Category Archives: Malmö

Det är svårt att inte bli personlig…

Posted on by
19

…när något man tror på misshandlas och feltolkas på ett okunnigt och illvilligt sätt. I mitt fall är det Högskoleverkets kritik av lärarutbildningen som gör mig riktigt arg och besviken.

TT och Sydsvenskan Sydsvenskan2. DN. Svd. Svd2 AB1. AB2. Expressen. Länk till HSV

Olle Holmberg bemöter kritiken och han gör det briljant. Läs, läs, läs! Ingen säger det bättre!

Mina spontana reaktioner är:

1) Kritiken är gammal och det mesta har redan åtgärdats. Matematik är t.ex. ett obligatoriskt sidoämne.

2) Definitionen av kvalitet är ytlig och därmed farlig. Det går inte att bedöma utbildning genom att räkna antalet lektorer eller böcker på främmande språk. Att fokusera på kursplaner och mål är också riskabelt och uppmuntrar idealistiska konstruktioner.

3) Den politiska nivån är påträngande och under ytan vibrerar en hämndlystnad mot den lärarutbildning som genomfördes 2001 under politisk enighet – men som idag beskrivs som ett socialdemokratiskt misslyckande. Den folkpartistiska jakten på syndabockar och iver att till varje pris visa handlingskraft omsätts till myndighetsspråk och historielösheten är besvärande. Jag läser OIle Holmbergs beskrivning av händelserna i Berättelsen om en lärarutbildning och önskar att det fanns en länk till den nypublicerade skriften. Utan bakgrund kommer medias rapportering att bli ytlig och på Jan Björklunds villkor.

4) Omsorgen om barn, skola och studenter är obefintlig. Jag tror att många studenter vill möta utbildare med lärarexamen och erfarenheter från undervisning. HSV är inte intresserad av denna dimension och gör adjunkterna till syndabockar för kvalitetsbrister. Jag skulle gärna se utvärderingar som fokuserade på kontinuitet i möten med lärare, variation i undervisnings- och examinationsform, utrymme för skapande verksamheter, respons på uppgifter, anknytning till verksamhetsförlagd tid, ämnesdjup, omsorgsdjup, engagemang, yrkesetik, aktualitet eller varför inte – anställningsbarhet?

5) Ett vidgat uppdrag med studentgrupper från studieovana hem är en utmaning för varje system. För mig handlar undervisning om att förstå var eleven eller studenten befinner sig och möta henne där. Då måste också min bild av studentens bildningsgång anpassas till de förutsättningar som finns och min lust att rita normalkurvor över lärandet – ja den lusten hindrar mig ibland att förstå och hjälpa. Vi har en examensordning som anger vad studenten ska kunna efter avslutad utbildning och när HSV skjuter in sig på första terminen riskerar de att trivialisera svårigheterna med att skola in studenter som kommer från ett gymnasium med grumlig kunskapssyn till en högskola med eget ansvar och krav på självständigt tänkande.

Det är sorgligt att Högskoleverket idag är det största hindret för en utveckling av landets lärarutbildningar. Continue reading →

Högskoleverket granskar…

Posted on by
2

Högskoleverket kritiserar lärarutbildningarnas kvalitet och hotar enligt rykten med indragna examensrättigheter. Landets högskolor darrar och anpassar sig.

I morgon publiceras en rapport som antagligen kommer att väcka mycket uppmärksamhet. Om en statlig myndighet som HSV verkligen vill skada landets lärarutbildningar är tidpunkten välvald – en vecka innan sista ansökningsdatum.

Jag är orolig över att hetsen mot svensk skola och lärarutbildning kommer att löpa amok. Studenter kommer att undra över värdet på sin examen.

Det pågående kvalitetsarbetet riskerar att torpederas av iver att möta granskarnas önskemål, som bygger på gammal kritik av gamla kursplaner under gammal examensordning. Och ett g-a-m-m-a-l-t sätt att bedöma kvalitet.

Du är vad du heter

Posted on by
6

orkan.jpgNamnet är viktigt. Det formar omvärldens bild av dig och därför är det bra om namnet (ytan) motsvarar personen (innehållet). Bra – men inte nödvändigt eller ens vanligt.

Samtidigt formas vi av namnet och många lärare har en hemlig lista över namn som signalerar problem. (nej – jag tänker inte dra exempel!) Första intrycket är betydelsefullt och ibland kommer namnet före första intrycket.

Jag tycker om indiantraditionen att vänta med namngivningen tills barnet har visat prov på egenskaper. Namn erövras. Jag skulle kunna tänka mig att heta Modiga örnen eller Starka Björnen – om jag varit en aning mindre höjdrädd och klen. Alternativen vill jag inte tänka på.

Nu speglar barnens namn snarare föräldrarnas förväntningar än barnets personlighet. Elvis Olsson, Clint Persson, Madonna Svensson eller Kylie Karlsson – de barnen har en del att leva upp till.

