Tjejsnack – solidaritet

rp.jpgMånga vänner har upptäckt countrymusiken. Inte bara den hippa outlawtraditionen eller den sene Johnny Cash – nej nu är det dags att ta sig an de tuperade damerna som sjunger om sina svekfulla män på pokerkväll. Reba McEntire gör On my own på ett oemotståndligt sätt. Ilska, saknad och stolthet i systrarnas sällskap – jag tror på det och inser att ordet solidaritet har fått en ny dimension för mig. Sådana kompisar vill jag också ha.

Jag blir betydligt mer berörd av countrysångerskornas klaganden än den kända soulversionen med Patti Labelle som inte har samma dramatik – även om det nästan är olidligt vackert när Michael McDonald kommer in.

Examination – ett obehagligt ord

Jag är en usel kulturkonsument och trots att vi bor mitt i stan är det sällan som jag tar del av det generösa utbudet. Motvilligt blev jag meddragen på en konsert med Torsson och nu måste jag erkänna: Det var kul! Bandet svänger nuförtiden och sångaren är en stor scenpersonlighet. De har massor med hittar och en trogen publik som kan alla texter. Själv gillar jag sången om turisten

Jag är en turist – jag vill ha information
Jag har letat länge efter en attraktion

eller DKW-sången som väcker ljuva minnen av tidigt sextital

D-K-W
D-K-W
En Västtysk produkt, som var känslig för kyla o fukt.
D-K-W
D-K-W
En Västtysk produkt, tre cylindrar o oljelukt.

dkw.jpg

Mest skolnära är dock sången om Storskiftet

Jag tror det blir en skriftlig examination.
Så vill du sluta med din konversation.
Det blir troligen ett skriftligt förhör.
Så jag e tacksam om du låter bli och stör!

Vill du prata med nån annan e du snäll?
Jag har så mycket och stå i just ikväll.
Jag måste repetera grammatik.
För vi ska översätta engelsk lyrik.
Vi har engelska i läxa och jag vill,
kunna mina saker så gott som utantill.

En högskolelärare är aldrig ledig. Examinationerna förföljer oss.

Jag är din framtid

Klockan 10.35 idag blev jag musikalälskare. Då sjöng Anders Ekborg på TV4 morgonteve ett stycke ur den nya musikalen London the musical som jag inte alls var beredd på. Vilken kraft och vilken röst!

Gå in på Myspace och klicka på Jag är din framtid

Nu har jag snart inte så många bilder om mig själv kvar. Jag kommer att sluta som en sådan där bussresenär som åker till Stockholm för att gå teater. Hur coolt är det?

If i didn´t care

rom.jpgMin vän och arbetskamrat Jan brukar tipsa mig om bra musik. Särskilt spännande (och lite ansträngande) är det när jag blir tvungen att leta reda på en viss sändning av radioprogram och en särskild låt. Men belöningen är riklig. Jag vill gärna förmedla tipset om Kaleidoskop den 10/12. Länk

Jan rekommenderar spår 1 (en underbar hyllning till en gammal tvättmaskin) och spår 7. Men för mig är nog ändå talavsnittet i If I didn´t care med Inkspots en av förra århundradets mest romantiska ögonblick. Jag hittade Texten och en tveksam pretentiös bildsättning från Youtube för er som inte kan sången.

Mer intressant är konsertversionen där två av originalartisterna driver med sången och sig själv (tror jag). Det går nog att se filmen som en uppvisning i kolonial undergivenhet och schabloner om den glade svarte vilden. Louis Armstrong fick mycket kritik för att han “gav publiken vad den ville ha”. Inkspots tar det några steg till. Mer oblygt publikfrieri har jag aldrig sett!

Surströmmingspolkan lever

Jag tror att Tore Skogman var ett äkta geni. Lyssna på fraseringen och energin i sången. Versfötterna dansar fritt och jag vill bara skriva lika flytande texter.

Dessutom skulle jag vilja veta hur personen som kombinerade filmen och musiken tänkte. Postmodernismen innebär att gränser överskrids. Just denna gräns visste jag inte ens fanns.

Jag har muttrat över vetenskapen

tron.jpg

Därför var det en ren befrielse att få vara med om Johan Södermans disputation på avhandlingen Ra(p) i käften. Mats Trondman var lysande och jag har aldrig varit med om en disputation med sådan energi. Nyfiket och prövande diskuterades frågor som jag tror de flesta i den överfulla salen var djupt intresserade av. Det mesta spännade var kanske diskussionen om hiphopvärlden som alternativ högkultur. En hierarkisk organisation med tydliga normer och bildningsgång. Johans undersökning från USA antydde att det finns sådana starka tendenser. Hiphopen blir den nya jazzen med kurser och professorer.

be.jpgDå hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.

Roligare än så tror jag inte det blir inom akademien. Men det räcker länge!

