Det är ungefär en samanfattning av allt jag tänkt de senaste åren.
En stor mängd förbättringsförsök inom skolområdet har över åren satts i gång av reformsugna politiker. De har ofta gjort ont värre. Ofta är vad som framställs som lösning en källa till problem. Standardiseringsförsök blockerar till exempel kreativitet och situationsanpassning. Dokumentationsraseri tar tid från väsentligheter. Krav på behöriga lärare hindrar anställning av duktiga men obehöriga lärare. Långa lärarutbildningar hindrar rörlighet: det blir svårt att såväl ta sig in i som ut ur läraryrket. Oftast väljs lätt insålda och tandlösa lösningsförsök, till exempel läroplansomskrivningar, pedagogiskt ledarskap, legitimering av lärare eller värdegrundsprat.
Nästan alla reformer och lösningar gäller input. Policyer, regler och formell utbildning förväntas styra och förbättra. Nackdelarna är välkända från organisationsforskning: övertro på planer och formella mål, koncentration på att göra allt formellt rätt, utvärdering och inspektion av ”bocka av att allt ser bra ut”-karaktär, bristande engagemang, flexibilitet och låg kreativitet.
Tysta tankar 