Genusuppgifter – finns det?

 naken.jpg

Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.

Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.

Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)

Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara,  vad vi kan vara och vad vi får vara.  Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.

cabin.jpg

Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i  det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.

Lärarna – om utövarna av en svår konst

potatis1.jpgHans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.

Blomman, brädan, konstnären och läraren

magritte.jpg

Ibland blir det tydligt att lärarutbildningen bedriver ett underligt projekt – likt Magrittes konstnär försöker vi skapa något som bara finns inne i våra huvuden; den perfekte läraren.

Eller möjligtvis som en oändligt komplicerad konstruktion i kursplaner och examensordning där upphovsmännen önskar att alla goda egenskaper och förhållningssätt ska frambesvärjas ur ett stycke materia genom att kursmålen adderas till varandra.

Historiskt sätt snurrar motsättningen mellan form och materia i mitt huvud. Sven-Eric Liedman försöker reda ut frågan under 500 svårsmälta sidor i en bok Stenarna i själen (Svd) som jag inte riktigt vill släppa, men som ibland bjuder väl stort läsmotstånd.

I den första metaforen finns den blivande läraren som en inneboende idé i de studenter som jag möter under första terminen. Likt blomman finns i fröet och som den gode trädgårdsmästaren vattnar och beskär för att leda mot ett vackert resultat.

I den andra liknelsen är utgångspunkten en bräda som ska hyvlas, sågas, formas, filas, putsas o.s.v. tills den färdiga produkten är färdigställd efter den idé som bara fanns i hantverkarens huvud. Då är studenten ett objekt för de planer vi har och de metoder vi använder för att producera arbetskraft till framtidens skola.

Platon och Aristoteles brottades med dessa begrepp, och för mig är det inte bara filosofi utan själva kärnpunkten i hur vi ska förhålla oss till studenterna. Jag är inte säker på att vi kan hantera båda modellerna samtidigt. Hur ser studenterna på sig själv?

Dessutom lär det finnas andra sätt att beskriva hur människor utvecklas…

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Senare på jorden?

gunnar.jpgGunnar Ekelöf  (Länk SvD) skulle ha fyllt hundra år och medier översvämmas av hyllningar och underliga frågor till kulturpersonligheter om vad poeten har betytt för dem och vem som är vår tids Ekelöf.

Jag minns fragment av dikter och “det som är botten i dig är också botten i andra” känns fortfarande som en trösterik mening. Ensamhet är gemensam – vilsenhet är ett normaltillstånd.

Samtidigt är det lätt att glömma vilken lysande poet Ekelöf var och hur han med lätthet lyckades förena olika stilar som centrallyrik, naturromantik, surrealism och nonsens.

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar.
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.

1932 gav han som 25-åring ut diktsamlingen Sent på jorden

  • Före den ekonomiska depressionen
  • Före andra världskriget och atombomben
  • Före Beatles splittring
  • Före skotten mot Olof Palme och Anna Lindh
  • Före 11/9 och Irakkriget
  • Före klimatförändringar och tsunami
  • (Före alliansens skolpolitik)

Hur sent på Jorden kan det ha varit? Och hur sent på Jorden kan det bli?

trad.jpg

Bra böcker ska oroa…

…och Marie Hermanssons roman Svampkungens son ligger och gnager och skaver i minnet. På samma sätt som hennes förra bok Mannen under trappan släpper den inte taget.

Berättelsen fick underlig kritik och många recensenter hade svårt med formen som är skriven utifrån huvudpersonens perspektiv men med mytologiska under- och övertoner. Den ömtåliga överenskommelsen mellan läsare och författare är hotad.
– Menar hon verkligen att vi ska tro på det här?

svamp.jpg

Jag ska inte förstöra läsglädjen, men det finns mycket i boken som jag funderar över. Fadern är landets ledande svampexpert och ordnar exkursioner med damer som han förför. Sonen är blyg och helt i händerna på sin dominante och manipulative far.

Temat är kanske manlighet i en stereotyp och ålderdomliga form som gör bygdens kvinnor galna, men lämnar sonen i vilsenhet. Hans försök att hävda sig gentemot fadern får katastrofala följder. Det som skulle bli ett försök till uppror och självständighet innebär ett totalt nederlag.

