Metoder mot mobbning i skollag

Jan Björklund är en modig man. Idag läser jag i SvD ( länk) om ett förslag som ska bekämpa flummet bland mobbningsåtgärder. Enbart de vetenskapligt beprövade metoderna ska få användas och dessa ska listas i skollagen.

ber.jpgJag ser denna tilltro till vetenskapen som djupt rörande och en smula ömklig. Ett mekaniskt programtänkande har smugit sig in i skolvärlden och vi kommer att ha en amerikaniserad världsbild där varje problem har ett botemedel i form av ett utprövat program eller en “evidensbaserad metod”. Positivismen har rest sig från graven och den är vresig och hämndlysten efter år av förnedring.

I framtiden kommer det inte handla om att förstå komplexitet eller relationernas betydelse. Läraren blir en administratör av statsgodkända åtgärder. Är detta verkligen liberalism för 2000-talet?

En djupare fråga är vad det är för syn på vetenskapen som Björklund för fram. Finns det forskare som kan tänka sig att stå till tjänst här? Finns det någon yrkesheder som skulle kunna hindra styrningen av forskningen mot detta fält? Inom journalistiken kan en reporter åberopa en paragraf om förnedrande uppdrag – finns det en motsvarighet inom akademin? Eller är allt tillåtet i jakten på forskningsbidrag?

Jag tycker det är beklämmande att ungdomar kallar varandra “hora” – men för forskare som väljer att legitimera sådana här påhittelser… nej, det är kanske för grovt!

Jan Björklund är fortfarande en modig man. Tyvärr har han en del andra egenskaper som oroar mig.

“Fools rush in, where angels fears to tread” (Johnny Mercer)

Idealen på väg att bli norm

band2.jpgSå är rubriken på en understreckare av Merete Mazzarella i lördagens Svd. (Jag är hjälplöst förtjust i den tidningen) Hon presenterar två antologier som visar hur gränserna för “normalitet är under ständig förvandling och förhandling”.

Frågor kring normalitet och normativitet ligger nära varandra – men är det samma sak? För att begreppet “normal” ska ha någon mening måste vi också ha en bild av “avvikelse” och i ett homogent samhälle är det ganska lätt att ringa in dessa grupper: sjuka, kriminella, handikappade osv som avskiljdes från den stora gruppen och förvarades på instutioner.

Alternativet är att se olikheten som en kvalitet och ett uttryck för individualitet. Något bra och som en del av ett identitetsprojekt.

Tre möjliga definitioner förs fram:

1) Den statistiska som bygger på normalfördelningar och medeltal. Genomsnittet blir ett ideal och vetenskapligheten inbjuder till att klassificera befolkningen i grupper utifrån länd, vikt och skallbensomfång.

2) Den medicinska och författaren beskriver svårigheten med lössläppta ADHD-diagnoser som på vuxna skulle kunna innebära att “att man låter tankarna vandra när man är på föredrag”. Denna iver att se andra som avvikande och problem kan också ses som ett utslag av hjälpsamhet – men rätten att definiera sjukdom är starkt knuten till makt.

3) Det finns också en innebörd som knyter normaliteten till det normativa – det ideala. Den bästa familjeformen och den bästa sexuella läggningen. Här ställs alla frågor i ett moraliskt perspektiv och en lärarutbildning är genomdränkt av detta tänkande. Hur bör en god lärare vara? Hur ser den perfekta lektionen ut? Starka bilder av traditionell undervisning och lärarskap präglar konstruktionen av utbildningen och i den verksamhetsförlagda tiden ställs ofta frågorna skarpt. Passar studenten in i mallen? Vi utbildar den perfekte läraren. Följdaktligen är vi de perfekta lärarutbildarna.

