Schulmann – uhu – vaddå?

berl.JPG

Det underliga avhoppet och de famösa självförebråelserna skapar oro i medievärlden. I Svd försöker Marie Björk konstruera någon form av uppbygglig moral ur händelsen att en röst har tystnat.

Att Alex Schulman nu hoppar av, kastar in handduken och slänger sig huvudstupa från det tåg han rullat igång i en väldig fart är för mig något av det mest sunda som hänt, gällande blogg­fenomenet.
Av någon anledning har vi föreskrivit bloggen som något så personligt och genuint som en dagbok. Det som skrivs där antas vara sant, för det ligger ju en person bakom det.

Vem är det som har “föreskrivit” att bloggen skulle vara något så “genuint och personligt som en dagbok”? Varför skulle det i någon mening vara “sant” bara för att det finns en människa bakom? Jag hänger inte med.

Vad jag tycker har saknats i debatten och ­hypen är att det är en extremt retuscherad bild av en persons upplevelser som läggs fram. Visst kan det vara personligt, men det är den personliga sida som man vill visa upp.

Vad är det för debatt som refereras till? Menar Björk att det skulle finnas någon annan verklighet där människor är mer äkta och mindre retuscherade? Var då? Min poäng är att vi alltid väljer att vilka sidor vi vill visa upp – det är en del av det sociala spel vi kallar livet.

Det finns många bloggpersonligheter där ute, internetanvändare som målar upp en helt annan bild av sig själv än den verkliga personen bakom dataskärmen. Möjligtvis inga monster som hånar och ibland skadar andra människor, men likväl en falsk identitet.

Här talar en äkta essentialist som gärna skiljer ut de falska från de äkta identiteterna. Poängen måste vara att vi alltid är ansvariga för våra handlingar. Därför är det viktigt att skilja de bloggar som har en tydlig person som avsändare ifrån de som seglar under anonym flagg.

Därför är jag glad att han nu lagt ner den, för att det förhoppningsvis kan väcka en debatt. Och jag hoppas att det kan leda till något annat än bara en röstning för eller emot Alex Schulman. Han är, som vi alla andra, en del av den postmoderna tid vi lever i.

Om det nu är så att postmoderniteten innebär en lek med identiteter och en rörlighet ifråga om hållningar – då är det väl OK att han tar ut svängarna? Eller är det bara ett slagord för att damma av en nymoralistisk hållning?

Om hans blogg nu var ett litterärt projekt, låt oss då lära oss något av projektet.
Insändare av Marie Björk

Ungefär vad är det vi ska lära? Han var uppskattad så länge han inte kritiserade andra journalister – då drogs mattan undan och mobben släpptes loss.

Anna Larsson som för några månader sedan krävde att bloggen skulle sparkas ut från Aftonbladet har nu ångrat sig och inser var de verkliga skurkarna hukar. Heder åt henne.

Bilden av bloggen som ett litterärt projekt gillar jag – förhållandet mellan mina erfarenheter, texten och läsarens reaktion är kittlande gåtfullt.

Oförutsägbart, sa Bill.
Underligt, sa Bull

grav.jpg

Media – good, bad and ugly…

Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.

Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?

Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.

På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.

Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.

I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.

Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.

Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!

Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.

Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?

Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.

Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.

Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö

Jag tror:

  • att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
  • att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
  • att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
  • att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
  • att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
  • att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
  • att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
  • att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
  • att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden

Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.

Hur är det möjligt?

Jag trodde att det fanns gränser för talang. Efter att ha sett elvaåringen Bianca Ryan  uppträda i America´s got talent vet jag inte längre:

Hur gör hon?
Betyder det någonting?
Härmas hon bara?
Har hon kul?
Går det att träna fram en sådan röst?

 Varför tittar jag på svenska Idol….

Bort allt vad oro gör…

bellman-280-187-prb.jpg 

En stor del av debatten om lärarutbildningen styrs av oro. Olika lobbygrupper har starka känslor inför de blivande lärarnas möjliga brister. Regeringens satsning på Lärarlyftet följer samma mönster och tre särskilt välartikulerade upplevelser ligger till grund för ganska omfattande ekonomiska och ideologiska beslut när det gäller skolans framtid.

