Sara Stridsberg har skrivit en prisbelönt roman Drömfakulteten om den amerikanska feministen Valerie Solanas liv. Stopp – redan här blir det besvärligt. Solanas förhållande till kvinnorörelsen är svårtolkat och många skulle nog gärna slippa hennes brutala råd om hur män ska behandlas. Andra menar att hon är en stackars plågad medsyster som ska läsas utifrån sina egna förutsättningar.

Antifeminister brukar högröstat kräva att kvinnor ska ta avstånd från Solanas för att bevisa sin demokratiska trovärdighet. Suck och stön. (728 träffar på http://www.feminetik.se kan ge en fingervisning) Konst är inte ideologi och ingen ska behöva ta avstånd från romanfigurer. Drömfakulteten är inte en biografi utan en ”litterär fantasi” enligt författaren. Nåja – vad skulle det annars vara tänker jag förstrött.

I boken finns fiktiva möten mellan ”berättaren” och huvudpersonen Solanas under dennes sista dagar i livet. Frågan för mig – och kanske för stora delar av kvinnorörelsen – är: Hur ska vi förhålla oss till denna underliga varelse som skrev ett manifest med mycket svårsmälta budskap. (SCUM, Society for cutting up men) Män behövs inte och förtjänar att dö. De delar av kvinnorörelsen som samarbetar med män är förrädare. Äktenskap är prostitution och legaliserad våldtäkt. De som trots allt väljer att befatta sig med män avfärdas som ”daddy´s girls” och förtjänar en särskilt utsatt plats i helvetet. Dessutom vann hon evig ryktbarhet genom att skjuta Andy Warhol. Tanke och handling var alltså inte helt separerade. Ett manifest åtnjuter inte självklart samma ansvarsfrihet som konstnärliga produkter – men i Solanas fall är gränsen mellan liv och konst helt ointressant. Hon kämpar för att överleva. Manifestet ger henne styrka och kanske går det att använda på samma sätt för andra.

Solanas är inte en allt igenom trevlig person. Hon passar inte in i de litterära salongerna. Hennes bakgrund är ett elände av knark, prostitution, våldtäkter och svek. Sexualiteten är ett sätt att skaffa pengar – hon säljer inte sin själ utan sitt kön. Sex är ”a hang up”. Dessutom lyckas hon finansiera sina universitetsstudier genom prostitution och beskrivs som en lysande forskarbegåvning. Allt detta är nog intressant och tankeväckande men till sist står vi där med en text och en handling som uppmanar till ställningstagande. Och en tradition att avkräva böcker, författare och huvudpersoner någon form av förebildlighet eller moral i form av enkla budskap. Stridsberg skapar genom den poetiska collageartade formen en drömlikhet som kanske lyckas förlägga fokus på andra nivåer än de strikt moraliska.

De som till varje pris vill utvinna någon form av handlingsmanualer ur böcker får svårigheter att sortera nivåerna. Solana själv värjer sig mot alla försök att förstå henne utifrån hennes uppväxt. Det är en vanlig föreställning att vi läser böcker för att förstå andra människor och detta kanske är en pompös idé. Det finns ingenting att förstå. Bara tomhet och desperation. Den här texten förklarar ingenting och lägger ingenting till rätta. Stridsberg och Solana oroar.

Under det skoningslösa hatet och våldsromantiseringen finns de två starkaste grundtankarna i manifestet:

Det är fel att skada andra människor

Kärleken övervinner allt

Jag läser böcker som kommenterar varandra i mitt huvud. Alva Myrdal, Valeri Solanas och Michel Houllebecq skulle antagligen inte vara överens om särskilt mycket. Jag ser en linje mellan den socialistiska självupptagna världsförbättraren, den manshatande genomförnedrade horan och den sexualromantiske cynikern som kanske handlar om humanism på ett djupare plan än det rent ideologiska. De skulle nog haft en del att diskutera.