Varje son tävlar i någon mening med sin far – och Freuds oidipala arena är inte den enda – men vad händer när fäder väljer att medvetet förnedra sina söner i deras försök att etablera någon form av manlighet? Boken ställer frågan på ett sätt som gör att jag tvingas ifrågasätta den traditionella bilden av manlighet som något traderbart. Det enkla imitativa rollövertagandet fungerar inte. Här gäller det snarare att skydda sig från bilderna av djurisk och hänsynslös maskulinitet.

325px-sylvester_stallone.jpg

Jag tänker på Susan Faludis intervju med Sylvester Stallone i Ställd. Världens mest beryktade machoman berättar om hur han försöker imponera på sin far med olika former av självdestruktiva ritualer, men ständigt möts av förakt. Höjdpunkten är när Stallone hyr en hästpolobana och fadern med berått mod försöker rida över sin son i avsikt att skada honom. Då släpper krampen och han inser det absurda i kraftmätningen. Efter det gör Stallone några filmer (Cops m.fl. ) där han försöker etablera sig i andra genrer – men publiken vill hellre se honom som stereotyp rambofigur. Men det är gripande att läsa om hur insikten drabbar honom
– Du kan inte vinna över din far! Han är den del av dig…

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Kulturell utsvävning i lantlig miljö

Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.

grasklipp.jpg

S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.

skott2.jpg

Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
– Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…

flipper.jpg

classic.jpg

Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.

lassel.jpg

Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.

lillabat.jpg

Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.

De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.

(se bildspel)

Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.

(se bildspel)

Bakom bloggkulissen – Pippi vart går du?

Att skriva blogg innebär att ha dimmiga föreställningar om en fiktiv läsare. Ett fåtal ger respons men de flesta väljer anonymitet. Många tycks hamna på sidan av misstag och det är fascinerande att se vilka sökord som har resulterat i besök.

Jag vet att Astrid Lindgren är populär, men är ändå fascinerad av att under den senaste månaden 201 personer har sökt på “Pippi” och utifrån detta läst mitt försök att dekonstruera Pippi som postmodern hjältinna.

pippij.jpg (Klickbar bild)

Återigen – det oförutsägbara lärandet…

bd.jpegSamtidigt har jag en dröm om att Pippi Långstrump en dag ska ställa sig på stadens gator och torg och, likt en modern Bob Dylan, ta avstånd från tanken på sig själv som förebild. Det går inte att lära ut självständighet genom att följa någon. Den anti-auktoritära auktoritetens dilemma.

“Don´t follow leaders, watch the parking meters”
Bob Dylan

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Lev länge – dö ung

När jag började blogga var det med en uttalad målsättning att kommentera utbildning. Detta skulle inte vara platsen för privata tyckerier om stort och smått. Så är det inte längre och jag skyller på att sommaren har gjort mig mjuk.

  • Utbildningskanslerna lägger förslag om sammanslagningar av universitet som helt vänder upp och ner på högskolereformens ambitioner – jaha….
  • Lärarfacken och debattörer på DN lyfter frågan om lärarlöner på ett delvist nytt sätt – jaså, det var ju trevligt…
  • Forskare slår larm om stillasittandets vådor och skolidrottens betydelse – säger ni det…
  • Lekplatsforskare menar att alltför säkra lekplatser hämmar barnens utveckling och förmåga till kalkylerat risktagande – jo, det är nog sant…

Som ni märker är analysen inte särskilt skarp och engagemanget minst sagt svävande. Kort sagt: jag måste skärpa mig. Så – nu över till något som verkligen intresserar mig!

Jag hatar konstnärsromantik, avskyr romantisering av självdestruktivitet, skäms över mina sentimentala drag och är mycket tveksam till jazz.silja2.jpg Förutsättningarna för att jag skulle njuta av Jacques Werups diskret maskerade biografi om Gunnar “Siljabloo” Nilsson var dåliga. Ändå är Lev länge – dö ung en underbar bok som jag kommer att läsa om snart.