1) Oro för språket. Då avses inte den kommunikativa förmågan eller innehållsfrågor (vad ska vi prata om) – nej fokus ligger på den formella läs- och skrivförmågan, som experter ska utbilda fram enligt kända mönster.

2) Oro för ämnesdjup. De traditionella skolämnena har varit ett enkelt sätt att organisera kunskaper om världen. Det finns andra som bygger på nyfikenhet, egen aktivitet, tvärvetenskapligt tänkande och tematiskt arbete. Regeringen väljer att konservera strukturerna genom ämnes- och åldersindelningar.

3) Oro för avvikelser. Stordriftens baksida är att de som inte passar in slås ut. Därför satsar man stort på den utdöda yrkeskategorin speciallärare som ska bota bristerna med kompensatorisk pedagogik och individuella lösningar.

Men jag själv då – vad oroar mig? Idag är den stora dagen då Sveriges elever testar sina kunskaper i DN:s nutidsorientering. Deras förmåga att analysera händelser och ta kloka beslut borde vila på information om tillståndet i världen. Då är riktiga dagstidningar ett viktigt redskap. När jag frågade studenterna om hur många av dem som hade tillgång till dagstidning (jag är elitist och räknar inte gratistidningarna) var det ungefär 15%.

Det skrämmer mig.

Moralpanik igen och igen…

sommeil.jpg

Annebergsskolan hade en blogg. Om jag förstod tillståndet rätt var det eleverna som styrde innehållet och enligt rektorn var det viktigt för dem att kommunicera och dokumentera sin verksamhet. Bloggen låg på gratisportalen bloggspot. (Läs deras policy)

En duktig förälder upptäckte funktionen nästa blogg som innebär att en av de tusentals andra bloggar som ligger på portalen slumpas fram. Han insåg att det (trots policyn) fanns porr och krävde omedelbar nedsläckning av bloggen

– Lägger man ut saker tycker jag att man ska ha koll. Hade de själva haft barn på skolan så hade fixat det här. Direkt.

Säger XXXXXXX XXXXXXXXX  som härmed koras till årets förnumstigaste och beskäftigaste Bror Duktig.

Idag har rektor fallit efter för trycket och stängt sidan. Myten om den goda skolan och det onda internet lever vidare. En fiktiv uppdelning av barnens liv där skolan tror sig ha kontroll och därför blockerar allt som inte är garanterat förhandsgranskat och okontroversiell. Samtidigt missar skolan möjligheten att verkligen möta barnens tankar om svåra frågor. Den etiska diskussionen stoppas innan den har börjat.

velazquez_venus.jpg

Media har anledning att fundera över sin roll i detta eländiga skådespel. Snart kommer någon upptäcka att det går att hitta erotiska sidor genom Google. Stora journalistpriset?

Varför så glada? Del 2

De glada herrarna på bilden från styrelserummet väntade naturligtvis på uppassaren som kom med en bricka iskalla Coca-cola. För den konsthistoriskt intresserade finns det likheter mellan Ib Thanings och Norman Rockwells bildspråk. Var de konstnärer eller illustratörer? Vem bryr sig…

Vi befinner oss fortfarande i det sorglösa femtiotalet och i oktober lanserade Plåtmanufakturaktiebolaget (PLM) den stora nyheten som skulle förenkla tillvaron i sportstugan.

Burken tål hårda törnar, den ser trevlig ut och ni slipper allt besvär med pant och returspring. Kan ni tänka er en förpackning som är mer praktisk?

Exportöl på burk – en triumf för förpackningsindustrin!

Varför så glada?

Jag hittade bilden i en Veckojournal från mitt födelseår 1955. Vad kan det vara som får de allvarliga herrarna att släppa loss mitt under ett möte och se så förtjusta ut. Enligt texten är detta ett “ögonblick alla har väntat på” och illustratören har fångat den uppsluppna stämningen hos mötesdeltagarna. Männen i styrelserummet strålar av lycka – makten är mjuk, makten är glad.

