There´ll be some changes made

Jag fortsätter att försöka beskriva mina tankar om den förestående förändringen av lärarutbildningen med hjälp av musik. Det finns en avgrund mellan Billie Holidays sorgsna bräcklighet och Dinah Washingtons självmedvetna utrop.

There´ll be some changes made

Billie Holiday

Dinah Washington

For there’s a change in the weather
There’s a change in the sea
So from now on there’ll be in change in me
My walk will be different, my talk and my name
Nothin’ about me is going to be the same
I’m goin’ to change my wayof livin’
If that ain’t enough
Then I’ll change the way that I strut my stuff
’cause nobody wants you when you’re old and gray
There’ll be some changes made today

Jag måste nog bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till de signaler som statsmakten skickar ut när det gäller att organisera utbildningen. Frågan är vilken plats det finns för adjunkter i de ansökningar om examensrättigheter som lärosätena förbereder? Går det att driva en utbildning utan lärare med undervisningserfarenhet?

För mig är det delvis en dålig repris på diskussionen om arbetsfördelning mellan barnskötare och förskollärare inom förskolan. Förskollärare har försökt tillägna sig tolkningsföreträde och pedagogiskt ansvar – barnskötarna har intagit underdogposition och nöjt sig med att torka bord och bära ut soppåsar. Polariseringen har på många arbetsplatser varit djupt olycklig. Särskilt pinsamt har det varit när nyutbildade förskollärare har försökt sätta sig på rutinerade barnskötare – men ur kvalitetssynpunkt tror jag att många barnskötare har gjort sig mindre än de är. Resurserna har inte utnyttjats rationellt.

Nu ställer jag på djupt allvar  frågan om ansvarsfördelning mellan adjunkter och lektorer inom framtidens lärarutbildning.

failiure

Things ain´t what they used to be

Things ain´t what they used to be – Oscar Peterson (nytt fönster)
Johnny Hodges – kolla albumtiteln…

Det börjar bli tydligt nu. Den ekonomiska krisen får konsekvenser för skola och förskola (länk1 ). Spåren från 90-talet förskräcker. (länk2). Svenska dagbladet beskriver den bistra verkligheten och Björklunds kommenderande/vädjande utrop klingar för en gångs skull ohörda i snålblåsten. (länk 3)

Från mitt lärarutbildarperspektiv är det förvirrande att manövrera i en blandning av kortsiktiga besparingar och fluffig retorik.

Förskolelyftet förespråkar en “ambitionshöjning” samtidigt som personal avskedas och barngrupperna ökar i storlek. Satsningen på språk och matematik är inte förankrad i någon definierad kunskapssyn. Det är svårt att frigöra sig från missttanken att individuell träning och lektionsliknande undervisning prioriteras och inhandlas av Skolverket . Fenomenografi och Merleau-Ponty lär inte står högst i kurs hos beställaren staten. Jag litar inte på bekännelserna om lekens betydelse och talet om lustfyllt lärande ekar tomt. Men jag har gärna fel.

När det gäller den nya lärarutbildningen rycker propositionen närmare och lärosätena finslipar sina strategier. Långsamt sipprar budskapet in i organisationen. Kvalitet mäts i andel lektorer. De som hävdar andra sätt att bskriva kvalitet riskerar att betraktas som forskningsmotståndare och bakåtsträvare.

Mitt hopp står till att studenter, kommuner och föräldrar reagerar. Adjunkterna hukar eller slutar.

orkan

Videonstallation – en förtalad konstart

På min arbetsplats Lärarutbildningen Malmö Högskola har vi fått ett nytt konstverk som gör mig lycklig. På andra våningen i D-kroppen finns det och jag tror allmänheten kan smyga in och njuta av bilderna.

Jag citerar från hemsidan:

Crowds består av tre videoprojektioner och är inspelad i storstäderna Jerusalem, Bombay och Hong Kong. Bilderna visar folkmassor från tre vitt skilda delar av världen. Folkmassor strömmar mot betraktaren och konstnären är själv en del av folkmassan. Kameran rör sig mellan massan och individer och söker efter möten. Kameran avslöjar betraktarens voyeuristiska position. Sekvenser växlar rytmiskt: gatans ljud och trängsel, ingen ser, alla går och går. Varför uppstår inga möten i detta folkhav? Så tystnar bruset, några stannar upp, söker betraktarens blick; närgånget, spefullt, frågande, för att efter en kort stund åter uppgå i den anonyma folkmängden.

Det är något spännande med dessa böljande folkmassor och jag kan inte låta bli att fascineras över de nyfikna och oblyga indierna som dras mot den uppställda kameran.

Bilden är från en annan lugnare del av Indien – nyfikenheten är den samma.

konst

Tisdagstema – flytta

Ibland känns det som ett omöjligt projekt att utbilda lärare som ska kunna möta framtiden. Hela skolan är en koloss med oerhörd tyngd och tröghet. Tradition, kultur  och förväntningar kolliderar med visionen om en skola på barnens villkor, med plats för lek och äkta möten.

