Jag är på utbildningsdag och studsar till inför vissa begrepp.
Tre mål och fem sidor innehåll i fysikämnet – är det fortfarande en målstyrd skola? Det luktar regler…
En flock kor går i hagen utanför vårt hus och jag tröttnar inte på att se dem äta, idissla och umgås under vänskapliga former. Det är nyfikna djur med en stark gruppkänsla. Ibland tycker jag mig förstå dynamiken i gruppen, men antagligen har jag sett för många disneyfilmer och läser in mänskliga känslor hos de oskyldiga djuren.
I lördags bröts harmonin för några sekunder. Två kor som hade kalvat sent blev utsläppta med sina veckogamla kalvar.
Hierarkin hotades och den ömtåliga balansen var rubbad. Den rödaktiga kvigan visade vem som bestämde (?????) och snart var ordningen återställd.
En dag i ett grässtrås liv:
Marken – munnen – strupen – vommen – nätmagen – bladmagen – löpmagen – ändtarmen – marken….
Jag tror att det här inlägget har något med diskussionen om mobbning att göra, men det är en mycket långsökt och obehaglig tanke att “allt handlar om att veta sin plats”?
Naturen är en ytterst suspekt läromästare för hur vi ska leva våra liv!
Soffies blogg!
Jag har en del tveksamma konsertupplevelser som gör att jag ofta tvekar inför att konfronteras med mina hjältar. Rolling Stones på Ullevi 1982 var en plågsam upplevelse och Dylan var ett bottennapp.. Samtidigt vet jag att det är få saker som är underbarare än en riktigt bra konsert.
Onsdagen den 4/8 var kvällen då allt stämde. Leonard Cohen var precis så ödmjuk och karismatisk som jag ville. Texterna skimrade mer poetiskt än jag trodde var möjligt. Bandet var fullständigt lysande och ljudet kristallklart i den stora hockeyladan.
Liveskivan från London finns på Spotify och kan kanske ge en glimt av hur bra det var. Håkan Engström beskriver detaljerna utmärkt i sin recension. Jag är väldigt imponerad över hans förmåga att formulera sig under en konsert! (Länk)
They sentenced me to twenty years of boredom
For trying to change the system from within
Jag funderar på att ta det som motto för den här bloggen?
Uppdatering:
Nedanstående skrev jag för tre år sedan. Det är inte min elegantaste text och jag var nog ganska arg över den obehagliga tonen bland kommentarerna på hemsidan. Jag läser Olle Holmbergs text på Skola och samhälle om Inger Enkvist och nickar instämmande. Den viktigaste frågan när det gäller professorn från Lund är:
– Var fick hon luft?
Är det verkligen regeringens expert som använder den här formen av billig retorik?
Länk till SOS
Ursprunglig text 8/11 2007:
I dagens Svd skriver Inger Enkvist under rubriken Bryt med flumpedagogiken. 2 . Kl. 22.35 har 258 läsare kommenterat artikeln. Texten är en uppvisning i försåtliga självklarheter och reaktionära dumheter, falska dikotomier och förrädiska generaliseringar.

Klassiskt bildningorgan
Samtidigt finns där en ton av sunt förnuft och enkla lösningar som gör budskapet svårt att motstå. Det var kanske bättre förr i alla fall? När påbörjades civilisationens förfall? Var det grekerna eller romarna som hade rätt förhållningssätt till barnen?
Min position är mitt i stormen. Jag möter studenter som studerar på en högskola med krav på att de ska tänka själv. De har fostrats i en skola som uppmuntrat dem att leta efter ledtrådar och reproducera kunskap. När instruktionerna inte är övertydliga eller banala menar studenterna att kursen är “luddig” eller “flummig”. Tyvärr är det ofta svaga studenter från studieovana hem som längtar efter mallar och färdiga lösningar. (Läs mer här!)Tilltron till den egna förmågan att tänka har de förlorat på vägen. Lärarna ska helst lotsa eller peka med hela handen.
Det fungerar inte när de ska ta ansvar för den egna undervisningen i en framtida lärarroll. Då måste självförtroendet finnas.
Jag anklagar Enkvist & co för att bära upp ett auktoritärt kunskapsideal. Nu försöker hon koppla samman frågan med empati, mobbning och respekt för skolan som institution. Jag ser det som ett retoriskt knep.
Allt var bättre förr – barnprogrammen till exempel!
Rapporten från Skolinspektionen om bristerna i skolornas arbete mot mobbning verkar inte vara någon munter läsning. Jag läser sammanfattningen i Svd och blir fundersam.
Fler än åtta av tio skolor är utan godkänd likabehandlingsplan som visar hur personalen arbetar både förebyggande och akut.
Jag har tidigare hört rykten om att Skolinspektionen i första hand är intresserad av handlingsplaner och i mindre grad av efterlevnaden. Misstanken är styrkt.
