Statlig utflykt till det kommunala paradiset

Jag har lärt mig ett nytt ord : “landeri”

Katrinetorp var från början ett så kallat landeri, en lantgård som ägdes av borgare och som användes för både rekreation och som inkomstkälla. (kommunens hemsida)

Malmö är en gammal arbetarstad som länge haft en stabil socialdemokratisk majoritet med enkla ideal. Det var lite pinsamt när staden hade fina gäster och skulle ställa till fest – vi hade ingen bra lokal. De viktigaste besluten lär ha tagits på Jägersro och det var inte så mondänt. Därför renoverades Katrinetorp och fungerar nu även som konferenslokal för kommunen. Trädgården är fantastisk och vi njuter av pauserna från vår planeringsdag.

Mikael funderar på om dahlior är så svåra att vinterförvara som folk säger.

Sanne får oväntat besök i nacken.

Pia fotograferar pumpor.

This slideshow requires JavaScript.

Dessutom planerar vi den nya lärarutbildningen som startar 2011 och den avslutande kursen Att vara lärare.

Vad är en bra förskola?

Jag hittar en film på Facebookgruppen Lärare i förskola och förskoleklass som försöker beskriva vad som krävs för bra verksamhet.

Det mesta är klokt och viktigt. Kanske saknar jag en smula galenskap.

Vad tycker du?

Kärleksfull uppläxning från f.d. student

Lärarkåren på Lärarutbildningen har kick off inför terminsstarten och luften är full av tillförsikt och framåtanda. Vi har fått rättigheter att bedriva utbildning på forskarnivå och det ser bra ut med våra övriga ansökningar.

Eftersom vi alla är hängivna självplågare njuter vi av att låta oss tillrättavisas av den nyexaminerade läraren Fredrik Karlsson. Dessutom har han rätt.

Vimeolänk  till Fredriks föreläsning i nytt fönster – Nu med bättre ljud!

Det är den här filmen som Fredrik visar:

Akademin och de sociala medierna

Anders Mildner skriver i Svd (länk) om förhållandet mellan akademins språk och textformer som lever i de sociala mediernas brokiga världar. Många förfasar sig inför den hotande förflackningen och i kommentarerna finns det bekymmer för bristande stavningsförmåga hos framtida generationer. Antagligen skriver de f-ö-r m-y-c-k-e-t…

Och visst, det är möjligen lätt att hävda att det finns goda skäl till att den bör behålla sitt koncisa och snåriga språk, men samtidigt går det inte att blunda för att de språkliga klyftorna mellan akademin och resten av samhället kommer att växa de kommande åren, i takt med att nya generationer växer upp med de nya mediernas lingo som förstaspråk. Utvecklingen stärker akademikernas aktier på ett sätt som av många nog ses som en skänk från ovan. Plötsligt har en rätt hunsad grupp fått en oväntad joker i alla-kan-inte-bli-som-vi-spelet. Sett ur det perspektivet blir det också fullständigt naturligt varför just universitet och högskolor varit så motsträviga när det gäller att använda sig av de verktyg som resten av samhället nu kommunicerar med. Idag pratar vi om snedrekrytering till den högre utbildningen. Imorgon troligen om språkrekrytering.

Bilden av universitetet som en skyddad ö har jag svårt att värja mig mot och ur det här perspektivet blir det lättare att förstå varför det går så trögt att införa sociala medier i högre utbildning. Självömkan som livsstil?
– Ingen tycker om oss, ingen läser vad vi skriver och ändå är vi viktigast av allt!

Jojje Wadenius – Jag är det fulaste som finns

P.S. Jag börjar vänja mig vid Twitter och uppskattar allt mer flödet av vänliga impulser. Det kan nog bli som en vana…

Anslagets betydelse

Jag möter 350 förväntansfulla studenter som vill registrera sig och läsa huvudämnet Barndoms- och ungdomsvetenskap vid lärarutbildningen i Malmö. Aulan är full och nervositeten påtaglig. Hjälper det att spela lugn musik när de går in och sätter sig? Troligen inte.

Jag ska inte recensera tillställningen, men önskar nog att vi  nästa år tonar ner inslagen som har negativ laddning. Jo, jag vet att det är viktigt att de lämnar utdrag från belastningsregistret innan de går ut på praktik. De flesta studenterna var nog förvånade över att de fick detaljerad information om TBC som få antagligen såg som ett akut problem. Jag är rädd att den här misstänksamma tonen dominerade över de andra budskap.

Jag avslutar och försöker måla upp bilden av en vänlig (men utmanande) utbildning. Ja det finns en plan, här finns toaletter och möjlighet att äta, du kommer att få en grupptillhörighet och schema. Samtidigt inser jag att många inte har hört ett ord av vad vi har sagt. Allvaret och känslan av allt det nya slår ut förmågan att ta in information. Antagligen kommer vi att behöva upprepa budskapen många gånger.

900 besök på den tillfälliga kursstartssidan tyder på att det finns en del frågor kvar. Jag gissar att det finns studenter som vill veta allt genast. Andra nöjer sig med en dag-för-dag-strategi. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa drömmar.

Vi lovar guld - förstora

Vi lovar guld - förstora

Hur barn lär sig dansa – hur studenter blir lärare

Jag funderar över det här med anslagets betydelse. Hur ska jag få nya studenter att känna sig välkomnade? De flesta är nervösa inför allt det nya och för många är det den första kontakten med högskolevärlden.

Det enklaste vore att beskriva utbildningen som trygg och välstrukturerad. Om du gör vad du ska kommer allt gå bra.

En annan väg är att be dem göra som den brasilianska babyn i filmen:

Training camp – samarbetslärande?

Jag är på fortbildning och försöker hitta den där rätta motivationen. Betydelsen av ögonkontakt i videokonferens verkar vara avgörande för framgång i nätkommunikationen.

  1. Full gazeawareness
  2. Partial gaze awarness
  3. Mutual gaze awareness – du vet att någon tittar på dig ibland

Att blogga samtidigt innebär en viss distansering från föreläsarens budskap

Jag har blivit inlockad till Twitter (Tack för det Anne-Marie) och testar att skapa en hashtag för dagen:

@tystatankar

dagens kurs

Det är inte så att jag alltid vet vad jag gör!

”Lund – staden där barn förlorar sina pappor”

Jag försöker att undvika ämnen som jag vet är infekterade och där jag saknar djupare kunskap. Det går inte så bra och ADHD-debatten gör mig lite bekymrad – fast glad också eftersom jag vill ha en levande diskussion här.

När vi startade det manliga nätverket fanns det en del personer som trodde att det var något antifeministiskt påhitt och en del män med dåliga erfarenheter från vårdnadstvister hörde av sig. Jag har en naiv förhoppning om att slippa bli indragen i sådana konflikter även om det är svårt att inte se kopplingen till föreställningar om mäns bristande lämplighet för läraryrket.

I dagens Sydsvenska presenteras personerna bakom rapporten ”Lund – staden där barn förlorar sina pappor”  (minpappa.nu)

Kort sagt: ojämställdheten i vårdnadsdomarna speglar ojämställdheten i samhället. Men också en föråldrad lagstiftning.

– Den lever kvar i en föråldrad bild av kärnfamiljen. Dagens pappor tar mycket större del i sina barns liv än tidigare generationer – men det avspeglas ännu inte i vårdnadsmålen.

Jag har begränsade erfarenheter och borde inte ta ställning. När Per Frennrup kallar Socialförvaltningen i Lund för “Ett Auschwitz för pappor” blir jag besvärad av det höga tonläget och önskar att det fanns en neutral position. Pelle Billing antyder att det inte finns utrymme för en sådan hållning idag:

– Genom feminismen har vi män fått lära oss att vi har makt och att vi har förtryckt kvinnor i alla tider. Men den bilden stämmer inte med hur män själva upplever sina liv.

Man kan skriva och påstå saker om män som aldrig hade godtagits om man bytte ut ordet man mot ”svart”, ”invandrare” eller ”jude”, menar Pelle Billing.

Kanske hänger de här frågorna samman mer än jag vill tro? Jag funderar vidare på om det är möjligt att återskapa någon form av självförtroende hos de män som väljer läraryrket i en värld som genomsyras av stark misstänksamhet?

Gammal inbjudan - aktuellt tema

Gammal inbjudan - aktuellt tema