På samma sätt är det med organisationer. Ett namn som för det första beskriver innehållet sanningsenligt och för det andra är unikt och slagkraftigt – ett sådant namn innebär konkurrensfördelar på en marknad.

Företag lägger ner stora belopp på att byta logotyp och ändra namn i desperata försök att ändra sin image. I Malmö gillar vi inte sånt. Ingen kallar Malmö opera för något annat än Stadsteatern och Hansacompagniet kommer alltid att heta NK (eller Doffeln för de riktigt gamla…).

Jag jobbar på “Lärarhögskolan” – fast den har egentligen inte funnits sedan mitten 1990-talet. Vi har försökt att arbeta in begrepp som:

Malmö Högskola
Lärarutbildningen
Barn Unga Samhälle

Nej – folk i allmänhet bryr sig inte. “Jaja – du menar Lärarhögskolan!”

Men vi som lever i det kan inte sluta hoppas på att ett magiskt namn skulle ge verksamheten en extra skjuts, rekrytera horder av studenter, generera floder av forskningsbidrag och skapa den där självklara identiteten som alla längtar efter i förvirringens tid. Därför har vi diskuterat olika förslag.

Jag är med på allt – utom konstruktioner med “Samhälle” som är ett överanvänt och illa definierat ord.

Dessutom vill jag gärna slippa det utslitna ordet “lärande” som gav 14600 träffar på Malmö högskolas hemsida. Presens (här och nu) particip (deltagande) av verbet lära är en vacker tanke som stämmer överens med retoriken om det livslånga allerstädes närvarande lärandet. Men om alla kurser och huvudämne redan heter något med lärande – vore inte det en god gärning att slippa det på högre nivå?

Hur diskussionen slutade ?

Vi behåller Lärarutbildningen och blundar för problemet att även andra grupper (idrottsvetare, fritidsvetare, yrkesvägledare och rektorer) utbildas inom våra väggar.

Ett bra beslut. Särskilt bra känns det att vi faktiskt diskuterar frågan tillsammans. Dessutom tror jag att singularformen är en viktig markering i en tid då regeringen hotar med att dela upp lärarexamen i hög- och lågstatusgrupper. Idag finns det en lärarexamen (med olika inriktningar). Låt oss markera vårt stöd för den ordningen.

humboldt.jpg

P.S. Riktigt framgångsrika varumärken bygger ofta på personnamn. Se ovan.

Säker på nätet?

Posted on by
Reply

Jag förbereder en föreläsning med Katia Wagner om faror och möjligheter på nätet. Hennes bok om Alexandramannen har fått strålande kritik – men det finns också många svåra frågor som öppnas i diskussionen om skolans och föräldrars ansvar när det gäller att skydda barnen från nätets möjligheter – eller för att uttrycka det mer poetiskt “frestarens garn”.

Strategin har länge handlat om kontroll och förbud. Beskäftiga listor över hur barnen ska begränsas sprids snabbt och nöjda föräldrar invaggas i falsk trygghet. ( Engelska exempel, svenska tips)

Elza Dunkel har skrivit en avhandling om barns aktiviteter på internet och ifrågasätter det invanda tänkandet på sin hemsida och blogg:

En av de saker jag kritiserar i min avhandling är de råd som cirkulerar gällande ungas säkerhet på nätet. Jag menar att de inte alltid är baserade på vetenskaplig kunskap utan är exempel på självreproducerande påståenden som baseras på fördomar. I många fall är de verkningslösa men i värsta fall även kontraproduktiva.

Det kan bli en spännande kväll. Lusten att bli sedd och få bekräftelse från vuxna är inte ny.

alexandra.jpg

Alexandra Pavlovna (1783-1801) on the left and her younger sister Yelena Pavlovna (1784-1803)

Mellan populism och elitism

Posted on by
Reply

Mats Alvesson återanvänder sin retorik från boken Tomhetens Triumf (SDS) när han angriper svensk högre utbildning i allmänhet och de yrkesinriktade i synnerhet. Kritiken är drabbande och välformulerad men blir ändå helt fel när det gäller slutsatserna om hur kvaliteten ska förbättras.

skeleton.jpg1) Den enda mätbarhet som Alvesson godkänner är examensarbetenas kvalitet. På yrkesinriktade utbildningar är det en starkt reduktionistisk syn på utbildningens uppgift. För att något är enkelt att mäta behöver det inte vara viktigast. Fokuseringen vid examensarbete hotar redan idag många utbildningars inre sammanhang. Vill Alvesson vara en del av detta?

2) Alvesson vet om att systemet är skört och har tidigare kritiserat mäktiga företeelser även inom etablerade vetenskaper (företagsekonomi, medicin, psykologi. I sin iver att vara folket till lags och knipa billiga poänger riktar han nu kritiken mot de nya grupperna (förskollärare – fritidspedagoger) som inte kan luta sig tillbaka mot starka akademiska traditioner. Är examensarbetet ett bra sätt att mäta tandläkares, psykologer eller läkares yrkeskompetens?

