Välkommen till nätverket MaNets jämställdhetskonferens 2009!
Den 22 oktober 2009 är det dags för det manliga lärarnätverket MaNets första konferens som behandlar jämställdhet och kön i utbildning. Konferensen hålls på Sandgärdet i sal M204 vid Högskolan i Borås.
Se inbjudan för detaljer: Inbjudan manet konferens
Jag är väldigt glad att få vara med och ser fram emot att möta eventuella bloggläsare där.
Nytt perspektiv
Vi är några bloggare som försöker beskriva vad som är kärnan i det som vi i brist på bättre ord väljer att kalla Flumpedagogik. Nu hjälper Anders Mildner mig att klargöra mina tankar i frågan och hans krönika i Svd är årets absolut viktigaste text.
Läs den!
Har du svårt att fatta så lär dig den utantill! En del texter kräver arbete och eftertanke. Klokare än så här blir det inte i skoldebatten.
I min drömvärld har opinionen äntligen hittat en kandidat till posten som utbildningsminister i den regering som måste röja upp i utbildningsväsendet efter Folkpartiets härjningar . Det är ett plågsamt jobb, men någon måste göra det. Anders är mannen!
Jag inleder härmed en kampanj och du uttrycker ditt stöd för förslaget genom att delta i enkäten nedan.
Kanske vore det en bra idé att fråga Anders Mildner först – men jag är orolig för att han har andra planer (och har ingen aning om vilket parti han röstar på)
Andra bloggar om: HSV, Högskola, Lärarutbildning, Politik, Skola, Utbildning, Värdegrund, studentinflytande, Anders Mildner
…där änglar trippar.
Jag har länge velat skriva något om besparingarna inom Lärarutbildningen utan att riskera uppsägning. Men jag hittar verkligen ingen ofarlig vinkel. Vi beträder minerad mark och kartan förändras ständigt. Ord som “arbetsbrist” och “lärare” byter betydelse från dag till dag.
Akademiseringen av utbildningen beskrivs som en naturlig och ohejdbar process som har pågått sedan 60-talet och förändringen är djupt förankrad på alla nivåer. Om du ifrågasätter den är du död.
Det finns fortfarande ingen konsekvensbeskrivning av de planerade varslen och förhandlingarna om mystiska turordningskretsar fortsätter. Arbetsgivaren vill passa på att byta ut de erfarna adjunkterna mot disputerade personer med skiftande inriktningar. Lärarexamen är ingen självklar merit.
Erfarenheterna från sjuksköterskeutbildningen förskräcker. Klyftan mellan teori och praktik riskerar att öka om studenterna inte kan bearbeta sina upplevelser från den verksamhetsförlagda delen av utbildningen med erfarna lärare. De redan misstänksamma handledarnas förtroende kommer antagligen inte att öka när högskolan representeras av personer utan undervisningserfarenhet från skolans värld.
På tisdag möter jag 370 nyantagna studenter. Jag undrar vad de har för förväntningar?
Nu bygger vi om
Jag känner mig lite hemlig och blir oresonligt sugen på att läsa om Claes Hylingers trilogi Det hemliga sällskapet.
Kanske är det diskussionerna om alla mötesplatser och gemenskaper som aktiverar mina esoteriska instinkter. Det kan också vara ett försök att smyga undan från alla plikter i vardagen. Jag skulle vilja arbeta på en hemliga högskola där hemliga studenter läste hemliga kurser och jag höll hemliga föreläsningar i hemliga ämnen på hemliga ställen.
Jag undrar vad Högskoleverket tycker om den idén?
I morgon registrerar sig 370 studenter på vår enhet. Jag hoppas de hittar hit.
Min arbetsplats är en stor byggnad och om vi räknar källaren finns det sex våningar.
Dantes Inferno hade nio kretsar. Det är en djävla skillnad!
En mer mer detaljerad skiss:
Vilken tur att jag inte jobbar där.
Klickbara nyfikna kor från Flensma
Under sommaren har jag envist plågat bloggläsare med bilder på de kor som betar i hagen vid vårt hus. Nu har jag träffat ett nytt gäng i trakten kring Huaröd.
Jag tror att det är deras nyfikenhet som fascinerar mig. Frågan är om studenterna förstår att det är en komplimang när jag liknar dem vid kor.
Vilken är den viktigaste egenskapen för en blivande lärare?
Jag satsar på nyfikenhet.
Lärarutbildningens fasad mot norr
Poeten Bob Hansson beskriver sina dubbla känslor inför mansrollen
Jag nickar instämmande och funderar över om det är möjligt att utvinna kraft ur denna instängdhet
– Vi behöver diskutera kön utifrån ett manligt perspektiv. Inte lägga oss platta inför det kvinnliga perspektivet. Vi ska reclaima den klassiska maskuliniteten och frigöra oss från den stereotypa, fantasimördande typen av manlighet.
