Efter att ha läst 30 uppsatser har jag en ganska bra bild av hur studenter tänker om skolutveckling. Många sätter stort hopp till kraftåtgärder inom värdegrunden och en del vill att resurser ska satsas på ett nytt ämne som kallas “livskunskap”. Skolans sociala uppdrag lyfts fram och studenterna tycks vara mindre intresserade av det som traditionellt har innefattats i begreppet faktakunskaper eller allmänbildning.

Däremot är det många som vill minska gruppstorlekar och öka personaltäthet för att det enskilda barnet ska få den trygghet och bekräftelse som det har rätt till.

Att barn lär på olika sätt tycks ockå vara väl förankrat i studenternas tankar och en del är lockade att bygga undervisning på skillnader i lärstilar

Studenterna oroar sig också för en ökande byråkrati som tar sig uttryck i en mängd möten och pappersarbeten.

Ett ytterst fåtal har tagit sig an utmaningen att skapa mötesformer skola och hem. Elevinflytande är inte ett prioriterat område.

Studenterna är nöjda med att läroplanerna styr deras arbete och de tycks vara mer än villiga att undergå Skolverkets inspektioner. Tilltron till statens legitimitet är stark och obruten. Frihet är inte det bästa ting som sökas kan all världen kring

Malmö högskola har en ganska strikt policy när det gäller hur vi presenterar oss utåt.  En stab informatörer arbetar för att bevaka vår grafiska profil som gäller allt från typsnitt till färgskalor. Det ska vara stramt och strikt – rött och svart-vitt.

Därför var det ganska omtumlande när en bilaga distribuerades tillsammans med Sydsvenskan i förra veckan.  Denna trycksak hör till en ny och mycket tveksam genre som jag skulle vilja kalla” annonser som utger sig för att vara journalistik”. Överst finns en liten text som anger “hela denna bilaga är en annons för Malmö Högskola” men innehållet är lite wild and crazy och typsnitten är helt utan vett. Inte en logga så långt ögat når – i stället får vi möta studentröster som tycker Orkanen är juste men att hundbajs är ett stor problem. I denna annons finns dessutom annonser för rivaliserande verksamheter som Folkuniversitetet och KY-utbildningar.

Mitt problem är alltså dubbelt. För det första gillar jag inte att reklam ikläder sig formen av journalistik. Det bör finnas en tydlig avsändare och en ansvarig utgivare som gör de journalistiska bedömningarna. Pressens roll i ett demokraftiskt samhälle är känslig och Malmö högskola bör kunna kritisera mediernas beroende av ekonomiska intressen – utan att tillhöra den korrumperande kraften som löser upp gränsen mellan reklam och journalistik.

Mitt andra problem är mer formmässigt – varför ska vi som jobbar med information på enhetsnivå excerseras i mallar när de centrala informatörerna tycks vara helt frisläppta  (med ledningsgruppens goda minne)

Innehållet i bilagan överlåter jag åt andra att kommentera

…och jag såg att godhet fanns

Kanske inte precis så – men det var spännande att möta Malmö Högskolas rektor Lennart Olausson som förklarade tankarna kring det nya omorganisationsförslaget för personalen på LUT.

Ryktet om hans tråkighet är överdrivet. Vi som är vana vid Olle Holmbergs karisma och retorik kan t.o.m. uppleva det som befriande att möta en talare som inte siktar på förförelse utan försöker resonera kring svåra frågor på ett intellektuellt hederligt sätt. För mig som inte är särskilt intresserad av regler och ekonomi känns det tryggt att någon förstår turerna mellan Högskoleverk och Vetenskapsråd.

En liten undran: Varför ställs ofta frågor om organisation på ett ultimataristiskt sätt? Typ: Har vi den optimala organisationen?

Vi är ju inte de optimala människorna och studenterna är inte heller perfekta. Kanske skulle vi vänja oss vid att (för att travestera Winnicott) använda begrepp som “good enough teacher” och “good enough organisation”

Till hösten väntar hela Bologna så timingen för att organisera om är inte perfekt. Vi är förändringströtta och skulle kanske behöva andas ut innan nästa runda.

Därför tycker jag att Lennart använde ett onödigt fult retoriskt knep när han antydde att vi trodde att vi “hade världens bästa organisation”. Klassisk härskarteknik och förlöjligande av motståndare och helt ovärdigt hans övriga anförande.

Till sommaren ska jag åka till Bologna. Det lär vara en underbar stad och vi ska fira en god väns sextiårsdag. Problemet är att vi har köpt flygresan av Flyme och biljetten är av tveksamt värde.

Till hösten ska lärarutbildningen göras om enligt Bolognamodellen. Det lär vara ett underbart sätt att skapa tydlighet och jämförbarhet i den europeiska högskolevärlden. Problemet är bara att reseledarna har obetydligt bättre ekonomi än Flyme och tolkningarna av vart vi är på väg gör mig bekymrad.

