Klockan 10.35 idag blev jag musikalälskare. Då sjöng Anders Ekborg på TV4 morgonteve ett stycke ur den nya musikalen London the musical som jag inte alls var beredd på. Vilken kraft och vilken röst!

Gå in på Myspace och klicka på Jag är din framtid

Nu har jag snart inte så många bilder om mig själv kvar. Jag kommer att sluta som en sådan där bussresenär som åker till Stockholm för att gå teater. Hur coolt är det?

Jag är på väg till min ungdoms drömmars stad och det kommer att vara bloggfritt några dagar. Hemingway och Henry Miller drog en gång ner mig i parisromantiken och jag är ännu inte helt fri.

Att resa till en stad man varit i som ung är ett riskabelt projekt. Nostalgi är en stark kraft och jag vill inte gå runt och jämföra med hur det var då eller: – hur jag var då.

Ändå vill jag berätta om en magisk resa till Paris 1974. Vi var en tillfälligt ihopsatt jazzorkester som lastade den senapsgula folkvagnsbussen för det stora äventyret. Jag minns att vi köpte dansk salami och söt martini på färjan till Tyskland och att det är en kombination man blir väldigt törstig av. Och att toaletter är sällsynta på autobahn.

Vi var jazzens riddare och försökte leva på att spela på gatan. Idag är trumpetaren en ledande profil i folkmusik och har blivit något fint som kallas artist in residence. Saxofonisten blev först kapellmästare på Stockholms stadsteater och därefter avtalssekreterare i musikerförbundet, klarinettisten blev folkmusiker och kompositör – och gör fortfarande den mest känslostormande teatermusik jag vet, trummisen spelar fortfarande jazz och blev i egenskap av sjukhusclown utsedd till årets glädjespridare i Malmö, och banjoisten, jag själv, vad blev det av mig? Ibland spelar jag in barnskivor med någon sorts genusidé, men ser mig nog inte som musiker i någon djupare mening. För mig är musiker sådana som övar – det gör inte gärna jag.

Det var alltså vår i Paris och stämningen var spänd. Polisen hade fortfarande inte glömt studentupproren från 1968 och de var fast beslutna att slå ner varje form av orolighet i dess linda. Vi var dumma nog att spela i Quartier Latin och dessutom skapa en folksamling. En av de skräckinjagande polisbussarna stannade och packade in oss för transport till station där vi tillbringade nästan en (1) timme bakom galler. Världen hann inte ordna några stödgalor för oss, men vi kände att detta nog skulle bli en bra historia. Johnny Cash har sin mytologi – vi har Paris.

Eller för att citera Humphrey Bogart (eller var det Ingrid Bergman?) i Casablanca: “We´ll always have Paris”