Så frågan är: Varför är de så glada?

Svar i morgon!

P.S. Varför ser inte reklamen ut så här idag?

BEO – polis, advokat, domare och debattör?

Jag är lite bekymrad. Barn och elevombudsmannen (BEO) har ett viktigt uppdrag och på hemsidan formuleras det så här

  • Informerar om barn- och elevskyddslagen, men ger också råd om hur den ska användas.
  • Hjälper barn och elever tillrätta så att hon eller han kommer till rätt ombudsman i de fall ombudet inte själv ska ha hand om ärendet.
  • Följer utvecklingen inom området.
  • Upprättar kontakter och samarbetar med de andra ombudsmännen, kommuner, elevorganisationer med mera som berör området.
  • Företräder barnet eller eleven i domstol i en skadeståndstvist.

justitia.jpgI ett uppmärksammat mål har ombudsmannen krävt skadestånd på 150.000 :- för lidande i ett mobbningsmål. Övergreppen är fysiska och väldokumenterade av förövarna själva. Kanske väljer BEO att markera i ett tydligt fall?

Det är viktigt att vi förstår rollerna här. BEO företräder barnet – BEO är inte en myndighet som kan döma eller ålägga kommunen att betala. BEO kan enbart kräva.

BEO:s funktion borde vara att hjälpa barnet – men också att skapa klarhet i den ganska grumliga lagstiftningen som uttrycker att upplevda kränkningar är det samma som verkliga kränkningar och därmed straffbara = skolans ansvar. Idag när Lars Vilks prövar yttrandefrihetens gränser är det extra viktigt att tydliggöra kränkningsbegreppet.

Om en elev i en sådan situation ger klart uttryck för att han eller hon känner sig kränkt och illa behandlad av de bråk som pågår, måste elevernas uppträdande gentemot denne anses som kränkande. (ur beslut 07-09-14)

Lagen öppnar dörren för ganska mycket godtycke och vi måste fundera över barns eget ansvar. En tradition menar att barn definitionsmässigt inte har ansvar och att frågan därför är fel ställd. Men – om de mobbar varandra utanför skolan och på internet åtnjuter de inte samma juridiska skydd och rätt till skadestånd. Jag ser svårigheter i att hålla isär dessa olika världar och risken är att skolan återigen står som syndabock för samhällets och familjens misslyckande.

Jag vill att BEO ska vara en vägledande myndighet för hur vi ska tolka lagen – ombudsmannen bör inte driva egna kampanjer med retoriska övertoner. Därför blir jag bekymrad när BEO väljer att ge sig in i en mycket känslig fråga: Idoluttagningen. I en debattartikel i Aftonbladet manar han till bojkott av programmet eftersom juryn sänder ut budskapet “det är okej att mobba barn”.

Med hänvisning till värdegrunden och alla barns lika värde blir alla former av tävlingar riskabla och oetiska. Om alla har samma värde är ju själva jämförelsen fel. Risken finns att skillnader som kan relateras till värde upptäcks.

BEO ser problemet med att deltagandet är frivilligt men löser det genom att ifrågasätta deltagarnas mogenhet.

Ett argument som ofta förs fram som ett försvar för programmet Idol är att de tävlande utsätter sig frivilligt för detta. Men är verkligen alla som möter juryns hårda domar tillräckligt mogna för att inse konsekvenserna av att förnedras inför en stor tv- publik. Spelar det egentligen någon roll att det sker frivilligt? (ur debattartikel)

Jag menar nog att själva frivilligheten är viktig och att det är problematiskt om BEO tar på sig uppgiften att skydda barn från sig själva. Ibland gör vi bort oss och tanken på att staten ska förhindra detta leder farligt fel.

