Maria Sundkvist intervjuas i Sydsvenskan. Bra bilder och kloka ord.
Hennes förslag om påbyggnadsår tror jag är en framkomlig väg för att höja yrkets status – samtidigt blir det möjligt att fokusera på hantverket under den grundläggande delen.
På tisdag ska jag hålla i en workshop på Malmöfestivalen.
Om det är någon som misstänker att det blir lite flummigt – ja då finns det en uppenbar risk att dessa farhågor besannas.
Välkomna!
Förhållandet mellan delen och helheten är spännande. Nu försöker vi planera utbildningen så att delarna ska passa samman, utmaningarna öka, böckerna komplettera föreläsningarna, undervisningsformerna varieras, examinationerna stämma överens med målen, ge utrymme för studentinflytande men ändå garantera likvärdighet och kvalitet. Alla dessa listigheter och förväntningar om att kunna skapa en utbildning som håller för skolans krav – alla kvalificerade gisssningar om vem studenterna är och vad de behöver – alla diskussioner om hur studenternas erfarenheter ska tas till vara och bearbetas på ett vetenskapligt sätt – alla dessa ord som är det enda vi har för att skapa ordning omkring oss.
Till sist drabbar mig insikten: Jag ser inte studenten för alla mål.
För att förstå skogen måste du låta dig omslutas av den – och där tog den tanken slut!
Hjälp mig att hitta varianter på ordspråket
Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.
Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.
Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:
1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor. Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar
Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.
Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.
På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.
Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter känner oss nog träffade.
Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet
Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.
Det kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken. Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går att förena – då är vi verkligen illa ute…
Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.
Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!
Jag sitter och planerar höstens kursstart och mycket handlar om mål, litteratur, undervisning, examination o.s.v. Under ytan finns det en gnagande oro:
– Vem är dom egentligen? Alla dessa studenter som vill bli lärare… hur tänker dom?
Jag inser att mycket av det vi kallar utbildning bygger på antaganden (gissningar) om vilka krav som är rimliga att ställa. Våra föreställningar om studenterna är vaga och fördomsfulla.
På Stefan pålssons blogg hittade jag en film från Kansas University som ifrågasätter bilden av den homogena studentgruppen. Visions of students today.
Men allra mest spännande blir det att följa diskussionen i anslutning till filmen. Jag råkade trycka på “view all” och har nu 7640 kommentarer att fundera över.
Blott Sverige svenska studenter har! Eller finns det internationella mönster? Jag tror det.
Jag har varir genant improduktiv när det gäller bloggen i sommar. Det är inget medvetet val – orken och inspirationen har inte funnits. Andra projekt har slukat min energi och det kreativa överskottet saknats.
Bottennoteringen var veckans tisdagstema med rubriken “hopp” och jag inte kunde hitta en bild som gestaltade det ordet. Då anar ni vidden av förlamningen – att vara lärare är ju för mig själva sinnebilden av hoppfullhet. Att våga möta barn och tro på att skolan ska göra en positiv skillnad i deras liv. Till hösten ska jag möta 300 studenter som har valt att utbilda sig till lärare. Ryms det så mycket hopp i en sal?
Flugan på väggen värmer sig i solens sista gulaktiga strålar. Den låter sig delvis reduceras till tvådimensionell bild mot väggen. Det tänker jag aldrig göra.
Det har varit ett tufft år och arbetsglädjen har varierat. Plötsligt är det slut och jag raglar ut i sommaren. För några av mina arbetskamrater blir sommarlovet längre. Göran, Ann-Christin, Ann-Sofi och Marjanna går i pension. De lämnar stora tomrum efter sig och jag är inte kapabel att beskriva saknaden. Det har hållits en hel del tal och jag har ramlat ner i brunnar av nostalgi. Lustiga anekdoter men också tidsskildringar som hjälper mig att förstå vad det är vi håller på med. Förändringarna är snabba och många. Lärarutbildningen som ett politiskt slagfält för att forma framtiden.
När jag började min utbildning 1976 mötte jag både Göran och Ann-Christin som lärare. Nu har vi varit kolleger i sex år och jag förstår inte riktigt vem som ska fylla deras platser. För mig är de som Robert Lind i Kramfors – de har alltid funnits. Som tur är finns de fortfarande.
Ann-Christin hittade min klasslista och jag tror att PUL står ut med att jag delar med mig av den. Jag hade störst hår och gula snickarbyxor. Vi var en brokig samling – och jag är nyfiken på var ni tog vägen? Någon som känner någon? Hör av er!
Ett välförtjänt pris från lärarförbundet till Olle Holmberg.
Ur motiveringen:
Olle Holmberg har i sin mångåriga verksamhet betonat läraryrket som en profession vilken baseras på dels sammanhållandet av teori och praktik, dels på sammanflätade kunskapsfält unika för yrket. Till stöd för lärarprofessionens utveckling har han aktivt verkat för forskningens och forskarutbildningens plats inom lärarutbildningsområdet som ett medel för formandet av ett professionsspråk och professionskunskap.
Så är det. Eller så var det – om den nya lärarutbildningskommittén får bestämma.
Jag tänker att bloggen ska ta upp principiella frågor kring utbildning – men å andra sidan finns det människor som bär upp principer. Idag har jag spelat på en avskedsfest för Evy Nordström på enheten för idrottsvetenskap på Lärarutbildningen. Hon går i svårbegriplig pension och lämnar ett stort tomrum efter sig. Stackars de studenter som inte får möta denna handbolls- och pedagoglegend.
Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB
Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!
– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.
Sen kommer den lilla obehagliga grodan:
Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.
Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren. Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.
I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.
Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.
Tysta tankar 