att skollagen testas rättsligt. Vi har skojat färdigt nu.
Anders Jakobsson i Sydsvenskan om jippot “Superpedagoger”.
Det är bra att skollagen testas rättsligt. Vi har skojat färdigt nu.
Kollegan Ingegerd Ericsson publicerar en rapport som förstärker bilden av något som de flesta av oss redan trodde – vi tänker bättre när vi rör os.
Särskilt pojkarna tycks lida av den stillasittande skolan. Det är tråkigt att frågan måste kopplas till betyg för att tas på allvar.
Eller den barnvänliga:
Teach the class: Ask students to perform tasks that you routinely do. By assigning them to step forward, you get to step back. And, of course, the best way for a person to learn a topic is to teach it.
Students can . . .
lead a preview of a new chapter by flipping through it and noting topics.
write suggestions on the board.
call on other students during a class discussion.
prepare and deliver an introduction to new material.
create a quiz that covers material learned.
lead a review of material covered.
lead test-prep before a major assessment.
build a rubric that connects standards to an upcoming project.
Jag hoppas att studenterna ser det på samma sätt. (vilket återstår att bevisa)
Inte alls som jag trodde. Den här killen gillar jag.
Länk SvtPlay
Jag försöker skaka av mig den rastlösa skoldebatten. Det känns ibland som om våra försök att styra utvecklingen är lite pompösa och ofta upplever jag något poserande i våra ansträngningar att förklara och förstå. En del av oss är mer otåliga och intar gärna en pådrivande position i förhållande till en tänkt framtid. Ofrivilligt dras vi in det moderna projektet och utvecklingsoptimismen är stor bland oss som lever i den digitala världen. Möjligheterna är oändliga och tillsammans är vi starka.
Baksidan är svårare att sätta ord på. Vad händer i ett kollegium när några springer före och försöker öppna upp skolkulturen mot en oförutsägbar värld? I gårdagens skolchatt diskuterades svårigheterna med att leva i opposition – att vara den jobbiga kollegan som kritiserar en verksamhet utifrån ett utopiskt perspektiv. Varför förstår inte alla vad som behöver göras? Suck, stön…
Jag går ut i trädgården och räfsar undan resterna av vintern. Den vår som jag trodde skulle virvla förbi har stannat upp och på dammen ligger ett tunt istäcke efter nattens frostknäpp. Två guldfiskar har överlevt och nu simmar de runt i sin lilla värld. På ett sätt är jag avundsjuk inför deras sätt att möta livet. De har inga planer på att förändra sådant de inte känner till. Frågan är om de ens förstår ordet “utveckling”?
Det går en subtil gräns mellan att vara neurotiskt bekräftelsesökande och att en driva en fråga konsekvent. Mina arbetskamrater antyder att jag borde ligga lite lågt ett tag och jag anar att de har en poäng.
I senaste numret av lärarnas tidning är jag intervjuad.
Nu börjar de stora elefanterna dansa.
Jag framhärdar i rätten att bli duad. Ingen snorkig expeditspoling ska nia mig…
Uppdatering: