Vissa lådor väcker dåligt samvete och fotolådan är en sådan. Jag bestämmer mig för att sortera (nåja) och skanna in de bästa bilderna.
Samtidigt förbereder sig mina studenter för att skriva en salstenta i kursen Perspektiv på ungdom. Jag funderar över i vilken mån den har fått dem att tänka över sin egen utveckling?
Slottstadens skola 1970
Är det någon som känns igen?
En helg i stan och jag ser på livet med nya ögon. Mitt urbana jag njuter av utbudet och tempot – samtidigt har det blivit en vana att följa årstidernas växlingar i naturen. I Malmö är det mesta sig likt.
I Slottsparken möter jag Ernst Billgrens staty och den inbjuder till tolkning. Djuren är frusna i språnget och jag är osäker på vart de är på väg.
På Österlen slåss hjortarna i skogen och för några veckor sedan hittade vi en död kronhjort med jättelika horn som hade misslyckats med att försvara sitt revir.
Sådana statyer hittar man inte i stadens parker.
Jag borde kommentera den socialdemokratiska kongressen, men besvikelsen över den utslätade och fega skolpolitiken gör att jag avstår.
Mina kolleger träffas och diskuterar det nya förslaget till läroplan för förskolan. Vi häpnar över likheterna med de tänkesätt som fanns i barnstugeutredningen (1972) och pedagogiska programmet (1989). Innehåll och arbetssätt – det är mycket som går att spåra tillbaka till klassisk förskolepedagogik.
Värt att notera är skillnaden i utredningsväsendets jämförelsevis långsamma och grundliga sätt att arbeta. Utredningen tillsattes 1968 i god parlamentarisk anda, presenterades 1972 och när jag började 1976 betraktades den som alldeles “ny” och omfamnades med stor värme av metodiklärarkåren. Daniel Kallos från Lund var inte lika uppskattande – för en pedagogikprofessor var det en njutning att sätta tänderna i den förvirrade blandningen av icke förenliga teorier och jag minns fortfarande föreläsningen (eller slakten) i E122 på Heleneholm som en uppvisning i kritisk retorik.
Nåja – lite spridda tankar:
I ett tidigare inlägg har jag diskuterat problem med att förskolläraren tilldelas ett särskilt ansvar att kontrollera resten av arbetslaget. Att vara chef utan befogenheter ökar inte tydligheten i organisationen.
Under den fantasieggande rubriken Helhet och allsidighet läser jag följande kittlande text i det nya förslaget till läroplan för förskolan. (länk)
Förskolan ska främja barns utveckling och lärande genom att ge varje barn rika tillfällen att:
Det rycker i dekonstruktionsnerven – samtidigt finns det något troskyldigt och rörande i den här typen av formuleringar som kanske kan fungera i mötet mellan pedagoger och föräldrar?
Den otympliga huvudkonstruktionen, att barnen ska “utvecklas” genom att ges rika tillfällen “att utveckla” diverse sidor, är lite udda, men det är mycket bra att fokuset placeras på verksamheten. Det går inte att missförstå vem som är adressat för dessa ord. Målen handlar om personalens ansvar.
Jag drömmer om en verksamhet där status erövras just genom att vi mäter dessa “rika tillfällen” – inte fokuserar på bedömning av barnets prestationer.
Några snabba frågor:
Vad är “rika tillfällen”?
1) “Utvecklas från sin förutsättningar” – hur skulle det annars vara? Vem polemiserar man mot?
2) “Identitet och känna trygghet i den” – adjö postmodern identitetsupplösning. Nu handlar det om att återupprätta individen och jaget. Välkommen tillbaka utvecklingspsykologi och socialisationsteorier. Gäller detta även könsidentitet? Klassidentitet? Etnisk identitet?
3) “Utveckla sin nyfikenhet och lust att lära” – tidigare trodde vi att barn föds med den här lusten att erövra omvärlden. Nu ska pedagogerna lära oss att lära – jag anar det fenomenografiska tungsinnet.
4) “självständighet och tillit till den egna förmågan” – jag ska inte överdriva de individualistiska perspektivet, men skolan ses som ett stöd och träningsprojekt av Björklund.
5) “gruppen” – ja det finns kvar spår av kollektiv fostran. Är det makarenko som har återuppstått?