För mig är det en svår samvetsfråga – hur utövar jag denna makt att definiera vad som är en god – eller godkänd – lärare. Frestelsen är stor att reducera frågan till en uppsättning kriterier och goda försök har gjorts att väva samman olika aspekter. Ändå kvarstår tvivlet. Vem är jag att bedöma denna student? Jag har fått ett uppdrag – men ger det mig moralisk rätt att kategorisera personen som underkänd? Har jag tillräckligt underlag? Förstår jag regelverket? Skulle en annan mentor gjort en annan bedömning? Hur ser det personliga ansvaret ut?

Eller är jag bara en av dem som mumlar:
– Om inte jag gör det skulle någon annan ha gjort det…

Därför vill jag gärna se att diskussionen om normalitet och normativitet blir ett prioriterat område på lärarutbildningen. Det är hoppingivande att två av våra nya chefer medverkar i antologin “Normalitetens förhandling och förvandling”. Men – kan en person som i sin forskning genomskådar maktens olika skepnader samtidigt vara en del av den? Kan två rävar vakta hönsgården?

Visdomens tempel?

staty.jpgIdag har jag mött samordnare på partnerområdesdag. Det innebär att de får information om vad som är på gång och det brukar vara mycket. Särskilt med nya kursplaner, Bolognaprocesser och progressionsredskap. Vi diskuterade samarbete och hur vi skulle kunna skapa nya former för utbyte.

Ett förslag var att vi skulle plocka ut guldkornen från de samlade litteraturlistorna i någon sorts kanon som representerade essensen av all samlad visdom i detta magiska hus. Jag blev nästan generad av denna tilltro till att vi som jobbar här skulle kunna tillföra något till skolornas utveckling på detta allmänna sätt. Samtidigt är det naturligtvis djupt glädjande (och lite rörande) att det finns en tilltro till att Lärarutbildningen representerar användbar kunskap. Men innerst inne skrämmer det mig. Vi är en del av staten och lånar glans från makten. Vi representerar det rätta – och böcker som rekommenderas av LUT kan inte vara helt fel! I en värld där allt svajar kanske det finns ett behov av upphöjd auktoritet – men jag vill inte vara en del av detta.

Däremot vill jag gärna föra samtal kring vad skolorna behöver och om det finns någon möjlighet för oss på LUT att hjälpa till. Men de samtalen måste föras i en helt annan anda. Vi har inte svaren – och särskilt inte på frågor som inte har formulerats!

I väntan på söktalen

Landets högskolor är beroende av att locka till sig studenter. Just nu går många lärare omkring och är nervösa inför höstens antagning. Tänk om den rådande högkonjunkturen får landets ungdomar att välja de snabba pengarnas väg i stället för att belasta sina liv med tunga och dyra studier? (Nåja dagens lätt deprimerande undersökning om hur mycket tid studenterna egentligen lägger ner kanske gör frågeställningen mer komplicerad…)

Ett alternativ är kanske att använda samma rekryteringsmetoder som engelska flottan på 1700-talet. Patruller samlade ihop de fullaste från krogar och bordeller. Nästa dag vaknade de ute till havs med huvudvärk och en strikt diet av skeppsskorpor framför sig.

b22.jpg
Kanske vore det läge att skicka ut en buss till MFF:s nästa hemmamatch och kidnappa en läktarsektion. (helst ståplats!!!) Samtidigt löser vi tre svåra frågor genom att rekrytera grupper som bryter mot vår traditionella typologi: Svensk, Medelklass, Flicka.

Mentorer möts och diskuterar?

b4.jpg
Lärarutbildningens studenter har mentorer under sin verksamhetsförlagda tid. Jag är mentor. Vi besöker studenterna och sätter betyg. Den dubbla rollen av att vara stöd och domare gör relationen problematisk. Ibland träffas mentorer för att diskutera frågor kring detta uppdrag. Då får vi listor på lämpliga ämnen och en uppmaning att skriva protokoll med ställningstaganden. Här kommer mitt eget lilla protokoll:

Frågeställningar:
Mentorns besök i studenternas verksamhet frekvens och omfattning