Förstora bilden
En kamrat har sågat ner en gammal halvrutten bok – jag står på stubben och försöker säga något viktigt.
Jag är tillbaka på min arbetsplats och försöker förstå vad beskedet om varsel och turordningskretsar egentligen innebär. Ryktena surrar och en viss olust är svår att undvika.
I grunden måste avskedande handla om arbetsbrist. OM det inte finns studenter inom ett område bör det resultera i varsel. Den bärande principen är turordning – sist in och först ut – men genom att skapa kretsar går det att manipulera en smula med systemet under neutral flagg. Problemen uppstår när vi blir tvungna att definiera vad som menas med det “ämne” som ligger till grund för indelningen. Ett knep är att göra små kretsar och på det sättet göra sig av med oönskade personer som inte passar in i den slimmade organisation (läs: vi måste öka andelen disputerade). Dessutom ska förslagen förankras i de fackliga organisationerna.
Den andra vinkeln är mer ideologisk visonär – vilka kompetenser behöver vi i framtidens skola/samhälle. Då kanske det blir nödvändigt att behålla personer som bär upp vissa kunskaper och traditioner. Trots att de inte passar in i den nuvarande strukturen.
Jag blir en aning orolig när förslaget presenteras och jag inser att de praktiska och estetiska ämnena drabbas oproportionerligt hårt. I kretsen musik: tre (ojdå de var visst bara tre , räknas rytmikläraren?), bild: två (av tre – räknas film hit?), teknik: fyra (hör slöjd hit? Nej, det har vi ju ingen…).
Det som från början såg ut som en neutral och teknisk modell för att göra en kraftig besparing visar sig ha en svårsmält ideologisk kärna som bara delvis är ett försök att anpassa organisationen till Frankes tankar om ny akademisk lärarutbildning. I framtiden kommer lärarna för de yngre åren inte att vara kunniga i bild, slöjd, eller musik. Ingen tror på allvar att “riktiga” musik- eller bildlärare kommer att arbeta i förskola eller grundskolans tidigare år och bilden av den mångkunnige allsidige läraren är överspelad. Trots att Franke delvis vill damma av den gamla lågstadieläraren blir det i en stympad form om de estetiska ämnena skalas bort.
När jag började på lärarutbildningen diskuterade vi ofta begreppet “radikal estetik” utifrån Thavenius texter – idag tycks det mer handla om “minimal estetik”. De 7,5 poäng som finns i förslaget om ny lärarutbildning är en förolämpning på alla plan. Jag säger som Carl Lidbom:
– Trams!
Nästa generation lärare kommer antagligen att ha mött en hel del disputerade lärare under sin utbildning – men vi talar alldeles för lite om vilka moment som tas bort.
Min lille vän har en förvånansvärt fyllig stämma och han berättar gärna om äventyrliga duetter med Nicolai Gedda på världens ledande operascener. En del av dessa framgångar menar vännen beror på att sångstunderna på förskolan höll hög och jämn kvalitet.
Jag är glad att det finns skolor och jag tycker det är viktigt att undervisningen har mål. Jag tror på att pedagoger kan skapa intresse för ett ämne och menar att skolan är ett viktigt instrument för att utveckla individen och samhället.
Puh – nu har jag sagt det och hoppas ingen tvivlar på mina ord!
För oss utbildningsromantiker är sketchen väldigt nära det förbjudna och skrattet riskerar att fastna i halsen?
Vad är det för kurs?
Är de där frivilligt?
Vad är kursens mål och hur tänker eleverna?
Var går gränsen för lärarens ansvar?
Jag associerar till arbetsförmedlingens coachingkurser där folk ska aktiveras och hitta sig själv. Plötsligt framstår den nyttoinriktade yrkesutbildningen med tydliga mål som en ganska bra idé…
Tack Anne-Marie för tipset!
I en annan tråd har vi diskuterat skolan utifrån aspekten mål och jag tror att vi ibland har närmat oss viktiga frågor.
Jag minns en bok som beskriver en undersökning där barn hade fått rita sina upplevelser av skolan. En förvånande stor del av de insamlade teckningarna handlar om tid. Klockan var den verkliga maktfaktorn och schemaläggaren den som egentligen avgjorde om skolans verksamhet skulle fungera. Lektionerna föreföll vara en evig väntan på den befriande ringsignalen.
Den gamla tanken med timplaner och ämnesfördelning tycks mig svår att kombinera med verklig målstyrning – om vi menar allvar måste vi väl hålla på tills vi är klara?
Det går att beskriva skolans verksamhet som ett stort rutschema som ska fyllas – vart leder den metaforen?
Tysta tankar 