Nej – tyvärr slarvar Alvesson bort sina poänger i ett vacklande mellan populism och elitism som gör att kärnan i hans kritik tappar trovärdighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Skräckblandad förtjusning

Posted on by
Reply

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Att skriva lärandemål i Bologna

Posted on by
2

Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).

Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.

Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:

Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)

Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)

1) Vasaloppsdeltagande för gruppen

2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg

3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen

4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.

Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…

Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?

mal.jpg

Vad är digital kompetens hos lärare?

Posted on by
3

Det finns en examensordning som beskriver vad en färdig lärare ska kunna. Den är uppdelad under två delvis gåtfulla rubriker:

  1. Kunskap och förståelse
  2. Färdighet och förmåga

När det gäller synen på IT-frågor och digital kompetens menar jag att det ligger ett problem i att beskrivningen finns under den andra rubriken:

– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna

Någon kanske tror att det är fråga om en teknisk förmåga eller en enkel färdighet. Det får konsekvenser för hur undervisningen organiseras i utbildningen.

digital.jpgDiskussionen är inte ny och landets lärarutbildningar har fått hård kritik från Högskoleverket angående brister hos de utbildade studenterna. En kort tillbakablick antyder att det finns två huvudlinjer att följa.

1) Datorkunskap är en teknisk färdighet. De pedagogiska vinsterna uppstår när läraren behärskar redskapet och inser möjligheterna. Därför är det bra med enkla kurser typ datorkörkort som är tydliga och möjliga att examinera.

2) Datorkunskap handlar om ett förhållningssätt. När jag vet vad jag vill göra undersöker jag vilka redskap som underlättar mitt arbete. Då – men först då – blir det intressant att erövra nya kunskaper. ITIS-projekten drevs ofta under denna kunskapssyn och tematiskt eller ämnesövergipande arbetssätt lyftes fram som förebildliga.

Nu skriver vi 2008 och båda vägarna tycks svårframkomliga. Från högskolan försöker vi konstruera examinationsformer som utmanar studenterna att pröva digitala former – men det går trögt. Tyngden från den gutenbergska traditionen är massiv och till sist är det texten som räknas.

Jag är rädd att regering och riksdag har gett upp hoppet om att lärarutbildningarna är den bästa vägen att utveckla skolornas digitala kompetens. I stället satsar många av landets kommuner den samlade fortbildningen på PiM.

Vad är PIM?

PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en kombination av handledningar på Internet, studiecirkel och hjälp i vardagen.

Webbplatsen är en del av ett regeringsuppdrag som myndigheten har att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan.

Min första reaktion var misstänksam – ytterligare ett sådant här centralstyrt projekt där lärare skulle kontrolleras och disciplineras. Men efter att ha lagt några timmar på några av modulerna får jag erkänna – det är ett välgjort och generöst material Myndigheten för skolutveckling bjuder på. Uppgifterna är utmanande och lätta att skolanknyta, instruktionsfilmerna enkla att följa, programmen oftast gratis och välvalda. Lärarna knyts till examinatorer som ska garantera kvalitén.

Så nu tänker jag att landets lärarutbildare borde gå på kurs för att kunna sköta sitt jobb.

En kompletterande länk till den digitala verktygslådan från Fortbildningsrådet. Tänk vad det finns resurser…

Polis, Polis, på något vis?

Posted on by
5

kvast.jpg

I Malmö rasar en maktkamp mellan Skolverk och stadsdelen Fosies ansvariga skoltjänstemän. (Sydsvenskan). Frågan gäller om det är en bra väg att bötfälla föräldrar som inte tvingar sina barn till skolan (eller aktivt hjälper dem dit). Stadsdelen har fått kritik från Skolverket för passiv hållning och nu prövas gränserna.

På Skolverket är man förvånad över reaktionen i Fosie.
– Vite är kanske inte bland det första man ska ta till, säger Birgitta Andrén, undervisningsråd på Skolverket.
– Det krävs andra åtgärder om en elev inte går till skolan.

Ibland arbetar jag tillsammans med studenterna för att hitta metaforer för skolan. Den ska vara rolig som ett tivoli, spännande som en djungel, trygg som ett badkar (med ovanligt lite vatten), stimulerande som en verkstad, lärorik som ett uppslagsverk, lustfylld som en lyxkrog, avkopplande som ett spa, social som ett diskotek, öppen som ett torg o.s.v. Men till sist brukar det ändå vara någon som framhärdar:
– För mig var skolan 12 år i fängelse!

Bakom alla visionerna finns misslyckandet i att skapa den där självklara mötesplatsen och ansvaret faller i-n-t-e självklart på politiker, rektor och lärare. Den tid som kanske skulle ha kunnat läggas på att bygga stimulerande undervisningsmiljöer ägnas idag ofta åt att leta efter och hämta barn till skolan. För att kunna bygga visionen krävs att barnen är där.

Så idag håller jag på Fosie – låt skolan ägna sig åt sitt uppdrag och låt polisen se till att föräldrarna fullgör sina skyldigheter. Då slipper vi se skolan som föräldrauppfostrare på andra plan.