Sydsvenskan 

Wiehe, Dylan och språket

bobdy.jpg

Mikael Wiehe skriver i Sydsvenskan om den svåra konsten att översätta Dylan. Efter tre skivor finns det erfarenheter värda att fundera över. Översättning är en svår konst och fällorna verkar vara många. Längtan efter att hitta den röda tråden och göra en exakt trogen översättning – samtidigt som det är tomrummen och motsägelserna som är själva essensen av Dylan. Slutklämmen är svårslagen:

Kanske är det dessa tomrum i Bob Dylans texter, musik och liv, och folks möjlighet att själva fylla i, som är en del av förklaringen till hans storhet. Var och en kan skapa sin egen Bob Dylan. Var och en kan göra en Bob Dylan efter sitt beläte. Vi blir alla medskapare. Vi blir Gud!

Själv hör jag också till de hjälplösa beundrarna som slukar Uncuts genomgångar av vilka som är de 100 bästa låtarna. Min inre nörd tycker det är enormt viktigt att ta ställning till om Blonde on blonde eller Blood on the tracks är hans bästa album. Själv håller jag på den senare och tänker viga sommaren åt att översätta You gonna make me lonesome when you go. Särskilt raderna om Verlaine och Rimbaud utmanar mig på många plan. Vilka svenska poeter passar in här?

I’ve seen love go by my door
It’s never been this close before
Never been so easy or so slow.
Been shooting in the dark too long
When somethin’s not right it’s wrong
Yer gonna make me lonesome when you go.

Situations have ended sad,
Relationships have all been bad.
Mine’ve been like Verlaine’s and Rimbaud.
But there’s no way I can compare
All those scenes to this affair,
Yer gonna make me lonesome when you go.

Läs hela texten

Annars läste jag samlade Dylanintervjuer (ett exempel, ett annat i Stockholm!)i somras och blev helt bedövad av hans humor. Dylan var verkligen inte arrogant eller elak. Han försökte bara svara på helt idiotiska frågor utan att förnedra sig.

– What´s your songs about?
– Well, some of them are about five minutes and some can even be about seven…

Jo – bloggen har ju ett tema: Utbildning. För mig är det inspirerande att möta en person som vägrar vara förebild. (Jag vet det är en paradox!) Många lärare går vilse i sina tankar om att vara en förebild för barn. Jag tror det räcker med att vara någorlunda ärlig, kompeten och intressant. Sen är det upp till barnen att bedöma om det finns något djupare att hämta.

När jag satt i fängelse i Paris

monet.jpg

Jag är på väg till min ungdoms drömmars stad och det kommer att vara bloggfritt några dagar. Hemingway och Henry Miller drog en gång ner mig i parisromantiken och jag är ännu inte helt fri.

Att resa till en stad man varit i som ung är ett riskabelt projekt. Nostalgi är en stark kraft och jag vill inte gå runt och jämföra med hur det var då eller: – hur jag var då.

Ändå vill jag berätta om en magisk resa till Paris 1974. Vi var en tillfälligt ihopsatt jazzorkester som lastade den senapsgula folkvagnsbussen för det stora äventyret. Jag minns att vi köpte dansk salami och söt martini på färjan till Tyskland och att det är en kombination man blir väldigt törstig av. Och att toaletter är sällsynta på autobahn.

Vi var jazzens riddare och försökte leva på att spela på gatan. Idag är trumpetaren en ledande profil i folkmusik och har blivit något fint som kallas artist in residence. Saxofonisten blev först kapellmästare på Stockholms stadsteater och därefter avtalssekreterare i musikerförbundet, klarinettisten blev folkmusiker och kompositör – och gör fortfarande den mest känslostormande teatermusik jag vet, trummisen spelar fortfarande jazz och blev i egenskap av sjukhusclown utsedd till årets glädjespridare i Malmö, och banjoisten, jag själv, vad blev det av mig? Ibland spelar jag in barnskivor med någon sorts genusidé, men ser mig nog inte som musiker i någon djupare mening. För mig är musiker sådana som övar – det gör inte gärna jag.

paris.jpg

Det var alltså vår i Paris och stämningen var spänd. Polisen hade fortfarande inte glömt studentupproren från 1968 och de var fast beslutna att slå ner varje form av orolighet i dess linda. Vi var dumma nog att spela i Quartier Latin och dessutom skapa en folksamling. En av de skräckinjagande polisbussarna stannade och packade in oss för transport till station där vi tillbringade nästan en (1) timme bakom galler. Världen hann inte ordna några stödgalor för oss, men vi kände att detta nog skulle bli en bra historia. Johnny Cash har sin mytologi – vi har Paris.

Eller för att citera Humphrey Bogart (eller var det Ingrid Bergman?) i Casablanca: “We´ll always have Paris”