Vad är det för fråga? Vi behöver inte fler regler som styr vår verksamhet! Varje försök att skapa ordning och rättvisa genom direktiv förminskar mentorns ansvar. Vi får ett visst antal timmar för att genomföra ett uppdrag och bör själv kunna prioritera inom detta. Annars ska vi inte arbeta här!

utformning av det efterföljande samtalet

Vad är detta för fråga? De flesta har nog en bild av ”det goda samtalet” som sker i respektfull ton med innehållsligt fokus på centrala frågor och jämställd anda. Behövs det regler här också? Eller är det någon som inte tror det är viktigt?

handledarens/arbetslagets roll

Vad är det för fråga? De flesta menar nog att vi måste lyssna noga på handledare/arbetslag men att vi till sist måste ta det fulla ansvaret för att betygssättningen sker utifrån det regelverk vi är anställda för att följa.

Besökens betydelse för bedömning och betyg etc

Vad är det för fråga? Underlaget för betyg är observationer, samtal med student, ev. uppgifter och aktivitet på mentorsdag. Behöver vi procentsatser för att kvanitfiera dessa delar?

Den dubbla behörigheten inom lärarutbildningen (se bilaga) med fokus på de POSITIVA bitar. Kan vara bra att ha bakom sig vid möten med partnerskolorna.

Varför ska vi fokusera på de positiva bitarna? Vi kanske har rester av intellektuell trovärdighet att försvara och då bör vi kunna visa även tveksamhet i mötet med fältet. Detta är en svår fråga och vi bör inte medverka till att banalisera den!

Hur kan vi samtala med studenterna och arbeta med reflektion och analys?

Vad är detta för fråga? Vi kan sitta i ring, vi kan stå längs väggen, vi kan springa omkring och kasta bollar på varandra….

Hur får vi progression i dessa samtal?

Vad är detta för fråga? Vems progression är det vi letar efter? Ett säkert sätt att förminska studenterna är att rita kartor över i vilken ordning begrepp ska introduceras och försöka rationalisera deras utveckling. Kanske finns det ett värde i att försöka träna på att skilja mellan, upplevelse, erfarenhet, beskrivning, tolkning, analys, reflektion, uttryck, gestaltning och så vidare – men min fasta övertygelse är att detta måste ske i ett mycket konkret sammanhang. Sker inte alla samtal i en form av progression – är det möjligt att bada två gånger i samma flod?

Vad lägger vi in i begreppet reflektion vid bedömning?

The million dollar question! Vi har ideologiserat begreppet ”den reflekterande praktikern” i så hög grad att vi inte ser det som möjligt med isolerad praktisk pedagogisk färdighet. Bevisbördan ligger på studenten

1) Du ska kunna undervisa
2) Du ska kunna tänka
3) Du ska kunna bevisa det i en form som din mentor förstår – och undervisningen räknas inte

Jag har problem med att diskutera stora och svåra frågor på beställning. Frestelsen att skriva det politiskt korrekta i protokollet är alltför stor i denna ängsliga högskolevärld där vi så gärna vill vara till lags och visa oss kloka och mogna.

Tack bloggen – nu känns det mycket bättre!

Låt oss laga ett paraply

Ett av Malmö högskolas centrala perspektiv är “miljö”. Ett viktigt profilområde på många enheter är “hållbar utveckling”. Ett viktigt moment i många kurser är “lokala och globala framtidsfrågor”. Kort sagt finns det ett stort engagemang uppifrån för att föra in dessa frågor i utbildningarna.

Ofta möter upphetsade föreläsare ganska uttråkade studenter. Inte ens svältande isbjörnsungar eller hot om klimatförändringar lyckas tränga igenom den mur av likgiltighet som många barn har lyckats bygga upp genom sin skoltid för att skydda sig mot det som jag vill kalla “det dåliga samvetets pedagogik”. Din skuld, ditt ansvar, din frihet att förändra världen och att börja i det lilla.