6) “Kultur” – wow, tänk att de vågar använda detta ytterst problematiska begrepp utan att problematisera det. Djärvt – på gränsen till dumdristigt! Varning för exotisering.
7 & 8) Jaha – det var en ganska fysisk hälsouppfattning. Estetiken (och särskilt den radikala) lyser med sin frånvaro här. Kroppen och hälsan kommer före själen i framtidens förskola. Kampen mot flummeriet går vidare i förskolan.
Diskussionen om hur vi ska lyckas utbilda lärare som kan matcha det här dokumentet har bara börjat. Jag är inte lika kritisk som det kan verka.
Modemagasinet Stil sänds på lördagsmorgonen och Susanne Ljung gör ett bra program som väcker mitt intresse för klädernas betydelse. Veckans avsnitt handlar om Woody Allen som stilikon och jag medger motvilligt att jag är under påverkan. Min slitna bruna manchesterkavaj med skinnkrage och armbågslappar är nog en perfekt identitetsskapare för en lagom nonchalant universitetsadjunkt.
Länk läs
I Skåne talar vi om att “ligga i Lund” och menar då studenter som befinner sig i ett tillstånd av studier och festande som ofta tenderar att bli ganska långdraget. Statyn utanför högskolan i Borås kanske förställer en ovanligt lugn student – men jag tror inte man talar om att “ligga i Borås” på samma sätt. Jag gillat statyn och tycker att det verkar vara en ganska avslappnad stämning på högskolan.
Jag var inbjuden av det manliga nätverket för att tala på en konferens om män i skola och förskola. Samtidigt passade vi på att prata om nätverkstanken – hur gör man för att skapa kontinuitet på en lärarutbildning? Jag behöver inspiration och är jättetacksam mot Fredric Gieth och studenterna för att jag fick komma.
Ämnet är känsligt och alla som beträder fältet riskerar att bli avslöjade som essentialister om vi talar om manlighet i allt för romantiserande drag. Samtidigt blir det väldigt underligt om vi undviker att beröra frågan om vad det är för kvaliteter som männen egentligen förväntas tillföra?
Min utgångspunkt är oblygt privat och jag försöker göra en berättelse av hur mina tankar om manlighet har konstruerats. Jag märker att åhörarna blir förvirrade och mitt teoretiska lättsinne irriterar dem som är vana vid akademiens positioneringar. Är det verkligen möjligt att byta åsikt mitt under en föreläsning? Kan jag vara medveten om att genus är en social konstruktion och ändå förhålla mig så positiv till dessa energigivande mönster? Könsroller är ju onda och enligt läroplanen ska vi m-o-t-v-e-r-k-a dem.
Som tur är kommer professor Elisabet Öhrn efter mig och ställer skåpen på rätt plats igen. Jag förstår att Bertill Nordahl inte är särskilt populär i göteborgska genuskretsar och Elisabet citerar med avsmak:
– Männen som kommer in på förskolan förgiftas av östrogenångorna (“och riskerar att förvandlas till slappetasker”) Det sistnämnda ville Elisabet inte citera utan valde att med bibehållen värdighet och göteborgsk elegans beskriva som ” bli ifrågasatta i sin manlighet”.
Om någon som var där läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker – så känner jag ofta efter en föreläsning.
Hur recenserar man en debatt? Jag var väldigt förväntansfull inför diskussionen på Malmö högskola som enligt inbjudan skulle handla om varför forskarna inte delar i den politiska debatten om skolans framtid.
Bengt Persson från högskolan i Borås har skrivit en kraftfull artikel i GP som beskriver forskarsamhällets försiktiga hållning som ett resultat av bidragsberoende. Osjälvständigheten är då ett moraliskt problem och om de som utger sig för att vara objektiva och reflekterande i själva verket är ängsliga opportunister har vi ett allvarligt dilemma. Detta tema berördes sparsamt i debatten.
Lärarutbildningens dekan Johan Elmfeldt menade att man kan faktiskt hålla med Björklund – även som intellektuell (VSB)! Förhållandet mellan vetenskap, ideologi och makt diskuterades inte. Marxismen är nog död och tyvärr tog den med sig förmågan till kritisk analys av den egna verksamheten.
