Rektors uppgift

Edward Jensinger tycks ha fått nog av att det inte händer något inom IKT-området.

Jag twittrar och bloggar och har en synlig, tydlig, digital identitet (tröttsam för vissa, givande för andra). Jag har det för att jag måste. Jag måste för att jag är rektor på en skola. Det går inte att vara rektor på en skola utan att vara digitalt aktiv. Tycker jag. Andra rektorer tycker tydligen att det går utmärkt. Undrar vad deras personal tycker (och vad min personal tycker)?

Någon av mina kollegor brukar fråga mig hur jag orkar. Hur jag orkar twittra hela tiden. Hur jag orkar blogga flera gång i veckan. Hur jag orkar läsa alla tweets och andras bloggar. När hen säger det så finns det en underton av att det inte är särskilt viktigt att vara digitalt aktiv. Kanske finns där också en tanke att jag borde syssla med något annat, viktigare. Som att bläddra i en pärm. Det är en tanke som för mig är upp-och-ner. I och med att jag bryr mig om min skola, dess utveckling, måste jag vara aktiv även i sociala nätverk och på den digitala arenan. Allt annat är för mig främmande.

När jag är digitalt aktiv kan jag påverka min personal. Jag kan till och med påverka andras personal och elever. Till exempel så att de kontaktar mig för att få börja arbeta hos oss eller gå i skolan hos oss (vilket glädjande nog sker).

Långläsning om den “förvirrade lärarutbildningen”

Jan Sjunnesson spar inte på krutet i sin kritik.

Frågan är väl om vi ska skriva kursplaner som utgår ifrån vilka studenter som söker till lärarutbildningen? Det är nog en politiskt riskabel väg. Utredningarna pekar mot mer vetenskap och mer akademisering. Vi som jobbar här rår inte över de besluten.

Samtidigt inser jag att Jan har många viktiga poänger:

Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.

Vi behöver diskutera de här beskrivningarna av studentgruppen. Jag känner delvis igen mig, men ser också andra mönster. Jan avslutar med goda råd:

Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.

Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.

Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.

Efter mitt framträdande i Aktuellt kritiserades jag som elitistisk alarmist. Nu har jag fått konkurrens i den positionen. Jag försöker se kraften hos individerna och avstår från generaliseringar. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv. Våra studenter bär viktiga erfarenheter med sig in i högskolan – frågan är vad vi gör med dessa? Kierkegaards ord om att möta eleven där den är behöver vi påminna oss om – dagligen.

20120914-074747.jpg

Våra läsare vet mer än vi?

Newsmill stänger sina kommentarsfält.

Och även om kommentatorerna själva är juridiskt ansvariga för sina inlägg faller det moraliska ansvaret på Newsmill. Den som inte har resurser att ta hand om kommentarsfält bör heller inte hålla dem öppna.

Därför stänger vi nu med omedelbar verkan möjligheten att kommentera artiklar på Newsmill. Istället koncentrerar vi våra resurser på att bredda och fördjupa samhällsdebatten genom de artiklar vi publicerar. De som tidigare har haft underbyggda invändningar mot publicerade texter i kommentarsform är nu välkomna att i stället skicka in dem som repliker i artikelform.

Många är arga och besvikna över att en viktig mötesplats stängs. Jag hör till dem.

20120912-180936.jpg

Mymlan kommenterar klokt

Min kropp behöver inte mycket arbete

20120802-122745.jpg

Efter en ganska arbetsintensiv förmiddag äter jag andrafrukost och njuter av Österlenmagasinet. Det är en tidning som vi förr brukade läsa högt ur samtidigt som vi förfasade oss över den töntiga lokaljournalistiken och oblyga textreklamen. Nu är det en ganska hyfsad publikation med svårslagen annonsvolym på sommaren.

Men den var roligare förr.

Kampanjjournalistik?

Jag har följt rättegången mot Expressens vapenköpande medarbetare med förstrött intresse. I går avkunnades den fällande domen och reaktionerna är häftiga från tidningsvärlden.

Jag förstår att chefredaktören Daniel Sandström tar ställning i frågan på sidan två, men är lite förvånad över att Sydsvenskan låter tre personer kritisera domslutet på lokal nyhetsplats. Den diskussionen bör föras på debattsidorna och gärna utifrån ett bredare perspektiv.

20120519-110955.jpg

TU

Journalistförbundet

Beskrivningarna av Twitter i andra media

https://twitter.com/tomasagdalen/status/176243486360743937

Jag vet inte om alla de som följer #mello2012 eller #vasaloppet ingår i den beskrivningen?

Tänk att Glenn Hysen har 30.000 ur mediemedelklassen som följer honom. Eller är det twittereliten som gör melodifestivalen till en halv upplevelse utan twitter?

Vad är det man brukar kalla personer som yttrar sig tvärsäkert om företeelser de enbart har ytlig kunskap om. Ignoranta?

20120304-115848.jpg