Den här våren har varit lång och kall, men nu känns det som om tveksamheten är över och jag lutar mig tillbaka. Det blir sommar i år också.
Skomakargesällerna tog paus mellan hägg och syren (Länk). Så klok är jag inte men försöker ta vara på de dofter jag kan. Ganska bokstavligt talat.
Mer om Håkan Syrén
Vi bjuds på tårta och frossar i minnen. Bilderna på väggarna lyser av glädje och fantasi. Overkligt många barn passerar genom de här lokalerna och vi förundras över att det finns en kärna av personal från den gamla tiden. Ett arbetslag som utvecklas och utmanar varandra under 25 år är verkligen värt att fira och jag känner mig en aning avundsjuk. Livet på högskolan är ganska underligt och just nu skulle jag inte ha något emot att byta ut tentahögen mot en tur i parken.
Jag drabbas ofta av vemod vid den här tiden på året. Doften av hägg och syren blandas med ölstanken från ungdomar som firar att de ska ta studenten och att den ljusnande framtid är deras. Kanske är jag bara avundsjuk och vill också åka lastbil runt staden och sjunga mig hes. Kanske tycker jag lite synd om dem när de inser att värdet på deras examen är ganska lågt på en svårtolkad arbetsmarknad. Det kan hända att jag saknar upphetsningen från mina egna barns triumfatoriska uttåg och att det nuförtiden är ett rätt billigt jippo.
Så – nu har jag klagat och allt känns bättre. Om en timme står jag på S:t Petriskolans gård och väntar på släktingen. För 37 år sedan smet jag ut genom bakvägen från samma skolan och vägrade till mina föräldrars sorg att bära studentmössa.
Sådan var jag.
För några år sedan föreläste jag på en kurs som hette Män till skolan. Det var en rekryteringssatsning där män under ett år fick praktisera i yrket mot betalning samtidigt som de hade möjlighet att läsa upp betyg och erhålla formell behörighet. Min insats var att förbereda dem på en del av yrkets baksidor och dessutom gjorde vi rockvideor under lekfulla former. Jag representerade någon form av uthållig erfarenhet och antog motvilligt utmaningen att agera förebild.
Jag minns en kille som var lite äldre än de andra. Han hade jobbat som sjöman och var nu sugen på att göra något mer meningsfullt av sitt liv. Kanske skrämde jag upp dem om hur det var att befinna sig i en kvinnodominerad värld och efter lektionen kom han fram och sa halvt på skoj:
– Du Mats, om det kör ihop sig – kan vi ringa dig då? Ungefär som en livlina?
Tio år senare senare möter jag honom igen på en fest och undrar vad som hände? Han ler bekymrat och berättar en sorglig historia om en osynlig hinna som han inte lyckades ta sig igenom. Nu seglar han åter på de sju haven och byter delar på maskiner. Kanske klarar han sig bra – frågan är om skolan klarar sig utan honom?
Jag har haft workshops med lärarstudenter från Nortumbria university och gjort historier tillsammans med dem. Under mottot “begränsning befriar” har de fått i uppgift att:
1) Välja en bild av sig själv (eller ta en ny med webkameran)
2) Manipulera den två gånger med hjälp av http://photofunia.com. Det finns massor av färdiga bakgrunder och mallar.
3) Dessa två bilder är start- och slutpunkt för berättelsen. Använd 100 ord för att binda samman dem.
4) Registrera en blogg och publicera din historia där.
5) Länka till http://limitationliberation.wordpress.com/
6) Kommentera dina kamraters berättelser.
Jag trodde det skulle bli tekniska problem, men de flesta studenter registrerar bloggar och laddar upp filer med lätt hand. Betydligt svårare var det att välja en bild av sig själv. Trots att de hade tillgång till webkamera valde de flesta att hämta bilder på Facebook och nu vet jag hur ett typiskt bildarkiv ser ut för en 20-årig Newcastleflicka. Det är väldigt mänga puss- och krambilder. Inte så många rena porträtt.
Förhoppningsvis har de lärt sig något. Jag har funderat mycket över hur man balanserar allvar och lek. Det finns en uppenbar risk i att det tekniska tar över, samtidigt som jag gillar tanken på att berättelsen växer ur de manipulerade bilderna. Det blir mindre pretentiös så och allt är på låtsas. En annan gång vill jag jobba mer med berättarstruktur och reception. Nu ligger fokus på produktion under två timmar.
Prova gärna tekniken och länka hit om du blir nöjd med din berättelse. Särskilt kul skulle det vara om någon ville göra det här med barn. En stor fördel med metoden är att inga program behöver installeras – all sker på nätet. Jag tror inte på datorutbildning där skolorna behöver köpa ny utrustning eller program.
Beth håller ihop hela International Conference week och lägger ner ett stort arbete på att få det hela att fungera. Veckan innan jag skulle komma presenterade jag mitt upplägg och skickade ett smakprov med en diskret fråga om hon kände igen någon av personerna på bilden. Idag berättade Beth att hon hade varit väldigt undrande över varför jag skickat ett bröllopsfoto på mig själv. Samtidigt var hon en aning bekymrad över den manhaftiga bruden – men vi svenskar är ju så frigjorda…
Jag inser att Daniel och Victoria inte är jättekända i England. Än.