En central tanke är att lyfta fram något som kallas “självständiga arbeten”. Dessa ska förekomma på såväl grund- som avancerad nivå. Jag är närmast besatt av tanken påstudenternas självständighet och undrar över vad det är för sorts självständighet som åsyftas. Om Bologna till sin kärna är ett försök att centralisera alla beslut över utbildningens karaktär och innehåll – då är det alldeles möjligt att se dessa “självständiga arbeten” som kompensatoriska öar i ett förtvivlans hav av målrationalitet.

Först vänder jag mig mot uppdelningen. Om några poängsatta avsnitt ska vara självständiga – vad blir då de övriga? Ska studenterna ha med 210 poäng verkligen behöva genomlida 160 poäng osjälvständiga arbeten för att få sin lärarexamen.

Sedan finns det en tolkning som gestaltar en motsättning mellan å ena sidan forskning som fri och självständig aktivietet, medan övrig grundutbildning är en sorts mekanisk reproduktion utan djupare reflektion.

Bilden av den fria vetenskapen stämmer inte med mina erfarenheter. När jag har mött studenter i handledningssituationer är det inte så att de har “stått på giganternas axlar” och svävat fritt i sitt kunskapssökande. Tyvärr har jag snarare mött ytterst nervösa och osjälvständiga studenter som sprattlar i ett nät av motsägelsefulla formaliaanvsisningar och som gör pliktskyldiga referenser till mediokra tänkare. (läs normativa handböcker) Här finns det naturligtvis utrymme för kvalitetshöjning – men grundproblemet tror jag är uppdelningen i den mystifierande “självständighet/ osjälvständighet” som hierarkiserar utbildningen på ett obehagligt sätt.

Vi måste beskriva vad som egentligen innefattas i denna frihet. Gäller den arbetsformer, innehåll, presentationsform eller finns det utrymme för verkligt personliga infall. Ska dessa försigå i bedömningsfria rum – eller måste vi ska särskilda kriterier för “självständighet”. Vilken typ av självständighet ryms inom detta hus som vi kallar Bologna?

Förresten läste jag att Flyme antagligen ska återuppstå…

Jag har varit på fortbildning. I ett rundabordssamtal har företrädare för de sex enheterna förklarat vad som egentligen menas med vetenskaplighet. Samförståndet var djupt och innerligt och ivern att vara varandra till lags kändes betryggande. (Om man nu inte är misstänksam mot den här koncensualismen som egentligen står i skarp konflikt med det som man skulle kunna kalla ett kritiskt förhållningssätt). Jag är naturligtvis glad över att vi är så milda i tonen mot varandra mellan enheterna – men nu framstår vetenskapssamhället som närmast monolitiskt. Inga sprickor i fasaden här inte! Jag skulle föredra ett upplägg som demonstrera de maktkamper som försigår under ytan. Helst ingen pajkastning – men gärna något som antyder att det finns utrymme för förhandling. Alternativet är att vi alla är passagerare på den stora goda atlantångaren som för oss mot det harmoniska landet framtiden. Under ytan pyr normativiteten och den traditionen slänger vi inte av oss utan omfattande kompensationer. Om vi inte får säga hur det ska vara – vad ska vi då prata om?

Debattledaren var ytterst beredvillig och ställda milda retoriska frågor som alla gärna höll med om. Mina tankar gick till den gamle lokalradioreportern Walde Bengtsson som ofta ställde frågor typ: “Det är inte så att du anser att det är viktigt att värma upp ordentligt och ta på sig dubbla vantar innan du går ut och gör ett nytt rekordförsök i kula som ju de flesta anser är en väldigt viktig gren och där vi har stora chanser i SM som går i Nässjö om tre veckor…”

En allvarligare fundering gäller den av deltagarna som menade att vetenskapligheten är ett sätt att höja lärarkårens status. Vi skulle s.a.s. “ha på fötterna” i mötet med föräldrar och makthavare.

Jag tänker på det ljuva sextitalet då den vetenskaplige läraren dök upp – starkt förankrad i positivism och behaviourism. Den rätta vetenskapligt beprövade metoden var lösningen på den tidens problem. Läromedlen var i princip “lärarsäkra” och lärarens roll var att dela ut instuderingsmaterialet och rätta prov. Idag skulle vi kanske kalla det evidensbasering – men tendensen är nog att forskningen alltmer har gått mot en postmodern anda och att det finns en misstro mot den stora Metoden som löser alla problem. Vi lever i motsägelsernas tid och en central kompetens idag är att hantera komplexitet. Frågan är om denna färdighet ger status i en tid då riksdagsmajoriteten tycks vilja återinföra diciplinering och sortering som skolans huvuduppgifter.

Min undran är alltså om lärarkårens längtan efter status och samhälleligt erkännande går genom ett förvetenskapligande av professionsutbildning. Mats Alvesson har skrivit kritiskt om detta fenomen och menar att det är ett pompöst och samhällsekonomiskt oförsvarbart själbedrägeri.