Ingegerd Tallberg Broman beskrev den tveksamhet som akademiker känner inför det snabba tempot i medierna och att en del av tystnaden kan bero på att det enbart finns 100 professorer inom pedagogiken. Kanske är det förmätet att ställa krav på högre grad av offentlighet från dessa hundra, men idag är det enbart två som väljer att öppet ställa sig utanför gemenskapen (Scherp och Kroksmark). Vilket pris har de fått betala för sina kritiska uttalanden? Vilka belöningssystem finns inbyggda under ytan? Vem kan tyda syltburkens (Vetenskapsrådets) logik?
Talet om “den mediala logiken” är ett försåtligt sätt att göra sig själv till offer. Idag finns det ingen anledning att truga och fjäska för debattredaktörer. Särskilt inte på en högskola som har 15 informatörer anställda som kan hjälpa de försiktiga forskarna att föra ut sitt budskap.
Historieprofessorn Mats Greiff lyckades med ett nödrop avhålla sig från att nedvärdera den pedagogiska forskningen – grattis!
Magnus Jiborn från Sydsvenskan försökte förklara hur en debattredaktion fungerar och att det finns vissa former som skiljer sig från det akademiska språket. En tidning är nyhetsdriven och en redaktör söker det som väcker debatt. Jag har goda erfarenheter av att samarbeta med journalister som kan hjälpa till att förtydliga budskapet.
De fackliga representanterna från LR och LF ville nog hellre prata om andra saker. Det råder ingen brist på käpphästar.
Debattledaren Lars Mogensen höll ihop det väl. Samtidigt som det bakomliggande ljuset avtog framträdde debattdeltagarnas ansikten och åsikter tydligare.
Jag undrar vad Christer tycker?
Vanliga ord i VR-ansökan 2009 - förstora
Det är spännande att se vilka projekt som får bidrag av Vetenskapsrådet inom området för Humaniora och samhällsvetenskap.
Är det någon som kan se en trend? Jämföra storleken på ord som “alternativt” och “tillväxt”?
På tre år får dessa projekt dela på 376 miljoner inom området Humaniora och samhällsutveckling.
Jag gratulerar mina kolleger Fredrik Nilsson och Johan Lundin som ska fördjupa sig i Predikande kvinnor och gråtande män – genus och religion i Frälsningsarmén i Sverige 1883-1921.
Denna fråga har sysselsatt mig länge och jag erkänner att jag någon gång har svurit över de tystlåtna forskarna som inte har reagerat över skolpolitikens förfall. Det k-a-n vara ett utstuderat och listigt sätt att agera bakom kulisserna och det finns antagligen fler förklaringar än bidragsberoende och feghet.
Nu skärps motsättningarna och ryktet säger att “de akademiska professionsämnena” är svåra att förklara i högskolans internationella kontakter inom den akademiska världen. Den svenska drömmen om att förena forskning och yrkesutbildning visar sig vara ganska skör. Det börjar kanske bli dags att välja sida?
Nu ordnar Malmö högskola en spännande debatt. Ingenting kan stoppa mig från att gå dit!
Ingegerd Tallberg Broman
Utbildningspolitiken förändras i snabb takt. Vad händer med skolan när de som är experter på området överlåter fältet åt enkla lösningar och slagfärdiga formuleringar?
Malmö högskola arrangerar paneldebatt på Lärarutbildningen med Ingegerd Tallberg Broman, Johan Elmfeldt, Mats Greiff, Bengt Persson, Metta Fjelkner, Lärarnas riksförbund, Ann-Charlotte Eriksson, Lärarförbundet och Magnus Jiborn, Sydsvenskan.
Moderator: Lars Mogensen.
Förstora bilden!
Jag ser min arbetsplats i nytt ljus och ur nya perspektiv.
Tolkning efterlyses!
Jag har varit på Gunnilla Welwerts licentiandseminarium och tror att det är en spännande text inom det bildpedagogiska fältet. En vänlig opponent och ett trevligt samtal om ett angeläget ämne (ungdomars identitetsarbete). Jag borde vara nöjd men känner ändå inte den där riktiga entusiasmen.
Kanske är den etnografiska metoden svår att förena med olika teoretiska perspektiv. Bilderna och barnens tankar är säkert spännande och väl beskrivna – men vad tillför analysen? Jag måste nog läsa texten!
Förstora bilden
Dessutom är jag tveksam inför den dramaturgiska och visuella formen för seminariet.
Jag måste träna mig på den här formen av akademiska tillställningar – syftet är inte underhållning
Tysta tankar 