Jag läser kollegornas debattinlägg om socialtjänsten med blandade känslor.
Yttrandefrihet är viktigt och den kritiska dimensionen central, men jag är osäker på den här alliansen mellan fackrepresentanter och högskolelärarna. Jag tror att vi statligt anställda ska vara försiktiga med hur vi beskriver kommunen. Eller är jag skadad av vår (lärarutbildningens) tradition av gott samarbete med huvudmännen?
Det här behöver jag tänka vidare om.
Artikelförfattaren var expert på Utbildningsdepartementet och skrev ögonöppnaren “Kön och skolframgång”.
Han nämner varken låga förväntningar eller biologiska skillnader som förklaringar. DEJA:s analys sjunker till botten. Det finns utrymme för nya tankar.
Efter elva lätt haveristiska debattartiklar på Newsmill känner jag mig lite mindre ensam nu. Om någon ansvarig politiker skulle kommentera på Newsmill vore det en verkligt bra dag. Det finns en förutsägbar ton i debatten som är besvärande.
Jag har fördomar mot anonyma debattörer. Om de dessutom är nedlåtande minskar min respekt ytterligare.
Under den pretentiösa pseudonymen LRradicals försöker en (1) person att provocera:
http://twitter.com/#!/LRradicals/status/58602018998206466
Om jag förstår inlägget rätt så är vi som är kritiska mot dem som är kritiska därmed “bevarare”. Några av oss är dessutom blinda.
Zaremba är naturligtvis den store hjälten och Aftonbladets serie #skolraset en viktig vinkel. Nu har kvällstidningen krupit till korset och ändrat inriktningen mot #skolgranskningen. En eftergift till oss “bevarare”?
Jag förstår inte den dubbla negationens logik och tror mig kunna vara kritisk mot skolan och samtidigt vara kritisk mot dem som kritiserar skolan utifrån ideologiskt tveksamma positioner. Fiendens fiende är inte alltid din vän. LRradicals är styrda av sitt hat mot SKL och alla angrepp mot den kommunala skolan är då ett sätt att flytta fram positionen.
På Newsmill skriver Helena von Schantz som alltid välformulerat om skolkriget. Jag skulle önskar mig ett mer nyanserat tonläge:
“Men Lärarförbundets beklagliga vana att skjuta oss ämneslärare i ryggen är inte hela förklaringen”.
Njae – det är ingen lyckad historiebeskrivning om vi ska utveckla en respektfull dialog mellan fackförbunden.
Fackligt samarbete?
De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.
På Svenska dagbladet är tonläget annorlunda. Under rubriken “Fler lärare måste bli forskare” skriver en namnkunnig samling:
Det är angeläget att förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen, ämnesdidaktisk kompetens, undervisningsmetoder, hur lärare undervisar och hur elever lär. En starkare koppling till sådan forskning från olika vetenskapliga områden höjer lärarnas kompetens och förmåga att använda olika verktyg i undervisningen beroende på situation och elevernas behov. Det behövs också fler forskarutbildade lärare.
Ytterligare en utmaning är att lärare, skolledare och företrädare för huvudmännen behöver ta del av relevant forskning och använda den i verksamheten i ökad utsträckning. Det ska löna sig att ta fram arbetssätt som utgår från forskningen och därmed öka kvaliteten på undervisningen.
Idag har jag ingen åsikt. Låt elefanterna dansa.
Igår såg jag Malmö FF besegra Halmstad och idag vinner Manchester united över Chelsea.
Fotboll är nästan lika spännande som utbildningspolitik och på twitter är “inspel” det nya modeordet.
Själv längtar jag efter en befriande facklig crossboll. Spelet behöver öppnas upp på flankerna. Någon måste göra en oväntad löpning mot den fria ytan bakom backlinjen.
Publiken börjar bli otålig.
Med en så kaxig rubrik kanske man kan kräva att en tidning kollar fakta. Zarembas text om Minervaskolan är ett rabulistiskt hastverk. Läs lärarlistans granskning och Elza Dunkels alternativa berättelse.
Dementin hittar du idag efter texten. Den är inte lika storslagen som artikeln.
I ingressen fanns tidigare en uppgift om Minervaskolans avgångsbetyg som inte finns i artikeln. Denna uppgift har nu tagits bort. DN beklagar.
Några kollegor skrockar förnöjt och tycks känna igen sig i den av Zaremba beskrivna motsättningen mellan “fri undervisning” och “faktakunskap”. Dessutom menar de att man inte bör ställa höga etiska krav på den här sortens journalistik.
Jag kanske är skadad av ett långt äktenskap med den fria pressen, men i Skåne håller vi på de pressetiska reglerna.
Hör båda sidor
13
Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande
material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt.
Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.
Var uppmärksam på att anmälningar av olika
slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit
anmäld.
Idag publicerar DN (helt utan varning) en positiv artikel om skolan.
Botgöring under galgen?
Marie Linder gör ett väldigt bra försök:
länk
Jag anar att diskussionen om katederundervisningens effektivitet inte är över. Just nu diskuteras om Aftonbladets sunkiga hashtag #skolraset ska kompletteras med #skollyftet. Det är inte så lätt att skapa meningsfulla trådar med 140 tecken på Twitter.
Vi är på väg!
…men tråden blir allt mer obegriplig. @LRradicals och @zoranalagic vårdar dolkstötslegenden om kommunaliseringen som en avgörande händelse och alla försök att diskutera undervisning ur andra perspektiv lever farligt.
Därför är det befrinade att möta en annan historieskrivning på Skola och samhälle där Elisabeth Hultqvist diskuterar Skolans vacklande legitimitet ur ett sociologiskt perspektiv.
Inom alla de områden boken behandlar, skolan, vården och omsorgen har greppet om människorna ökat, samtidigt som de professionella upplever en motsägelse mellan den makt och ansvar de har över individerna och den legitimitetskris de står mitt i. Alltfler förväntar sig alltmer av dem utan att de ges tillräckligt med legitimitet och erkännande, ett underskott som förklarar det återkommande kraven på status och erkännande. Samtidigt blir det mätbara det enda värde som kan uttryckas. Tester och prov, nationella som internationella, har blivit måttstocken för skolans framgång. Men hur mäter man t.ex. förmågan att bygga relationer med unga människor?
Jag sneglar på twitterflödet #merkateder, men tappar lusten att delta. Missförstånd och misstänksamhet gör trådarna svåra att följa. Kanske handlar det om synen på skolans uppgift och jag misstänker att deltagarna inte är överens. LR gör det inte lätt för sig själv och jag har svårt att se när de är allvarliga och när de försöker provocera.
Blå Tåget – Den ena handen vet vad den andra gör
Skolans uppgift är som sig bör
att skola arbetskraften
om kvastarna ska sopa bra
får man inte slarva med skaften
spärrar och kvoter och testprogram
är ett system för att sålla
agnarna från vetet och för var o en
till hans rätta fålla
Är kateder en bra symbol för skolan som förvaringsplats? Absolut!
Är kateder en bra utgångspunkt för övervakning och disciplinering? Helt säkert!
Är kateder en bra plats för sortering av elever? Visst – om läraren bestämmer frågor och svar kommer proven att bli lätträttade.
Är kateder ett bra redskap för att kvalificera framtidens arbetskraft? Mer tveksamt.
Tysta tankar 