Den som ger ut en bok med titeln Manlig mat risker att väcka åtlöje. Om han dessutom har ett efternamn som kan översättas till “grotta” är dörren öppen för skämt om förlegade könsmönster.
Det kan också vara så att han är väldigt smart och bjuder in oss till ett samtal om vad manlig mat skulle kunna vara? Chansen att vi skulle komma överens är ganska liten.
När jag läser att Simon Cave tillbringar dagarna i London med att lära sina barn att laga mat smälter jag och köper boken.
https://twitter.com/mymlan/status/943081842651123712
Jag är bestört över hur snabbt förslaget avfärdades från den politiska dagordningen. För mig är det en moralisk fråga och jag är bekymrad över att så många tycks ta den enkla vägen och överlåta ansvaret till familjen.
Familjepolitik är svårt – men inte riktigt så svårt. Om vi på allvar vill förändra traditionella könsmönster är det här vi måste börja.
Många kvinnor tycks se de här dagarna som sina personliga ägodelar. Det räcker nu.
Katarina Barrling säger det med styrka och precision.
Jag har vant mig och slutat reagera. Den som försöker försvara män måste ha en kamikazepersonlighet.
Jag tycker Fredrik Önnevall lyckas ganska bra med att beskriva sin brottningsmatch med maskuliniteten.
En del reaktioner är plågsamt förutsägbara och min tes om dubbelbestraffning håller ganska bra.
Reaktionerna på Filosofiska rummet följer ungefär samma mönster, Det går liksom inte att göra rätt här.
Det krävs en liten gnutta svalkande galenskap för att bevara sitt välmående här.
Trea från vänster i över raden. Mamma tror att det är från realskolan. Kanske är han 12 år. De barn som glömt linnet fick göra gymnastik med bar överkropp.
Det kunde varit jag.
Min tes är att de flesta män var så vana vid att smutskastas att ingen reagerade.
Jag gillar Christian. Han är bra på att förpacka svårsmälta budskap.
Det är en spännande att se med vilken förundran världen ser på det svenska genusarbetet. Nog är det fler än en handfull förskolor som inte delar upp leksakerna efter kön?
https://qz.com/1006928/swedens-gender-neutral-preschools-produce-kids-who-are-more-likely-to-succeed/
Min enda invändning är att jag har svårt med begreppet neutralitet. När jag läser texten handlar det mer om att experimentera och testa. En form av tillit när det gäller barns förmåga att välja. Om vi sen kallar det “neutralitet” så må det vara hänt. Vi borde har bättre begrepp för att inte gå vilse i den här komplicerade diskussionen!
Modern genusteori skiljer ju mellan biologiskt, socialt, uttryck och juridiskt kön. Då är det ju helt möjligt att blanda dessa – och även ställa sig utanför den binära uppfattningen. Men neutralitet låter aningen normativt – handlar det om pedagogernas avsikter snarare än barnens agerande?
Jag läser kommentarerna på Twitter och inser att det är en laddad fråga.
Tysta tankar 