Jag och min nya fru?
I Newcastle finns två universitet och 80 000 studenter. Jag gillar kårhuset och funderar över det politiska engagemanget. Det måste jag undersöka.
I Sverige är intresset sällan stort för att delta i fackliga aktiviteter. Tyvärr tycks lärarstudenter var de minst villiga att engagera sig i kårarbetet. Det är särskilt oroväckande eftersom lärare enligt läroplanen ska lära barn demokratins grunder. Kanske lever många enligt principen:
– What’s In It For Me
Jag är i staden och det känns ovant. Konsthallen är en lagom utflykt och just nu visas en spännande utställning i den alltid vackra lokalen.
Från hemsidan
PASCALE MARTHINE TAYOU
22 maj – 22 augusti 2010
Pascale Marthine Tayou (*1967, Kamerun) arbetar med skulpturer och storskaliga installationer både i det offentliga rummet och på konstinstitutioner. Hans verk är gjorda av återvunnet material, såsom trä, plast, metall, pappersbitar och glas. Tayou använder även målningar och filmer för att skapa sina komplexa installationer.
Det låter inte så upphetsande men för barnen och oss andra är det en utställning som väcker leklust och en starkt vilja att pilla. Personalen kämpar förgäves och jag tror konstnären skulle nicka uppmuntrande mot oss som smygkänner på stammar och krittavlor.
Det afrikanska blandas med moderna uttryck. Jag vill gå dit igen med barn och studenter.
Så här tänker jag mig konsten på Moderna museet på sextitalet.
Jag läser Sydsvenskans nätupplaga och språkpolisen i mig får sitt lystmäte
I måndags fick Ann-Marie du Plessis ett brev från Peter Englund innehållande ett pris för sina insatser som svenskalärare och 50 000 kronor.
Jag gratulerar Ann-Marie och beklagar att ett förargligt språkfel förstör den intressanta artikel.
Svenskaämnet är värt att försvara…
Länk till en förhoppningsvis rättad text
Uppdatering: Wopps! SAOL godkänner även svenskalärare för vardagligt bruk. Jag känner mig gammal.
Kan vi lita på Peter Englund?
Sydsvenskan fortsätter att gräva i de lundensiska akademikernas påhittade meriter.
Ett försök att förklara det lättsinniga förhållandet är att skylla på konkurrensen.
Sanningen är att det finns få arbetsplatser med så hård konkurrens. Anställningstryggheten är för många forskare minimal, status- och meritjakten institutionaliserad. Du må vara världsledande expert i ditt ämne. Men säkrar du inte pengar till dina projekt sitter du löst.
I en sådan situation är jämförandet och pengasökandet vardag. Och med rätt resumé är framtiden tryggad. Med svaga meriter väntar ett vikariat som kemilärare i Sjöbo.
Rektor Per Ericsson och Vetenskapsrådets generaldirektör Per Omling verkar måttligt bekymrade. Ur mitt lärarperspektiv är detta en aning omskakande. När vi försöker förklara vikten av vetenskaplighet för nya studenterna är det just hederligheten och vikten av korrekta referenser som ställs i centrum.
Rektor förklarar:
– Jag brukar skoja om att drivkraften inom näringslivet är girighet och drivkraften inom akademin är fåfänga.
Högskolelagens formuleringar om “vetenskapligt kompetenta personer” kanske borde byggas ut med någon form av moralisk dimension?
Hur kan jag skriva om detta utan att förstärka den historiska rivaliteten mellan Malmö och Lund? Eller framstå som akademikerfientlig?
Det går nog inte.
Vi som vill upp?
Jag läser Malmö stads utvärdering av satsningen på genuspedagoger.
Det är en välgjord och eftertänksam genomlysning Camilla Löf och Johan Söderman genomför och den väcker många frågor:
Konturerna av en upplevd ideologisk diskurs kring genus framträder i intervjumaterialet. Detta tar sig bland annat uttryck i att informanterna uttrycker en rädsla över att inte vara tillräckligt genusmedvetna. Det talas om oskrivna regler kring vad som upplevs som rätt och fel i pedagogens arbete när det gäller genus. Pedagogen i föregående utsaga som inte lät sin egen son använda tofsar bröt tydligt mot denna ideologiska diskurs oskrivna regler. Konsekvens och effekt av detta synsätt blir att de anställda genuspedagogerna i Malmö riskerar att betraktas mer som genuskontrollanter än som genuspedagoger.
För informanterna räcker det tydligen inte med att vara “medvetna”. Kanske ska dessa mönsterpedagoger också bära upp “den rätta medvetenheten”. Det verkar besvärligt och jag får en obehaglig känsla av att pedagogerna ser sig som missionärer. Rädslan för att göra fel är ingen bra grund för pedagoger som ska försöka fånga barnens idéer. Risken finns att den här oron för det icke-politiskt korrekt smittar av sig på barnen. De brukar vara duktiga på att läsa av sådana här budskap.
Jag förstår att det uppstår motkulturer.
Tysta tankar 