Här skulle jag naturligtvis presentera en radikal lösning – men nöjer mig med ett anspråkslöst förslag som jag fick inspiration från i Indien. Låt oss laga något som vi inte trodde gick att laga! Det kan vara ett paraply – men på sikt kan det också vara ett helt jordklot…

paraply.jpg

Kritiken mot skolan…

b17.jpg
…förs ofta utifrån förutsägbara positioner. När Per Bauhn med utgångspunkt från Inger Enkvists senaste bok i dagens Svd skriver en krönika om förfallet inom pedagogiken är det inga nya argument som förs fram. Ändå är det som om jag hör dem för första gången. Jag befinner mig i en sårbar fas.

“Kravlös skola skapar lättstyrda medborgare” – jag försöker översätta detta till min lärarutbildarvardag och tvingas motvilligt erkänna att det finns en kärna av sanning. Våra studenter har luckor i sin bildning som gör att demokratiprojeketet skola haltar.

Den ena sidan är en hotande relativism där allting är lika bra, alla metoder lika trevliga, alla kunskaper lika viktiga och alla människor lika värda – oberoende av vad de har gjort. Här står relationerna och känslan i centrum. Skolans huvuduppgift blir att sprida denna ljuva sociala kompetens och varje form av sortering är definitionsmässigt ond. Diskussioner om kunskapssyn och värderingar hotar att underminera denna trivsel. “Alla ska med!”

Den andra sidan är längtan efter legitimitet och en oreflekterad tilltro till statens rätt att detaljstyra verksamheten. Jag möter studenter som dyrkar Skolverkets inspektioner och menar att framtiden för skolan ligger i detaljstyrning ända ner till metoder för hur vi ska arbeta med trygghet. Tanken på att lärare har ett handlingsutrymme/friutrymme och därigenom också ett ansvar för sina handlingar – den möjligheten upplevs som ett hot i en värld där det handlar om att göra rätt och att följa regler. Oberoende av dessa reglers innehåll eller värdebas. Den goda staten tar definitionsmässigt enbart goda beslut. Stalin hade jublat över så följsamma medborgare.

För att kunna manövrera mellan dessa positioner krävs kunskaper som delvis hotar att spränga ramarna för en lärarutbildning som en del av den statliga maktapparaten. Jag läser Torsten Thuréns “Ideologi och Politik – om konsten att ta ställning” och tror att det är möjligt att utbilda lärare som både är lojala mot och kritiska till det offentliga uppdraget. Men det återstår att bevisa.

Om konsten att misslyckas

Jag läser en debattartikel av lärarutbildningens nya chef Maria Sundkvist, som diskuterar hur lärarutbildningen skildras i media och fenomenet att den alltid beskrivs negativt och att vi delvis orättvist har fått klä skott för många brister inom skolan. Samtidigt menar Maria att historien om lärarutbildningen som massutbildning också kan ses som en framgångssaga.

” Utbildningen inom universitetens och högskolornas lärarprogram är också en framgångssaga. Inget utbildningsprogram är så stort, lockar så många studenter och förser landet med så mycket människor med kompetens på olika områden som just lärarutbildningen”

torn.jpgTesen förstår jag som att en del av denna onyanserade kritik bärs upp av människor som inte har förstått vilken förmån det är att få studera. 60-talisterna har aldrig behövt offra någonting för att kvalificera sig för de höga tjänster de nu anser sig vara berättigade till. Jämförelsen med andra länder leder till eftertanke. Utbildning är verkligen en väg ut ur elände och den svenska misstron mot skolor skulle kunna ses välfärdssjukdom.

Jag känner mig själv lite drabbad och erkänner att jag ibland koketterat med ett skolförakt. Efter att ha mött en familj i Indien där föräldrarna, som är analfabeter, kämpar för att deras barn ska kunna gå i skolan – då är det svårt att inte vilja vara en del av denna rörelse, denna framtidstro. Och dessutom göra studenterna engagerade i frågan.