På bilden kämpar min kollega med att flytta något stort och osynligt.

flytta

Mer tisdagstema

“Inlärd hjälplöshet”

Det är sällan som pedagogiska fackböcker väcker min entusiasm. Ofta tyngs de ner av ett nervöst refererande och nästan alltid finns det en normativ underton som gör läsningen plågsam. Småbarnspedagogik av en hop norska pedagogikforskare är ett undantag. Den vågar vara konkret i observationerna och exemplen som ger liv åt Bachtin och Merleau-Ponty är intressanta.

Det största problemet är att det beskrivna förhållningssättet inte används med äldre barn. När jag möter studenter som tittar vädjande på mig och vill att jag ska förklara enstaka ord eller lösa gruppens konflikter undrar jag först var denna “inlärda hjälplöshet” kommer ifrån?

Och läser därefter boken i ett nytt ljus.

hjalplos

Det finns naturligtvis även kraftfulla och initiativrika studenter.

Jag har varit på läger

Det har hänt en del sedan jag gick min förskollärarutbildning på 70-talet. Då låg fokus på psykologi, metodik och ämneskunskaper. Vi hade massor av praktisk undervisning och det ställdes krav på faktakunskaper. I biologiämnet fick vi göra trädböcker och förväntades kunna skilja på 15 arter. De som gick lärarutbildningen hade fruktade blom- och fågeltentor. Idag händer det att studenter inte kan skilja mellan björk och gran. Det provocerar mig djupt och jag har grumliga tankar om att känslan för naturen delvis handlar om att sätta ord på företeelserna.

Höjdpunkten på min utbildning var att få åka ut i naturen med Stig Erberth. Han kunde berätta på ett sätt som fängslade oss fullständigt. Nu när jag är lärare märker jag att det är viktigt med förebilder. Ofta tänker jag:
– Hur skulle Stig ha gjort här?

backsippor

Gränsen mellan besserwisseri och engagerad undervisning är ganska tunn. Lusten att briljera med sina kunskaper får inte ta över.

Jag jobbar på det.

Meningen med livet 1

Det känns tungt att börja veckan med att fundera över meningen med livet. I Svd presenteras en bok om universitetens uppgift att ge studenterna svaren på livets stora gåta.

Länk

Kan ett universitet, kan enskilda universitetslärare, lära sina studenter något om livets mening? Idag ter sig frågan som sådan absurd, liksom också själva begreppet ”livets mening” ter sig pinsamt pubertalt eller komiskt, som när Woody Allen skämtar om gossen som fuskade på sin metafysiktenta genom att titta in i själen på kamraten som satt i bänken bredvid.

Jag diskuterar  med studenterna och undrar över om de förväntar sig att vi ska ge dem någon form av andlig vägledning i existentiella frågor. T säger:
– Om ni ska lära oss vad livets mening är får ni väl först ta reda på det själv…

Ända fram till för en generation sedan var det många universitetslärare, inte minst i humaniora, som tog för givet att deras uppgift primärt just var att vägleda sina studenter i ett sökande efter livsmening.

Det är en spännade text som ställer viktiga frågor. Alternativet är att nöja sig med en instrumentell hantverksutbildning som undviker det moraliska fältet. Frågan om meningsfullhet kommer vi inte undan.

P.S. Jag anar konturerna av en ny pompös serie.  Rädda mig!

En annan vinkel

Genus är viktigt – frågan är på vilket sätt? Min manlighetsserie har försökt vrida och vända på begreppet, men jag tror att det finns en uppenbar risk att frågan om kön blir överhettad och uttjatad. Varför betonar jag tillhörighetsfrågan?

En nyttig tankeställare får jag av att läsa i Lärarnas tidning om två personer som inte finner sig enkelt tillrätta i något kön. Tillhörighet är kanske viktigt för barn i en viss ålder,men kravet på att passa in i mallen kan bli kvävande.

KIM GRANVIK upplever och definierar sig som könlös, vilket också kallas intergender eller nongender, och har tidiga minnen av att vilja ha ett könsneutralt namn.
– Könlöshet är jättesvårt för människor att ta till sig! Ibland har jag önskat att jag var transsexuell, för det verkar vara lättare för andra att förstå vad det är.

Kim går första året på Lärarhögskolan i Malmö och tycker att det, i stort, har gått bra.
– När jag gjorde min första praktik berättade jag för hela lärarlaget att jag var en transperson. Sedan berättade jag för alla klasser, både 7:or, 8:or och 9:or, och det gick hur bra som helst. Jag brukar säga att jag vill bli kallad för »hen«, men att »han« också är okej.
– Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag önskar att det inte var så viktigt för oss människor vilket kön en individ har!

