Det “rätta” rätta valet

Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.

Se och gråt!

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098

Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)

Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.

Tydligetsneurotiker och kriterieromantiker jublar?

Eller gör det verkligen det? Regeringsförslaget om betyg är en sorglig blandning av olika system som antagligen kommer att skapa mer förvirring än klarhet. Kriterier för de nya stegen saknas – godtycket rullar på i förfinad form. Oppositionen hukar och muttrar om uteblivna samförståndsinviter.

Sydsvenskan Svd 2 AB

Grundtanken bygger på att betygen är den stora motivatorn och att fler steg ger bättre prestation. Jag minns en tidningsrubrik från Canada där en student som hade uppnått 99,9% på landets procentbetygskala presenterades som:

“He is 0,1% from being perfect”

I mina ögon såg den stackaren bara rädd och förvirrad ut.

Kanske ger detta en upplevelse av rättvisa och i den stora sorteringen fungerar skolan som den allsmäktige Guden när det gäller tillträde till högre utbildning. Men betalar vi inte ett högt pris för denna illusion av rättvisa.

Vem skriver forskare för?

nuts1Idag har jag varit på möte och diskuterat ett utkast till min högskolas strategiska visionsdokument. Vi kommer att vara nordens (eller var det norra Europas) mest framstående Professionshögskola år XXXX! Många av formuleringarna var pompösa och vaga – andra mer detaljerade och markerat styrande. Mest intressant var bristen på riktmärken för hur vi skulle mäta akademisk kvalitet.

När Tomas Kroksmark nu sätter fingret på den absurda traditionen med antal citeringar i vetenskapliga tidskrifter som framgångsmått för forskning, då sticker han in kniven precis där det gör som ondast. Särskilt plågsamt blir det om högskolan har en ambition att vara en del av det omgivande samhället. Då kan inte vetenskapen fortsätta att drivas i sektliknande former. Jag citerar de alternativ som skisseras:

  • forskare måste lära sig att skriva på ett enklare sätt
  • praktiker måste lära sig att läsa och förstå vetenskapliga texter
  • forskare i projekten skriver för vetenskapssamhället, praktiker i projekten skriver de populärvetenskapliga texterna
  • finansieringskällan avgör publiceringsgenren
  • forskare skriver alltid parallella texter, vetenskapliga och populärvetenskapliga.

Avslutningen är tung:

Just nu är det citeringarna som antas göra världen lyckligare. Vi får se hur länge den lyckan blir måttstocken för kvaliteten i forskningen.

På brännet

Hösten är en svår tid och jag drabbas ofta av flyktfantasier. Snart kommer jag att dränkas av tentor som ska bedömas och betygsättas. Kanske slösar jag bort en dold talang på högskolan – innerst inne bor det en helt annan mycket mer manlig och fysisk person i min kropp. En muskelbyggare väntar på att få komma ut och ta makten över tillvaron. I helgen har jag försökt få kontakt med min inre skogshuggare.

En lagom tjock väl torkad björkklabb kan vara en ren njutning att klyva med ett avvägt hugg. Tyvärr är varken huggkubben, yxan, veden eller jag i högform och det liknar mer lyteskomik än vedhuggning. Efter en halvtimme kommer grannen fram och frågar medlidsamt om jag vill låna hans klyv som är kopplad till traktorn har ett tryck på 30 ton.

Jag tackar lyckligt och får bekräfta min manlighet på andra plan. Här ska klyvas!

Kom och skriv mig det på näsan

Jag har lite dåligt samvete för att 300 studenter sitter och svettas över sin första hemtenta just nu när de borde vara ute och festa. Många frågor om formalia snurrar och ibland sprids rykten fortare än vinden. Oro är ingen bra grund för lärande.

Kursen heter Att bli lärare och är en del av allmänna utbildningsområdet inom lärarutbildningen. Målen är delvis av filosofisk natur och formuleringar om lärandets villkor och kunskapens former skrämmer dem som är vana vid mer handfasta resonemang.

Därför hoppas jag att någon inspireras eller tröstas av Hedvig Höks (Birgitta Anderssons) underbara sång och attityd till det här med kunskaper:

Överdos – och en obeaktad aspekt

I Sydsvenskan fladdrar betygsdebatten vidare under okontrollerbara former.

