Långläsning om den “förvirrade lärarutbildningen”

Jan Sjunnesson spar inte på krutet i sin kritik.

Frågan är väl om vi ska skriva kursplaner som utgår ifrån vilka studenter som söker till lärarutbildningen? Det är nog en politiskt riskabel väg. Utredningarna pekar mot mer vetenskap och mer akademisering. Vi som jobbar här rår inte över de besluten.

Samtidigt inser jag att Jan har många viktiga poänger:

Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.

Vi behöver diskutera de här beskrivningarna av studentgruppen. Jag känner delvis igen mig, men ser också andra mönster. Jan avslutar med goda råd:

Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.

Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.

Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.

Efter mitt framträdande i Aktuellt kritiserades jag som elitistisk alarmist. Nu har jag fått konkurrens i den positionen. Jag försöker se kraften hos individerna och avstår från generaliseringar. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv. Våra studenter bär viktiga erfarenheter med sig in i högskolan – frågan är vad vi gör med dessa? Kierkegaards ord om att möta eleven där den är behöver vi påminna oss om – dagligen.

20120914-074747.jpg

Konsulten, medierna, Staffanstorp och ministern

Jag gillar Troed Troedson och tycker han svarar korrekt på de besvärliga frågorna om visionsdokumentet. I Staffanstorp.

Dagens Sydsvenska

Tidigare texter

Troed Troedson vill inte kommentera vilket avtryck hans insatser gjort i det omdiskuterade skoldokumentet.

– Jag diskuterar aldrig min insats med någon annan än kunden. Det gör nog ingen konsult. Det vore oetiskt. Ni får ställa dessa frågor till Staffanstorps kommun, inte till mig.

Han vill heller inte uttala sig om utbildningsminister Jan Björklunds fräna kritik, som fick kommunens moderata ledning att i förra veckan dra tillbaka dokumentet för omarbetning.

– Det är inte mitt dokument. Jag har bara fungerat som bollplank, ett av många, säger Troed Troedson.

Han har arbetat som framtidsanalytiker i femton år och har haft många uppdrag som gällt skolans organisation i kommunerna.

– Det är nog lättare att hitta kommuner jag inte haft uppdrag i, säger han.

Han räknar med att kunna behålla sina arvoden, även om dokumentet nu ska omarbetas.

– Vi är ingen lobbyfirma, som lovar att få igenom politiska beslut. Jag bara levererar föreläsningar och analys.

20120911-080339.jpg

https://twitter.com/tankom_hans/status/245547481511895040

Robothunden som lärare i Sydkorea

Den svenska diskussionen om professionaliseringen framstår som lite udda vid sidan om reportaget från Sydkorea. Nu finns en länk till den långa och plågsamma filmen här.

Som bonus beskriver Sven-Eric Liedman tankarna bakom skolan genom tiderna. Det är som vanligt lysande.

Staffanstorp i skolpolitikens stormöga

Länk till Sydsvenkan – se även övriga artiklar på samma sida.

Lärarna som samlas i lärarrummet är alla kritiska till dokumentet om framtidens skola i Staffanstorp.

– Det känns som om vårt jobb inte är värt någonting. Vårt arbete med eleverna – plötsligt ska det bara försvinna. Det är många lärare som är upprörda här på skolan, säger Carina Cassten.

I dokumentet talas om ”En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner, stadier, elever eller lärare.”

– En framtidsvision utan pedagoger och utan elever. Hur ska man kunna lära sig någonting då? Jag kan inte förstå det, säger kollegan Frank Roxenby.

Den lokala skolpolitiken hänger inte ihop med rikspolitiken, menar han.

– Den här kommunen är ändå borgerligt styrd. Och dokumentet är helt tvärt emot regeringens skolpolitik där man försöker styra upp skolan med mer ordning och reda och traditionell kunskapsinhämtning – eftersom vi har sett i undersökningar att kunskapsnivåerna har gått ner.

Jag håller en låg profil i debatten, men varnar för sentimentala lösningar på framtidens problem.

20120908-101047.jpg

Etikett på högskolan

Diskussionen om mobiltelefoner lär fortsätta.

An example: I spoke with a colleague earlier today about student decorum and what faculty can or should do when problems arise. She expressed surprise and dismay at the most common in-class problem: cell-phone use. Students usually don’t talk on their smartphones in class, of course, but they certainly text one another and check email or Facebook with relative abandon. Recently, during the first day of class, she reviewed cellphone etiquette as articulated in the course syllabus (“phones should be on silent and out of sight”) and then observed a first year student in the first row with his eyes glued to his cell phone. She let it pass because it was the first class meeting. When the second class rolled around, he sat two rows back and spent much of his time (albeit in failed attempt at being surreptitious) again staring at his phone and texting away. Slightly exasperated, after class she asked him to visit her during office hours. He did. She had to do a one on one session explaining the facts of classroom etiquette life. He expressed real embarrassment and apologized, which led to a broader talk on college life and appropriate behavior in and out of the classroom. My colleague wondered—not inappropriately—why so much effort has to be exerted for what should be a straightforward, even obvious, example of delaying gratification (i.e., put the phone away until class ends).

Det känns lite gammalt. Om jag vill att studenter ska kommunicera digitalt blir det ologiskt att förbjuda smartphones i klassrummet.

Här finns utrymme för förhandlingar.

20120908-090318.jpg

Svårtolkat om konflikter i skolan

Hälften av eleverna hade nyligen upplevt konflikter. Betydligt fler flickor än pojkar hade hamnat i någon form av dispyt med lärare eller skolkamrater. Men oftast ville och kunde barnen själva lösa problemen. Det visar de första resultaten av en stor forskningsstudie om konflikthantering i skolan.

De allt fler anmälningarna om kränkningar kan göra skolorna avtrubbade, menar professor Antoinette Hetzler.

Svårtolkat och högintressant.