Per Svensson skriver en text som jag föreställer mig har kostat en del möda.

Länk

Frågetecknen kring massakern i tidningshuset är fortfarande många. Men klart tycks ändå vara att en grundläggande förutsättning för satir har ändrats, eller alltid varit felaktig. Man kan inte längre lita på att måltavlorna verkligen är hycklare. Vi lever i en tid då fundamentalisterna och fanatikerna tycks bli allt fler. Och det som gör dem så farliga är att de faktiskt lever som de lär. De hycklar inte. De tycks verkligen tro att den gud eller ideologi de tjänar ger dem både rätt och skyldighet att mörda. De tycks verkligen tro att romaner, teckningar och filmer är bevismaterial i metafysiska rättsprocesser där det bara kan finnas ett enda straff för de skyldiga: döden.

Att det förhåller sig så har vi egentligen känt till länge, egentligen ända sedan Khomeini utfärdade sin fatwa mot Salman Rushdie. Men i ett samhälle där yttrandefriheten har varit självklar är det lätt att glömma bort hur sårbar den är, hur lätt det är att skrämma människor och samhällen till tystnad och hur dumt, och i dålig mening lättsinnigt, det därför är att, som jag gjorde för ett par år sedan, raljera över ”provokatörerna”. För som Stéphane Charbonnier retoriskt frågade i samband med Muhammed-publiceringarna 2012: ”Är pressfriheten en provokation?”

Svaret är kanske: Ja. Och i så fall: Utan provokationer inget civiliserat samhälle.

Twitter flödar av solidaritet med offren och ilskan mot förövarna är stor. En del lyckas gestalta känslorna.

Länk