Ungefär var tionde skola saknar dessutom beredskap för att vuxna kränker barn.
Betyder det att personalen är helt handfallna? Eller är det så att de inte har formulerat sig skriftligt utifrån de godkända mallarna?
Tre av tio skolor följer inte den nya lagen mot diskriminering. Lagen förtydligar att barn inte får kränkas på grund av sin ålder.
Hur menar Skolinspektionen? Jag behöver nog exempel på hur man “kränker någon på grund av sin ålder”:
– Du får inte komma in här, din unge jävel…
Jan Björklund är som vanligt full av handlingskraft:
– Vi inför en ny skollagstiftning som ger lärarna mer disciplinära befogenheter att ingripa. Vi satsar 40 miljoner på forskning kring mobbning, vilka förebyggande metoder som är mest effektiva.
Jag delar inte ministerna tilltro till de så kallade evidensbaserade metoderna och menar att det var ett olyckligt drag att försöka styra arbetet åt detta hållet. Nu är det lite sent att aktivera forskningen och utveckla en djupare förståelse.
Men inga pengar eller lagar i världen räcker om inte vuxenvärlden visar civilkurage när saker och ting inträffar, säger Björklund.
Här kunde vi inte vara mer överens. Tack Jan – du är en fin kille!
Christer tänker också bra.
Våra studenter brottas med begreppet “En skola för alla”. När resten av världen går mot inkludering i skolan – då trampar Sverige under Björklund åt det motsatta hållet och utsätter de annorlunda barnen för en allt mer oblyg exkludering.
Se programmet Uppdrag granskning om Den särskilda skolan!
Gör det noga!
Skolan har i uppdrag att fostra barn. Det är nödvändigt för att skapa en trygg miljö och de flesta lärare är överens om att detta är en nödvändig del av arbetet i klassrummet.
Skolan har inte i uppdrag att uppfostra föräldrarna. Historiskt har staten ofta försökt använda skolan till att sprida de goda medelklassnormerna till problematiska grupper som arbetar- och invandrarfamiljer. En del lärare har än idag svårt att avstå från den här maktutövningen.
När jag gick i skolan var det självklart att fröken kunde säga:
– På fredag ska era böcker vara klädda!
De föräldrar som inte hade köpt bokpapper och klätt sina barns böcker till den utsatta dagen riskerade ett tillrättavisande samtal från fröken, alternativt att bli uthängda på föräldramöten då den obligatoriska bänkinspektionen var en given höjdpunkt.
Själv minns jag det som ett lustfyllt tillfälle att få gå med mamma och köpa papper och försöka vika in flikarna på rätt sätt. Min lille vän, vars föräldrar inte lyckades knäcka koden för gott föräldraskap, har helt andra erfarenheter.
Frågan är var traditionen tog vägen? I vilka områden lyckas lärarna framhärda i att ställa krav på föräldrarna?
Ett forskningsämne om föräldrars delaktighet och inflytande – säljes till högstbjudande!
Mike beskriver i en kommentar skolan så här:
Skolan är hjärntvätt och indoktrinering och förvandla dig till en produkt inget annat.
Jag blir lite skakad och inser att jag har blivit en del av den utbildningsoptimism som genomsyrar stora delar av vårt samhälle. Kanske borde jag dra ut till försvar och hålla ett lite tal om skolans betydelse för individens utveckling?
I mörka stunder associerar jag till det fantastiska Förintelsemuséet i Berlin. Där finns ett fält med dödskallar av järn som besökarna får gå ut på. Så kan man också känna inför skolans historia.
Klickbar bild:
Sydsvenskan publicerar idag en bra artikel om skolans problem att förstå barn i svårigheter. Efter dödsskjutningarna i Tyskland finns det utrymme på nyhetsplats för sådana här frågor.
På nätets förstasida finns puffrubriken:
Dödsskjutningar skylls på skolan
Den gör mig djupt olustig. Jakten på syndabockar och ett kollapsat samhälles försök att lägga skulden på skolan (lärarna – lärarutbildningen?) känns som dåliga repriser.
Själva artikeln har en bättre rubrik:
Hatet mot skolan lever ännu kvar
Här möter vi en människa i ett levande porträtt och frågan nyanseras på ett sätt som gör det möjligt att diskutera. Vad är det för krav som fick Peter att känna sig så misslyckad? Vilka möjligheter till stöd går att utveckla?
Moral är svårt. Tanken på att varje handling ska vara möjlig att generalisera kanske fungerar som stöd för de som har svårt att se moralen i att avpassa sitt agerande efter situationen.
Den avskedade fritidsledaren Kija Habibzadeh upptäckte att om inte hennes chefer ville visa sig i baddräkt så var det inte lämpligt för henne att göra så.
Jag tror inte att Kant menade så.