Vem ska skydda barnen från de stöttande föräldrar och lärare som har inbillat dem att de är bäst i världen på att sjunga? I fotbollsvärlden brukar 12-åringar ha en tillnyktringsfas när de inser att vägen till proffskontraktet är lång och svår. Idoljuryn säger ibland det som måste sägas – även om de sökande upplever sig som kränkta. I det som kallas curlingbarnssyndromet är alla motgångar kränkande och någon annans fel. Jag vill inte att BEO ska reduceras till en Curlingombudsman som vårdar myten om att alla barn är stjärnor. Myndigheten banaliserar sin uppgift.

BEO bör fokusera på de verkliga kränkningarna. I ett samhälle som bygger på bedömning och sortering blir det mycket underligt om en ombudsman tolkar “lika värde” som att alla jämförelser är kränkande.

Modern Day Bully

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

IT-dagen som gud glömde

ork2.jpgAlla är överens om att skolan är viktig och att läraren är en historiskt betydelsefull person. När jag möter 320 nyantagna lärarstudenter vibrerar allvaret i luften. Det är en brokig skara från samhällets alla grupper, men de har två gemensamma egenskaper som hänger samman med läraryrkets utsatthet: de vill vill vara duktiga – de vill ha kontroll.

Som lärarutbildare måste jag förhålla mig till all denna duktighet och detta galopperande kontrollbehov – som ofta finns i exponentiellt koncentrerad form hos lärarutbildare. Ingen tycker om att ha fel eller erkänna att tillvaron är övermäktigt komplicerat – men jag tror att lärare hatar det mer än andra. Vår uppgift är att gestalta tillvaron som meningsfull och god. Inte kaotisk och slumpartat. Jag försöker att markera ett avstånd till denna perfektionism, men jag vill inte utsätta studenterna för onödig ångest.

Idag skulle jag introducera Malmö högskola nya Learning management system (LMS) och samlade 320 studenter i vår vackra aula för att visa den digitala teknikens möjligheter. Jag ville avdramatisera svårigheterna med att ladda upp filer och glädjen i att ge respons i avgränsade digitala forum.

Detta var också dagen då leverantören valde att uppdatera till en ny version av programmet och ingenting fungerade. Verkligen ingenting.

Varje lärares värsta mardröm är att vara beroende av en teknik som trilskas. Nu vet jag hur det känns att vara tvungen att hitta på – och känna 640 medlidsamma ögon som försöker trösta mig i eländet.

– Men Mats, vad ska vi göra om ingenting fungerar den dagen vi ska lämna in våra examinationsuppgifter, frågar en orolig student.
– Hmmmm, då får ni väl hitta på något, stammar jag och glömmer bort att min uppgift är att skapa trygghet genom att ha svar på allt.

Efteråt kommer en student fram och uppmuntrar mig:
– Detta var den bästa föreläsningen hittills. Jag har lärt mig att inte vara rädd för att saker inte ska bli som man har tänkt sig!

Sakta konstruerar vi en lärarroll som inte bygger på duktighet och kontroll. En dag ska jag våga möta min rädsla för att misslyckas utan att skämmas. Men då måste visionen som styr skolan formuleras i andra termer än effektivitet och mätbara mål. Så länge lärare finner sig i att vara syndabockar kommer vi antagligen att återskapa bilden av den gode läraren hos våra studenter. Jag letar efter en väg mellan de absurda kraven och den uppgivna cynismen.

Samtidigt väljer folkpartiet en ledare som har gett den beskäftiga tvärsäkerheten ett ansikte inom skolpolitiken. I DN (länk1 Länk2)väljer han att beskriva sig som “ödmjuk” – jag kan inte nog varna för personer som måste påpeka denna egenskap för sin omgivning. Förmågan att ge enkla svar på de svåra frågor hyllas i en svårt politiserad rapportering i en f.d. hedervärd tidningen.

Kulturell utsvävning i lantlig miljö

Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.

grasklipp.jpg

S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.

skott2.jpg

Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
– Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…

flipper.jpg

classic.jpg

Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.

lassel.jpg

Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.

lillabat.jpg

Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.

De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.

(se bildspel)

Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.

(se bildspel)