I USA är akademikerna ofta delaktiga i skolutvecklingsprojekt som tycks ligga nära den socialdemokratiska retoriken ”alla ska med!”. I Sverige är lärarutbildning ett massutbildningsprojekt och Maria tar upp problemet med att alla studenter inte förstår upplägget och att de ibland avslutar sin utbildning i frustration. Vi lockar in studieovana grupper men tar inte ansvar för att ge dem det stöd de behöver.
”För ingen utbildning är bättre än det som den sämst presterande studenten får ut av den.”

Jag tror också att vi måste förenkla utbildningen till något är möjligt att förstå. Kritiken mot lärarutbildningen som teknologisk och alltför komplicerad har Owe Lindberg utvecklat i avhandlingen ” Talet om lärarutbildningen” och jag tror också att vi har murat in oss i alltför sofistikerade progressionstrådar som utgår från en överrationalistisk världsbild, Vi tror verkligen att vi vet vad studenterna lär sig och i vilken ordning dessa kunskaper ska falla på plats. Bolognatänkandet inbjuder till detta.

Kursplaneskrivning är ibland svårartade fall av modernistiskt övermod och det kräver stort mod för att våga släppa taget om dessa modeller. Delvis förlamar de möjligheterna till studentinflytande eftersom varje del bygger på varandra så blir det omöjligt att förändra eller anpassa något element utan att förrycka helheten. Vi lever i längtan efter perfektion och drömmen om att hitta den rätta modellen.

I entréhallen står ett konstverk som brukar väcka besökarnas känslor. I denna rena miljö skapar plasttornet med sina kitschiga färger och oregelbundna former förvirring. Skapelsen heter ”patterns of failure” och jag har kolleger som menar att det är olämpligt. Jag tror det är grundläggande för förståelsen av utbildning att hela tiden se misslyckandet som utgångspunkten och vän. Lärarutbildning är ett pompöst projekt och kanske ska det vara så. Ambitionen att förändra samhället genom utbildning är underbart naiv. Men när vi skapar så starka retoriska figurer finns en uppenbar risk att vi rycks med av dem.

Jag ser en fara i att vi inte inser att varje utbildning innebär ett möjligt misslyckande och att det måste vara så. Studenterna har rätt att misslyckas. Lärare kommer att genomföra föreläsningar som får dåliga utvärderingar. Det största hotet mot skolutveckling är rädslan för att misslyckas (ja och lusten att detaljstyra förståss…) . Och om vi lärarutbildare ska vara förebilder för framtidens lärare måste vi våga misslyckas grundligt och ofta.

”Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas” Samuel Becket

Efter Marias krävande vision om en Lärarutbildning som förändrar världen svalkar jag mig med Bodil Malmstens underbara klippbok ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig”. Varje ord har en spänst och precision som gör mig lycklig och det skenbara lättsinnet och slumpmässigheten förför mig. Nu vet jag hur en blogg ska vara. Att vara oändligt intresserad av sig själv utan att bli pretentiös – är det verkligen möjligt?

Pedagogiska spel! Vad är det?

Jag föreläste om datorspel för studenter som går termin 2 och många var oroliga för konsekvenserna av barnens spelande. Samtidigt fanns det starka förhoppningar knytna till nyttan av de s.k. pedagogiska spelen.

För mig är det ett bekymmer att försöka definiera vad som skulle höra till denna grupp och hur vi ska försöka skilja ut dem från övriga. Tidigare var de pedagogiska spelen starkt behavioristiska konstruktioner och spelidén byggde på belöning och (mild) bestraffning. Dessutom var det fokuserade på enkla färdigheter som skulle nötas in.

I denna världsbild är det viktigt att skilja de goda krafterna från de onda och jag tänker på förskolevärlden på 80-talet där de ansvarskännande pedagogerna köpte alla leksaker från ILKA som var garanterat våldsfria och fullständigt ointressanta för varje normalt barn. Har man lagt ett Totte-pussel har man lagt alla…

Så till sist kvarstår frågan vad som skulle vara pedagogiskt och då blir det bråddjupt blixtsnabbt. Vad behöver man lära sig? Vad är viktig kunskap? Hur lär de sig detta?