Det kan bero på att jag träffade klarinettisten Siljabloo när jag var 17 år på ett jam på Swing Inn. Vi var antagligen det sämsta komp han hade spelat med, men han lyfte oss till höjder som jag inte visste fanns. Och när han sjöng – ja då var det fler känslor som kom på samma gång än Per Gessle skulle kunna föreställa sig. Mina kamrater i Jazzådé fick åka på turné med honom och jag är inte säker på att klarinettisten Gisens självförtroende har repat sig än. Gunnar Nilsson ( som i boken har fått namnet Lennart Olsson) var balladernas mästare och vi var helt utslagna av den lille luggslitne mannens artisteri. Mel Tormé och Frank Sinatra visste inte vilken rival som hotade i Sverige
silja.jpg
Werup berättar historien om barndomen i Norrland, turnéerna med jazzeliten, kvinnoaffärerna och naturligtvis – spriten. Det som kanske gjorde Siljabloo annorlunda var att han ständigt var showmannen som ville bli älskad. I en tid när jazzen skulle vara djup och svår, då scattade han och showade så att kritikerna rodnade och publiken jublade. Denna längtan efter att vara älskad är skildrad med en inlevelse som gör att jag tror att Werup lägger in en hel del av sig själv i huvudpersonens karaktär. Lusten att spela solo och visa sig duktig paras med skulden över att vara publikfriande och falsk. Om kommunikation är det övergripande målet – ja då kanske alla medel är tillåtna? Och vad döljer sig bakom munterheten? Den rädda lille pojken som bara vill bli älskad, men sviker alla. I Levande tillsammans utvecklar Werup självuppgörelsen till oanade höjder. Det är inte kokett poserande – bara övertygande och drabbande.

sila3.jpgMånga minns nog hur Lasse Holmkvist plockade upp den försupne lokalvårdaren från Kockums och gav honom jobb i husbandet med Tollarparen. Det var en historia som hade allt och kvällstidningarna hakade på. Det kunde varit hur banalt som helst om inte begåvningen hade varit så sanslöst intensiv.

Jag lägger ifrån mig boken med en vällustig rysning och längtar efter att höra musiken igen. Var den verkligen så bra?

Solanas – bortom alla provokationer

ik0405feminism_d.jpgSara Stridsberg har skrivit en prisbelönt roman Drömfakulteten om den amerikanska feministen Valerie Solanas liv. Stopp – redan här blir det besvärligt. Solanas förhållande till kvinnorörelsen är svårtolkat och många skulle nog gärna slippa hennes brutala råd om hur män ska behandlas. Andra menar att hon är en stackars plågad medsyster som ska läsas utifrån sina egna förutsättningar.

Antifeminister brukar högröstat kräva att kvinnor ska ta avstånd från Solanas för att bevisa sin demokratiska trovärdighet. Suck och stön. (728 träffar på http://www.feminetik.se kan ge en fingervisning) Konst är inte ideologi och ingen ska behöva ta avstånd från romanfigurer. Drömfakulteten är inte en biografi utan en ”litterär fantasi” enligt författaren. Nåja – vad skulle det annars vara tänker jag förstrött.

mar.jpgI boken finns fiktiva möten mellan ”berättaren” och huvudpersonen Solanas under dennes sista dagar i livet. Frågan för mig – och kanske för stora delar av kvinnorörelsen – är: Hur ska vi förhålla oss till denna underliga varelse som skrev ett manifest med mycket svårsmälta budskap. (SCUM, Society for cutting up men) Män behövs inte och förtjänar att dö. De delar av kvinnorörelsen som samarbetar med män är förrädare. Äktenskap är prostitution och legaliserad våldtäkt. De som trots allt väljer att befatta sig med män avfärdas som ”daddy´s girls” och förtjänar en särskilt utsatt plats i helvetet. Dessutom vann hon evig ryktbarhet genom att skjuta Andy Warhol. Tanke och handling var alltså inte helt separerade. Ett manifest åtnjuter inte självklart samma ansvarsfrihet som konstnärliga produkter – men i Solanas fall är gränsen mellan liv och konst helt ointressant. Hon kämpar för att överleva. Manifestet ger henne styrka och kanske går det att använda på samma sätt för andra.

Solanas är inte en allt igenom trevlig person. Hon passar inte in i de litterära salongerna. Hennes bakgrund är ett elände av knark, prostitution, våldtäkter och svek. Sexualiteten är ett sätt att skaffa pengar – hon säljer inte sin själ utan sitt kön. Sex är ”a hang up”. Dessutom lyckas hon finansiera sina universitetsstudier genom prostitution och beskrivs som en lysande forskarbegåvning. Allt detta är nog intressant och tankeväckande men till sist står vi där med en text och en handling som uppmanar till ställningstagande. Och en tradition att avkräva böcker, författare och huvudpersoner någon form av förebildlighet eller moral i form av enkla budskap. Stridsberg skapar genom den poetiska collageartade formen en drömlikhet som kanske lyckas förlägga fokus på andra nivåer än de strikt moraliska.