På ledarsidan rasar Metta Fjelkner:

Att som Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, föreslå att tredje- och fjärdeklassare i Malmö skall sätta betyg på sina lärare är ett lågvattenmärke i skoldebatten. Det är för mig obegripligt att en framstående socialdemokrat som är emot betyg i tredje och fjärde klass föreslår detta.

På Malmösidan försöker Elin Fjellman analysera en svår fråga och landar i den lite plumpa och förenklande slutsatsen:

Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s) har varit tydlig med vad han vill se: Eleverna ska utvärdera lärarnas insatser, och omdömet ska vara graderat. Man kan säkert kalla det kamel. Ordet betyg är definitivt begripligare.

Jag tror inte att ordet betyg kan bli begripligt – någonsin. Åtminstone inte om debatten bedrivs utifrån de populistiska utgångspunkter som sker nu.

På riksnivå är Socialdemokratin avvaktande:

Men Marie Granlund har hittills inte tagit något större intryck av utvärderingarna som ska införas i Malmö.
– Det är en intressant diskussion. Men jag har svårt att säga om det är just den metoden som ska användas i Malmö som är den bästa. Jag har faktiskt inte hunnit sätta mig in i den.

Slutligen försvarar sig Reepalu på insändarplats (ingen länk) och menar att politiker visst betygsätts genom allmänna val vart fjärde år.

En part som har varit märkvärdigt tyst i frågan är kommunens rektorer som enligt skollag och läroplan har det övergripande ansvaret för att barnen är delaktiga i utformningen av undervisningen. Om de inte sköter sitt uppdrag är det staten/skolverket/skolinspektionens uppdrag att kritisera dem och föreslå åtgärder. Nu byggs det in en kommunal nivå med granskning snett från sidan utifrån oklara kriterier.

I kommunen finns det en organisation på stadsdellsnivå med barn- och ungdomschefer som har i uppdrag att bevaka utförandet av de planer som politikerna skriver fram. I dessa dokument finns mängder av formuleringar om delaktighet och inflytande.

Reepalu har alltså redan en organisation med uppdrag att göra just det som han nu presenterar som en nyhet. Risken är stor att rektorer och BU-chefer tar förslaget som en misstroendeförklaring och lägger ner det lokala kvalitetsarbetet. Många skolor har kommit långt i processerna med att utveckla modeller för elevdemokrati, självvärdering och kollegegranskning. Nu trampar centralmakten in och försöker styra. Om jag hade varit rektor hade jag nog tagit det som en misstroendeförklaring.

Dumt, sa Bill.

Korkat, sa Bull.


Betyg överallt just nu

Sydsvenskan tar upp betygsfrågan på tre platser idag. På ledarsida under aktuella frågor skriver Trevor Dolan om de uppenbara riskerna med att Reepalus förslag sänker effektiviteten och försämrar skolans resultat.

Nästan trettio år senare föreslår Ilmar Reepalu ett system som strider mot allt vi idag vet om motivation, självtillit, formativ utvärdering och framgångsrik skolutveckling. Reepalus förslag är ett recept för försämrade elevprestationer, något som varken Malmö eller våra barn har råd med.
Det är skolpolitiker, förvaltningar och rektorer som har ansvar för kvaliteten i skolan. Vi bör inte utvärdera enskilda lärare och försöka skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden.


Malmösidan skriver Elin Fjellman om en modell för kursutvärdering som jag har svårt att koppla till Reepalus förslag. Den här sortens kvalitetsarbete borde vara okontroversiellt och frågan om den är analog eller digital av mindre betydelse. Helt avgörande däremot är hur resultaten tolkas och återkopplas. Som underlag för lönesättning är de hur som helst värdelösa.

Studenten ska ta ställning till följande påståenden och jag pekar på några svårigheter:

Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.

Bilden av eleven som hjälptagare cementeras. Det kan finnas andra skäl till att eleven inte nått målen. Har läraren lyckats utmana eleven? “Mina mål” – är det kursens mål?

Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.

En fråga som styr mot mätbarhet och som är ytterligt riskabelt om kursmålen är inriktade på kvalitativa nivåer.

Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.