De slutorden behöver jag fundera vidare över. Länge. Myten om min egen fördomsfrihet får sin dagliga och nyttiga törn av Kims utmaning.

sss

Manlig mystik 6

Jag tror att det manliga temat har varit ett sätt att distansera mig från ämnet. I stället för att fördjupa och förklara har jag förvirrat och dekonstruerat – ett klassiskt knep inom akademin. Genom att välja avlägsna bilder försöker jag skapa ett avstånd som gör det möjligt att diskutera manlighet som om det inte var ett djupt infekterat ämne.

Nu lämnar jag Indien och publicerar en repris på ett gammalt inlägg som ligger väldigt nära min gräns för hur personlig jag vill vara.

Vad föreställer bilden? Skulle den kunna vara tagen i modern tid? Knappast – och det är inte bara badklädernas form som antyder att det rör sig om en gammal bild. Det finns något i tonen mellan de unga männen som känns främmande. Och kanske både lockande och skrämmande. De ligger i en oblyg hög – obekymrade av närhetens sexuella undertoner skrattar de åt sin egen tokighet – eller så kanske de gör något som de uppfattar som helt naturligt och ideologiskt korrekt.

Jag tror vi befinner oss på ett gymnastikläger i Tyskland under tidigt 30-tal. Kropparna är vältrimmade och leendena oskuldsfulla. Den manliga gemenskapen är enkel och kravlös – en stor hög av framtidstro och livsglädje. ”Blut und boden” var enkla slagord som inte hade färgats av äkta blod i riktig jord. Det är svårt att inte fundera över vad som blev av all denna vitalitet. Hur många dog på östfronten? Vilka blev vakter i koncentrationsläger? Fanns det några som tog sig igenom kriget med livsglädjen i behåll?

Min farbror (överst till vänster) var bondson och lovande gymnast. Han ramlade ner från romerska ringar efter gymnasiet och fick psykiska problem. På 40-talet lobotomerades han och blev ganska lugn – men inte som andra vuxna i vi barns ögon. När vi boxades med honom visste vi inte riktigt vad som skulle komma – han lät oss verkligen inte vinna i schack. Ingreppet befriade honom kanske från ångest – men jag förstod aldrig vem han var och ingen berättade för oss bakgrunden till att han inte var som andra vuxna. När nervbanorna skars av försvann också stora delar av personlighet. Beteendet styrdes inte längre av samvete eller empati – i stället var min farbror expert på regler. Så tog han sig fram och så bemötte han oss.

När jag ser på bilden idag kan jag inte låta bli att undra över vad som hände med den glade gossen som fick komma ut i världen och delta i en tysk naturlig kroppsgemenskap. Var detta frusna ögonblick en höjdpunkt i hans liv?

Hur passar denna bild in i en lärarblogg? Nja – jag är intresserad av manlighet och vad som skulle kunna innefattas i detta vaga begrepp. På lärarutbildningen är männen ofta blyga varelser som försöker passa in i den kvinnliga kulturen – eller är de förvirrade av sin minoritetsposition och tror att de privilegier som erbjuds verkligen innebär någon form av högre status som lärare. Makten finns där som ett löfte men också faran i att vara alltför annorlunda och utanför. De ska vara manliga på ett sådant sätt att det är möjligt att integrera med bilden av den goda läraren – som ofta har stora likheter med den goda modern.

Jag möter dem ibland och är osäker på vilket stöd dessa studenter behöver. Kanske skulle de må bra av att ligga i en stor hög på en strand och låta solen bränna bort alla genusdiskussioner där de både är offer och förövare.

Att se sin arbetsplats med andras ögon

Jag har en gnällig sida och ibland uppskattar jag inte tillvaron efter förtjänst. Idag har jag haft besök av  Anne-Marie och det var riktigt kul att få visa upp min arbetsplats.

– Ojdå, har jag en så häftig utsikt från mitt arbetsrum?

– Hoppsan, tänk att just jag har så trevliga arbetskamrater och att vi sitter på ett så inspirerande sätt!

– Nej men är det verkligen möjligt att biblioteket är  så ljust och inbjudande?

– Vad har det tagit åt alla studenter som sitter och arbetar här? De verkar så engagerade och glada!

– Tänk vilka fantastiska skapelser som finns utanför ateljén. Lyckliga barn som får möta dessa kreativa blivande lärare

– Ajajajaj, jag hade inte räknat med att bli indragen på idrottarnas salsalektion! Tack Torunn!

– Vilken timing att pricka FTL:arnas lysande dramatiseringar tillsammans med Mikael av sina  namngiblishifierade skolerfarenheter !

Allt mitt tvivel över meningsfullheten i vår verksamhet känns väldigt avlägsen och med lätt sinne griper jag mig an uppgiften att schemalägga höstens kursstart. Och precis där känner jag att det är lämpligt att sätta PUNKT.

studenter