De som till varje pris vill utvinna någon form av handlingsmanualer ur böcker får svårigheter att sortera nivåerna. Solana själv värjer sig mot alla försök att förstå henne utifrån hennes uppväxt. Det är en vanlig föreställning att vi läser böcker för att förstå andra människor och detta kanske är en pompös idé. Det finns ingenting att förstå. Bara tomhet och desperation. Den här texten förklarar ingenting och lägger ingenting till rätta. Stridsberg och Solana oroar.

Under det skoningslösa hatet och våldsromantiseringen finns de två starkaste grundtankarna i manifestet:

Det är fel att skada andra människor

Kärleken övervinner allt

Jag läser böcker som kommenterar varandra i mitt huvud. Alva Myrdal, Valeri Solanas och Michel Houllebecq skulle antagligen inte vara överens om särskilt mycket. Jag ser en linje mellan den socialistiska självupptagna världsförbättraren, den manshatande genomförnedrade horan och den sexualromantiske cynikern som kanske handlar om humanism på ett djupare plan än det rent ideologiska. De skulle nog haft en del att diskutera.

Houellebecq – den omoraliska människan

tros.jpg

Sommarläsning är lustläsning – befriad från nytta och baktankar flyter böckerna samman i en ström av upplevelser som kommenterar och ifrågasätter varandra. Analytiker av TV brukar analysera det nya tittandet som rastlöst och att de enskilda programmen är en del av något större flöde som mottagaren med hjälp av fjärrkontrollen konstruerar. Summan av de enskilda programmen kan ibland bli större än de enskilda delarna.

På samma sätt fungerar läsning. Böckerna griper in i varandra. Jag lägger ifrån mig boken om Alva Myrdal i ett tillstånd av moralisk utmattning. Förebildligheten och dubbelmoralen står mig upp i halsen. Steget till Michel Houellebecqs roman Plattform kunde inta vara längre.

Författaren låter sin huvudperson (som också heter Michel) pröva tanken på sexturism som ett sätt att lösa den andliga och materiella nöden i världen. Det är roligt, provocerande och filosofiskt djupsinnigt på ett sätt som jag inte är beredd på. Frågor om lycka och meningen med livet ställs på ett franskt sätt. Där makarna Myrdal strävar efter att bygga monument över sig själ och förändra världen, men samtidigt misslyckas i de mest elementära relationsbyggen – där låter författaren huvudpersonen möta kärlek och lust i en oblyg förening. Mycket oblyg – och de som har problem med detaljerade sexscener bör undvika boken

Romanen har väckt starka reaktioner och skulle kanske med slarviga och illvilliga ögon kunna läsas som ett försvar av kolonialism, prostitution och barnporr. Men då tror jag att man missar en del av poängerna i civilisationskritiken som handlar om att sexualiteten i västerlandet har förflyttats från lust och kärlek till konsumtion av varor. Den enkla erotiken ryms inte i vardagen och kåtheten är skuldbelagd i ett individualiserat samhälle.

En tes är att det är nödvändigt att ge upp en del av sig själv för att kunna njuta och ge njutning. Sexualiteten i väst är en del av ekonomiska transaktioner, familjebildning eller nervös självdestruktivitet. Hoppet finns hos den orientaliska kvinnan, som tycks förstå hur en man vill bli behandlad. På samma sätt söker de kvinnliga sexturisterna något hos de svarta männen. Min mycket svenska reaktion är naturligtvis pliktskyldigt fördömande. Detta är inte trevligt. För mig flimrar bilder av misshandlade baltiska flickor förbi och jag har uppenbara problem att se något positivt i sexturism.

Men efter 316 sidor vet jag inte om denna skandalösa bok egentligen bär fram en striktare moraluppfattning än makarna Myrdals samlade välgärningar. Bakom författarens provokationer döljer sig en upprörd moralist som bankar in sitt budskap:

Ärlighet mot sig själv och sin partner.

Frukta cynismen – våga älska utan baktankar.

Allt annat är omoraliskt. Vem är jag att säga emot?

Detta är ett författarskap jag vill följa. Alla som vågar tänka en tanke till dess fulla konsekvens är värda respekt.

tros2.jpg