Mitt personliga svar är att det absolut mest pedagogiska spel (i betydelsen högst lärandepotential) är Fia med knuff. Det har moment som innnefattar

Färger
Matematik
Turtagning
Samarbete
Öga-hand-koordination

fia_med_knuff_komma_ut_3.pngmen framför allt innebär spelet (om det spelas på rätt sätt d.v.s. med oblyg aggressivitet) en helt oumbärlig grundkurs i konsten att bli besviken. Att ge en smäll och att ta en smäll utan att världen brakar samman. Om vi lyckas lära barnen detta och att efter spelet fortfarande vara vänner – då är utbildning inte förgäves.

Jag vill ha mål, mål, mål – dokumentation?

ko2.jpg

Kursen “Att bli lärare” är det första studenterna möter när de börjar sin lärarutbildning. Kursplanen är ny och vi lärare brottas med att försöka omsätta målen till något som liknar undervisning och examination. En del formuleringar inbjuder till skiftande tolkningar.

Kursmål:
utifrån egen dokumentation av barns och ungas uppväxtmiljö i dialog med kurskamrater kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet.

Mats första kommentar:
Är det miljön eller barnet som ska stå i centrum för dokumentationen? Om vi väljer ”barnet” riskerar vi att hamna i utvecklingspsykologi och alternativet “miljön” pekar mot sociologin. För att dokumentera barn behöver vi komma nära dem och hitta former för dessa möten som är etiska. Något som inte är alldleles enkelt på en massutbildning. Om vi å andra sidan fokuserar på miljön finns det en uppenbar risk att vi hamnar i traditionella områdesstudier och statistiska hårddata. Går det att hitta en väg mellan dessa grynnor?

En möjlighet är att det är barnets upplevelse och tolkning av miljön som vi ska betona. Då får vi ett barnperspektiv och kan koppla till en diskussion om behov och goda uppväxtmiljöer.

En annan väg är att utgå från studenternas frågor: Vad är de nyfikna på? Vad är det de tror att de behöver veta mer om? Vilka brister ser de i sina erfarenheter? Samtidigt får vi en diskussion som lyfter fram hur präglade är vi av våra uppväxtmiljöer.

Ibland möter jag en oroande form av determinism i bland studenterna. Som om vulgärmarxismen och vulgärfreudianismen har stämt träff i en strukturalistisk skepnad. Ovanpå detta konstruerar en del studenter en lärarroll som dryper av godhet och självbelåtenhet.

-Vi ska hjälpa de stackarna som inte har haft det så lätt…

Nåja det kanske ska vara så – och konstigt engagemang är bättre än inget. (Och nu kände jag mig väldigt cynisk och gammal)

Ett annat mer tekniskt sätt att förhålla sig till uppgiften är att se det som en färdighetsövning i dokumentation. Så här gör man för att samla in uppgifter – men då blir det ett ganska stort glapp till den andra delen som är synnerligen kvalificerad:
“kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet.”
Här hoppar minst sex svåra ord upp och biter oss i näsan – men om vi låtsas att vi har en gemensam tolkning av

“reflektera”, “utveckling” och “lärande i skolan” (för det gäller väl inte enbart “utveckling och lärande i skolan” … och varför ska vi inte befatta oss med det lärande som sker utanför skolan – men det är en helt annan historia)

Om vi hoppar över dessa fallgropar (jag har redan använt “grynnor” och blindskär tycker jag är fjompigt) då står vi där med de tre aspekterna (varför heter det inte perspektiv längre????

Genus
Klass
Etnicitet

Jag gillar högt ställda mål – men ser uppenbara svårigheter med att leva upp till dessa krav. Risken är uppenbar att “aspekterna” blir något som vi lärare försöker klistra på det insamlade materialet i efterhand. Vi talar alltså om den berömda jästen i ugnen. Och då är vi tillbaka i en tradition där målen är önskelistor i stället för baskrav.