Frågan om målens förståbarhet reduceras till en informationsteknisk nivå. Ett krav för godkänd skulle kunna vara att förstå kriterierna. Där börjar samtalet. Annars är det återigen lärarens tolkning som styr.

Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.

Jovisst – en jätteviktig fråga, men svår att ställa i en centraliserad detaljstyrd skola. Vad är det studenterna förväntas ha inflytande över?

Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.
Självvärdering är intressant men hur ska resultatet tolkas?

Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.

Aha – vi mäter nöjdhet utifrån någon form av kundperspektiv! Inga kriterier eller tankar om vad som är viktigt! Den totala marknadsanpassningen tror jag kan vara ganska skrämmande för lärare med yrkesstolthet.

Jag är nöjd med kursen som helhet.

En fråga som borde kompletteras med en öppen del. Nöjdhet är ingen garanti för kvalitet.

Den tredje artikeln hamnade på inrikessidan och handlar om de orättvisa betygen:

Lärare kan ha svårt att skilja på vad elever kan och hur de uppför sig. De ska bedöma båda men bara sätta betyg på kunskaperna.

– Lärare blandar ihop det här, medvetet eller omedvetet, säger Karl-Gunnar Starck, skolutvecklare på Malmö högskola.

Jag blir alltid glad och stolt när min arbetsplats syns i debatten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Tidningen i skolan – suck så bra!

Jag har varit på Skoldagarna i Malmö som nog är ett av de säkraste sätten att skaffa en brännande och ihållande huvudvärk. All denna pedagogik och försåtliga omtanke. Hela mässhallen dryper av välvilliga försök att förpacka kunskap i fräscha och moderna förpackningar. De stora förlagen delar uppmärksamhet med förhoppningsfulla entrepenörer och jag anar att utbytet av deltagandet är begränsat – men ingen vågar avstå från att vara här.

Det roligaste var att träffa Anders Thall och Maja Ljung från Tidningen i skolan (skånska sidan) som har en jättespännande verksamhet. När jag var nyanställd på Lärarutbildningen samarbetade vi några år och jag saknar det! Examensordningen betonar kraven på studentens mediekompetens och det målet hamnar lätt mellan stolarna. Nu drabbas jag nästan av arbetslust!

Bloggen, sinnligheten, innerligheten och andligheten

Jag funderar ibland över behovet av inre rum. Tanken på att bloggen skulle kunna vara ett sådant tycks främmande med den extrema offentlighet som finns inbyggd i systemet. Ändå tror jag att det finns en form av längtan efter autenticitet bakom bloggvågen – i alla fall har jag lätt att känna igen mig i de tankar som presenteras på svd idag. Ann lagerström och Ted Harris har skrivit en bok om Sören Kierkegaards tankar.

– Det handlar inte om egoism eller narcissism. Utan det handlar om att gå in i sitt inre rum och lära känna sig själv. Vi kan inte leva utanför oss själva. Det är en fråga om du vill ha en mening med ditt liv och leva efter din inre sanning. Var i ditt inre rum, det är en riktig plats, en källa. Det är det budskap som jag och Ann vill få fram, säger Ted Harris.

I en schematisk sammanställning försöker de förklara de olika stegen mot ett mer äkta förhållningssätt. jag prövar orden på mina drivkrafter och hittar trådar att förstå vad det är jag håller på med…

Sinnlighet – det första stadiet

Steg 1 att möta världen

Steg 2 att samla på saker

Steg 3 att berusa sig med tingen

Bilder och musik är viktiga – de representerar min sinnliga sida på nätet

Innerlighet – det andra stadiet

Steg 4 att vara innerlig

Steg 5 att vilja välja

Steg 6 att våga handla

Att inte sky det personliga och att våga ta ställning i svåra frågor – jo det stämmer nog!

Andlighet – det tredje stadiet

Steg 7 att öppna sig för tomheten

Steg 8 att älska villkorslöst

Steg 9 att bli ett med allt

Här blir det svårare – men tanken på att någon läser och känner igen sig kanske är en form av villkorslös kärlek. Jag vet bara att det är viktigt för mig att bloggen inte drivs i vinstintresse. Då hade det varit svårare att se det som andlig verksamhet.