Det underliga avhoppet och de famösa självförebråelserna skapar oro i medievärlden. I Svd försöker Marie Björk konstruera någon form av uppbygglig moral ur händelsen att en röst har tystnat.
Att Alex Schulman nu hoppar av, kastar in handduken och slänger sig huvudstupa från det tåg han rullat igång i en väldig fart är för mig något av det mest sunda som hänt, gällande bloggfenomenet.
Av någon anledning har vi föreskrivit bloggen som något så personligt och genuint som en dagbok. Det som skrivs där antas vara sant, för det ligger ju en person bakom det.
Vem är det som har “föreskrivit” att bloggen skulle vara något så “genuint och personligt som en dagbok”? Varför skulle det i någon mening vara “sant” bara för att det finns en människa bakom? Jag hänger inte med.
Vad jag tycker har saknats i debatten och hypen är att det är en extremt retuscherad bild av en persons upplevelser som läggs fram. Visst kan det vara personligt, men det är den personliga sida som man vill visa upp.
Vad är det för debatt som refereras till? Menar Björk att det skulle finnas någon annan verklighet där människor är mer äkta och mindre retuscherade? Var då? Min poäng är att vi alltid väljer att vilka sidor vi vill visa upp – det är en del av det sociala spel vi kallar livet.
Det finns många bloggpersonligheter där ute, internetanvändare som målar upp en helt annan bild av sig själv än den verkliga personen bakom dataskärmen. Möjligtvis inga monster som hånar och ibland skadar andra människor, men likväl en falsk identitet.
Här talar en äkta essentialist som gärna skiljer ut de falska från de äkta identiteterna. Poängen måste vara att vi alltid är ansvariga för våra handlingar. Därför är det viktigt att skilja de bloggar som har en tydlig person som avsändare ifrån de som seglar under anonym flagg.
Därför är jag glad att han nu lagt ner den, för att det förhoppningsvis kan väcka en debatt. Och jag hoppas att det kan leda till något annat än bara en röstning för eller emot Alex Schulman. Han är, som vi alla andra, en del av den postmoderna tid vi lever i.
Om det nu är så att postmoderniteten innebär en lek med identiteter och en rörlighet ifråga om hållningar – då är det väl OK att han tar ut svängarna? Eller är det bara ett slagord för att damma av en nymoralistisk hållning?
Om hans blogg nu var ett litterärt projekt, låt oss då lära oss något av projektet.
Insändare av Marie Björk
Ungefär vad är det vi ska lära? Han var uppskattad så länge han inte kritiserade andra journalister – då drogs mattan undan och mobben släpptes loss.
Anna Larsson som för några månader sedan krävde att bloggen skulle sparkas ut från Aftonbladet har nu ångrat sig och inser var de verkliga skurkarna hukar. Heder åt henne.
Bilden av bloggen som ett litterärt projekt gillar jag – förhållandet mellan mina erfarenheter, texten och läsarens reaktion är kittlande gåtfullt.
Oförutsägbart, sa Bill.
Underligt, sa Bull
I ett 
Alla är överens om att skolan är viktig och att läraren är en historiskt betydelsefull person. När jag möter 320 nyantagna lärarstudenter vibrerar allvaret i luften. Det är en brokig skara från samhällets alla grupper, men de har två gemensamma egenskaper som hänger samman med läraryrkets utsatthet: de vill vill vara duktiga – de vill ha kontroll.
Tysta tankar 
