Sydsvenskan visar nya sidor!

Malmö vann över Örebro med 3-0 och jag var där. Det var kallt och vi frös, men så länge MFF vinner känns det fel att klaga. Klacken var också bra. Många bollar gick över mål.

1, 2, 3, 4

Sydsvenskan skriver om killen som tagit tjänstledigt ett år för att fixa invigningstifot och jag vill också gärna uppmuntra den sortens entusiasm. Bilden på restaurangen där 20 gubbar bildade föreningen 1910 var stor och fin. Men vem kom på idén att göra banderoller med deras namn runt om arenan? Jag tänker att även i den mest fragmentariserade postmoderna tid får det finnas någon gräns för romantisering av historien.

Bilden täcker hela ståplatsläktaren

Bilden täcker hela ståplatsläktaren

Annars var det roligaste inslaget en cheerleadinginspirerad dans som Sydsvenskans centralredaktion framförde i pausen. Detta uppträdande var vi verkligen inte beredda på, men det känns bra att den fina traditionen “att röra sig till musik” fullföljs från teveprogrammet 24-karat. Då sattes Malmö på den nationella danskartan.

Sydsvenskans centralredaktion uppträder i pausen

Sydsvenskans centralredaktion uppträder i pausen

P.S. Jag kan ha tagit fel på personer – men det stod Sydsvenskan på ryggen!

“Emil är 19% dum!”

Idag har jag sett en underbar föreställning med våra studenter som spelade för riktiga barn på Mazettihuset. Pjäsen var en nytolkning av en berömd  buspojkes äventyr och publikkontakten var stark. När berättaren frågar hur Emil är utbrister ett barn i fyraårsåldern:
– Emil är 19% dum!

Läktaren gungar till under mig och jag tänker att det här mätandet av barn har gått för långt. Jag vågar inte tänka mig hur de individuella utvecklingsplanerna ser ut på den förskolan.

Phd-pub på Prins Bernhard?

Jag möter en professor från en stor västkustsk universitetsstad som är gäst på konferensen. Vi har föreläst tillsammans i annat sammanhang och hon frågar mig varför inte jag deltar i evenemanget.  Jag blir förvånad (och lite glad över frågan) och stammar förvirrat:
– Jag trodde bara det var för disputerade och doktorander…

Hon tittar storögt på mig och säger ungefär:
– Äsch, så kan man väl inte tänka!

I går var det Phd-pub på båten mittemot. Mitt onda jag funderade en kort sekund på att kila över och hångla upp en lektor.

Mitt goda (och mycket starkare) jag tänker att vi måste fundera vidare över den här uppdelning mellan adjunkter och lektorer på Malmö högskola.

Jag mötte Leffe!

Pagrotsky alltså. Kåren ordnade ett samtal med den förre socialdemokratiske handels- och utbildningsministern och nuvarande vice ordförande i riksbanken. Och vad kan man säga om denne charmerande person?

Länk till referat

Han presenterade sin analys av finanskris, eurosamarbete, arbetslagsstiftning, skattepolitik, försvarspolitik, vapenhandel och det faktum att ett skuldsatt USA nu måste be Kina om lova för att kriga i Afghanistan. Dessutom menade han att socialdemokratin har fört en defensiv utbildningspolitik och i alltför hög grad låtit Björklund sätta dagordningen utifrån populistiska antaganden.

Till sist fick Pagrotsky frågan om sin favoritförfattare och då vann han slutgiltigt mitt hjärta. Snacka om god smak:

Gissa vem?

Leif Pagrotsky invigde Orkanen 2005

Leif Pagrotsky invigde Orkanen 2005

Den exkluderande högskolan

Jag läser Annika Norlins krönika i dagens City Malmö

Länk – gå till sidan 6 -nu med rätt länk

Hon beskriver erfarenheten av att som ny student mötas av en mur av högfärdiga fackuttryck. Jag läser och skäms över att vara en del av detta skojeri. Det mest plågsamma är att vi utger oss för att försöka locka till oss nya grupper samtidigt som de snart förstår budskapet:
– Du hör inte hemma här!

Ibland är jag nästan hundaktig i min beundran och riskerar att vara pinsam, men jag gillar allt Annika gör!

Jag hoppas att debatten om Läraryrkets status den 16/3 även kommer att handla om högskolans syn på det som vi lite mystiskt kallar “breddad rekrytering”
Länk

P.S. Det är oroande att jag använder “exkluderande” i rubriken – “utestängande” vore ett bättre ord.

384 vetenskapliga presentationer!

