Behrang Miri?

https://twitter.com/olaberg/status/250455914782527488

Jag blir så generad.

Det här kan bli spännande

https://twitter.com/hansahlborg/status/250460511626465280

Raj-raj-raj-raj-Argentina

Jag har varit på teatern och sett Evita.

Thalia och jag i den imponerande marmorfoajén:

Innan föreställningen var förväntningarna i den lika imponerande salongen påtagliga:

OK – nu vill ni veta vad jag tycker:

Välspelat
Välsjunget
Väldansat
Vackert
Poetiskt
Överdådigt

Äsch – jag gillar inte att sätt betyg. Men nu måste jag nog läsa in mig på Argentinas historia. Det uppenbarades några genanta luckor.

Recension i Sydsvenskan. De danska tidningarna är extremt entusiastiska.

Jag är inte säker på att detta är väl använda skattepengar.

Rektors uppgift

Edward Jensinger tycks ha fått nog av att det inte händer något inom IKT-området.

Jag twittrar och bloggar och har en synlig, tydlig, digital identitet (tröttsam för vissa, givande för andra). Jag har det för att jag måste. Jag måste för att jag är rektor på en skola. Det går inte att vara rektor på en skola utan att vara digitalt aktiv. Tycker jag. Andra rektorer tycker tydligen att det går utmärkt. Undrar vad deras personal tycker (och vad min personal tycker)?

Någon av mina kollegor brukar fråga mig hur jag orkar. Hur jag orkar twittra hela tiden. Hur jag orkar blogga flera gång i veckan. Hur jag orkar läsa alla tweets och andras bloggar. När hen säger det så finns det en underton av att det inte är särskilt viktigt att vara digitalt aktiv. Kanske finns där också en tanke att jag borde syssla med något annat, viktigare. Som att bläddra i en pärm. Det är en tanke som för mig är upp-och-ner. I och med att jag bryr mig om min skola, dess utveckling, måste jag vara aktiv även i sociala nätverk och på den digitala arenan. Allt annat är för mig främmande.

När jag är digitalt aktiv kan jag påverka min personal. Jag kan till och med påverka andras personal och elever. Till exempel så att de kontaktar mig för att få börja arbeta hos oss eller gå i skolan hos oss (vilket glädjande nog sker).

Skånes nya landshövding – uppdaterat

Länk till Sydsvenskan

Om du fick önska dig vad du vill av Malmö och Lund, vad skulle du önska dig då?

Margareta Pålsson, landshövding:

”Två samverkansprojekt! Dels att byta lärare med varandra under en termin, så att Malmös skolresultat förbättras. Och så samarbeten kring internationella frågor – där har Malmö mycket att lära Lund.”

Hmmmm – jag vet inte om Margareta Pålsson är felciterad men samarbetet med Malmös lärarkår kunda ha börjat bättre.

Uppdatering
1
2

20120916-142534.jpg

Långläsning om den “förvirrade lärarutbildningen”

Jan Sjunnesson spar inte på krutet i sin kritik.

Frågan är väl om vi ska skriva kursplaner som utgår ifrån vilka studenter som söker till lärarutbildningen? Det är nog en politiskt riskabel väg. Utredningarna pekar mot mer vetenskap och mer akademisering. Vi som jobbar här rår inte över de besluten.

Samtidigt inser jag att Jan har många viktiga poänger:

Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.

Vi behöver diskutera de här beskrivningarna av studentgruppen. Jag känner delvis igen mig, men ser också andra mönster. Jan avslutar med goda råd:

Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.

Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.

Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.

Efter mitt framträdande i Aktuellt kritiserades jag som elitistisk alarmist. Nu har jag fått konkurrens i den positionen. Jag försöker se kraften hos individerna och avstår från generaliseringar. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv. Våra studenter bär viktiga erfarenheter med sig in i högskolan – frågan är vad vi gör med dessa? Kierkegaards ord om att möta eleven där den är behöver vi påminna oss om – dagligen.

20120914-074747.jpg

Etikett på högskolan

Diskussionen om mobiltelefoner lär fortsätta.

An example: I spoke with a colleague earlier today about student decorum and what faculty can or should do when problems arise. She expressed surprise and dismay at the most common in-class problem: cell-phone use. Students usually don’t talk on their smartphones in class, of course, but they certainly text one another and check email or Facebook with relative abandon. Recently, during the first day of class, she reviewed cellphone etiquette as articulated in the course syllabus (“phones should be on silent and out of sight”) and then observed a first year student in the first row with his eyes glued to his cell phone. She let it pass because it was the first class meeting. When the second class rolled around, he sat two rows back and spent much of his time (albeit in failed attempt at being surreptitious) again staring at his phone and texting away. Slightly exasperated, after class she asked him to visit her during office hours. He did. She had to do a one on one session explaining the facts of classroom etiquette life. He expressed real embarrassment and apologized, which led to a broader talk on college life and appropriate behavior in and out of the classroom. My colleague wondered—not inappropriately—why so much effort has to be exerted for what should be a straightforward, even obvious, example of delaying gratification (i.e., put the phone away until class ends).

Det känns lite gammalt. Om jag vill att studenter ska kommunicera digitalt blir det ologiskt att förbjuda smartphones i klassrummet.

Här finns utrymme för förhandlingar.

20120908-090318.jpg