Malmö högskola domineras de närmaste dagarna av konferensen NFPF – NERA och jag bläddrar i sammanställningen av abstracts för de 384 presentationerna som ska ske under de tre dagarna.
Länk till abstracts, Reportage

Det är ett överdådigt program och jag funderar på att smyga in och smyglyssna på någon av godbitarna – i värsta fall kan jag utge mig för att vara IT-tekniker och hjälpa till med inloggningen? Men det är nog bäst att avstå – det är en konferens för forskare och en enkel adjunkt ska nog inte blanda sig i onödan. (Visst är jag patetisk som offer!)

Uppdatering:

Jag läser vidare bland alla abstracts och förbluffas över min brist på intresse. I mitt stilla sinne ser jag en kommunikationssituation där 384 ivriga och nervösa avsändare försöker sända information till 384 ointresserade mottagare.  Så illa kan det inte vara.

Förresten säger min kamrat att de flesta ändå kommer hit för dansen på på lördagskvällen. Då jäklar!

Back in your own backyard

Våren lär ha kommit till Skåne och medeltemperaturen har varit över nollpunkten i en vecka. Just nu är det bitande kallt – men ljust. I morse lyste solen skarpt genom jättelönnen nakna grenar mot brandgaveln. Vår gård var på 1700-talet en av Malmös första uteserveringar  under namnet Italienarens trädgård.

Just nu är jag tacksam för morgonsolen och att Billie Holiday sjunger. Har jag nämnt att jag är hemkär?

Billie Holiday – Back In Your Own Backyard – spotify

Förstora - hitta fågeln

Plumpt och dumt – uppdaterat

Min kollega Lars Pålsson Syll skriver en debattartikel som ondgör sig över problemet med att de studenter som söker sig till lärarutbildningen inte håller måttet:

Lärarstudenter rekryteras i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också sjunkit under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter således försämrats, ställs allt högre krav på lärarutbildningens akademiska nivå.

(…)

Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt.

Jag undrar var Malmö Högskolas vision tog vägen? Vi skulle öppna akademin för nya grupper och hitta utbildningsformer som utmanade de etablerade strukturerna.

Pang, sa det när dörren smällde igen.

Uppdatering 1:

Nanny Hartsmar svarar klokt och nyanserat.

Uppdatering 2:

I en arrogant och aningen desperat replik försöker Lars ta tillbaka initiativet genom att anklaga Nanny för bristande kunskaper i innantillläsning. (länk) Det fungerar inte. Trots det goda uppsåtet kommer Lars Pålsson Syll att få dras med ryktet om bristande språkkänsla i framtiden. Jag rekommenderar dubbeldoktorn att göra en dubbel kungspudel snabbt – innan media och studentkår upptäcker övertrampet.

Jag är en stor vän av yttrandefrihet och imponerad av högskolans ledning som inte reagerar. Det är en professors oavvisliga rätt att både skjuta sig själv i foten och samtidigt tappa byxorna. Samtidigt finns det en infoavdelning som ska skydda Malmö högskolas varumärke. Behovet av intranät har aldrig varit större.

Debatten om läraryrkets status förtjänar en bättre start.

Uppdatering 3:

Studentkåren ger sin syn (länk)

Uppdatering 4

SKL 3 menar att vi ska sluta förtala skolan (Länk)

Glastak över lärarutbildningens ljusgård

Glastak över lärarutbildningens ljusgård

Jag hade en mycket verklig dröm…

Jag går på Willys och närmar mig kassan med halvtom vagn. Sedan barnen flyttat hemifrån är det ganska smärtfritt att handla och utbudet av varor är stort och prisvärt.

Runt läskedryckerna är det folksamling och vid utgången ringlar en kö av överviktiga. De handlande är märkvärdigt glada och deras vagnar är fyllda av tvåliters Cocacolaflaskor. Denna vecka kan du vid ett tillfälle köpa 30 liter för 150:-. Sedan får man ta på sig lösskägg och byta kassa om man vill köpa mer.

Jag behöver inte åka till USA för att se människor förstöra sin hälsa med dålig kost.

P.S. En liter Cocacola motsvarar 30 sockerbitar.

Vi möts vid facken

Lärarutbildningens vackra hus är en förvånansvärt sluten miljö och det finns få mötesplatser som inbjuder till spontana samtal över enhets- och ämnesgränser. Lärarna sitter i små kontorslandskap eller moduler. Studenterna irrar runt i korridorerna på jakt efter ett skyddat hörn. I en del salar pågår undervisning bakom glasrutor och lärarnas tysta viftande gör ett lätt absurt intryck.

Min arbetsplats är intill postfacken och ibland känner jag mig nära händelsernas centrum – även om en del tomrum vittnar om ett år av uppsägningar och besparingar.

Nu förstår jag uttrycket “Att ta ner skylten”.