Skolverkets implementeringsfilm

Jag har tidigare bekymrat mig för att ordet skolutveckling håller på att få en ny innebörd nu när Lgr11 ska implementeras. Perspektivet är uppifrån och ner och lärarna reduceras till objekt för massiva utbildningsinsatser.

Idag ser vi Skolverkets Implementeringsfilm (Länk 11 minuter) och studenterna, som går sista terminen av sin lärarutbildning, är undrande över Niclas Westins framträdande.

Räkna gärna hur många gånger han använder ordet “tydlig” på en minut. Om du missar budskapet upprepas det i slutet av filmen. Jag får en känsla av att vi bara har sett början på denna tjatighet om påstådd tydlighet.

Johan Kants granskning av innehållet förtjänar däremot att läsas två gånger. (Länk)

Studenterna är också bekymrade över vad Allmänna råd egentligen betyder. De är alltså juridiskt bindande och läraren BÖR och KAN följa dem om hon inte lyckas bevisa att andra sätt är bättre.

När ska läraren bevisa det?

Är gränderna trängre?

Är gränderna trängre?

Om Skolverkets övriga material håller samma klass är bloggvintern räddad.

Jag borde verkligen engagera mig…

…i den nya läroplanen och de icke existerande betygskriterierna.

Johan Kant skriver elakt och roligt om spelet mellan Skolverket och regeringen. Det är verkligen en intressant fråga varför Skolverket har åkt landet runt och försökt implementera något som inte finns.

Den där filmen måste man nog se. Länk

Uppdatering

Nu har jag sett filmen om Implementering – det blir oavsiktligt komiskt att se projektledaren Niclas Westin stapla samma klyschor om tydlighet två gånger.
Joke Photograph: Rotarians Holding Pat Rood's 500 Pound Salmon

Lunaria – varje svensklärares dröm

Vi talar ofta om flerstämmiga klassrum och betydelsen av olikheter i tolkningar av verkligheten. Samtidigt är lärarutbildningen indränkt i normativitet och ibland känns det som om alla tävlar om att bära upp den allra korrektaste åsikten. Kanske ligger det i yrkets natur att vilja vara klok och trovärdig, men jag längtar efter att vi i vår egen utbildning lyckas bejaka den där olikheten som vi så gärna talar om när det gäller barnens nivå.

Jag tror Wilhelm Ekelund sa det bättre – men jag är mer än öppen för andra tolkningar av dikten Lunaria.

Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt.

Din gestalt, så lätt och så kraftig,
aldrig beundrar jag nog,
ett ädelt barn du är
af den blomsterrika dunkla jorden,
dess klara safter välla
i din höga friska kropp
så genomskinliga rena,
där spänstigt fri och stolt
i skönhetsbräddad kraft
du öfver svarta grunden strålar
det lefvandes symbol.

Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt af längtan.
Ingen ditt lynne liknar.

Men soliga klyftan upptill
är full af den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot hvarann,
de le och sjunga,
och alla blommor äro glada mot hvarandra,
och alla blommor äro vackra mot hvarandra.
Ingen dig ser,
ingen märker dig af de andra.
Hvar har du din vän, du blomma kall?

Eller kanske när allt i slummer sänkts
och sjupen blanka darra
och den tysta klyftan fylls
af svart och hemligt sus,
med stjärnorna du talar?

Wilhelm Ekelund samlade dikter 2

Bilden är tagen av  Christian Fischer och licensierad under Creative Commons

Märks det att jag tränar på upphovsrättsfrågor?

 

Jag älskar att vara lärare!

Dock drabbas jag var tionde vecka av återkommande depressioner i samband med kursavslutningarna. Det handlar naturligtvis om bedömning och betygsättning. Jag förvandlas från den uppmuntrande och utmanande pedagogen till en representant för den dömande och sorterande makten.

Just nu sitter jag på en hög med 60 hemtentor och har 15 arbetsdagar på mig att formulera något klokt och rättvist om innehållet i texterna.

Jag tro att det dags för en kaka till…

Lgr11 – århundradets skolreform?

Christermagister skriver om hur det mesta av skolornas utvecklingsarbete är intecknat de närmaste åren och jag kan inte låta bli att citera min kommentar:

Grannpojken skulle börja första klass och var lite orolig. Första dagen gick fröken igenom hur man skriver ettor:
– Uppifrån och ner, uppifrån och ner, uppifrån och ner….

När han kom hem var han fortfarande bekymrad och utbrast:
– Hur ska jag komma ihåg allt det här?

Nästa dag frågade mamman hur det gick. Pojken ryckte på axlarna och sa:
– Äsch, det ingen fara, nu sa hon det igen…

Han hade alltså gått i skolan två dagar och redan förstått hur det ska gå till:
– Uppifrån och ner, uppifrån och ner, uppifrån och ner….

Det är något nytt och häftigt på gång!

Det är något nytt och häftigt på gång!

 

Min vän Sven gör det igen

Ibland tycker jag att professor Persson  är väl försiktig i sitt sätt att skriva – men det finns en fördel med att kunna presentera kontroversiella resultat på ett sådan sätt att politiker lyssnar.

Den laddade frågan om tidigt skolstart och formaliserad undervisning belyser Sven i en forskningsöversikt som publiceras i en offentlig utredning. Det är stort!

– Jag har gått igenom både studier som följt barn och unga över lång tid och jämförande studier, svenska och internationella och det finns ingenting i den samlade forskningen som stöder tidig skolstart. Tvärtom pekar forskningen på att en tidig formaliserad undervisning har negativa konsekvenser på barns fortsatta lärande och prestationer i skolan.

Läs mer på Malmö högskolas hemsida (länk)

Pojkars känslor i nya böcker?

Jag läser i senaste numret av tidningen Förskolan om nya böcker som behandlar pojkars känslor och blir nyfiken. Rubriken antyder ett essentialistiskt perspektiv – skulle pojkar ha en särskild sorts känslor?

Förra veckan presenterade Christian Eidevald en ännu inte publicerad undersökning om hur genuspedagogiken materialiserade sig på 86  förskolor som  fått bidrag av delegationen för jämställdhet i förskolan. Han beskrev två dominerande tolkningar som är svåra att kombinera.

Den första utgår från antagandet att könsneutralitet är eftersträvansvärt och att allt som av tradition skulle kunna kodas i traditionella kategorier bör tas bort – åtminstone till dess att barnet har blivit tillräckligt vuxet att göra egna mogna val.

Den andra vägen försöker belöna fram könsbrytande aktiviteter. Masserande pojkar och skrikande flickor dokumenteras av ivriga pedagoger som stoltserar med dessa bevis på den egna kompetensen. Väggarna fylls med troféer och barnen lär sig antagligen till sist vad som förväntas av dem. Risken finns att de blir en smula misstänksamma inför all denna sociala ingenjörskonst och väljer att leva ett  komplicerat dubbelliv. Jag har svårt att inte dra paralleller till 70-talets fredsfostran och Sven Melanders berömda dialog med en motsträvig flicka.

Åter till tidningen Förskolans 9/2010 (ingen länk) bokpresentation om pojkars känslor. Boken heter Kalle som lucia och handlar (inte helt oväntat) om en pojke som motarbetas när han försöker bryta mot en traditionell könsroll. Den här problembeskrivningen upprepas idag så ofta att den tycks har blivit en officiell förklaringsmodell. Billy Elliot-syndromet griper omkring sig och Sveriges förskollärare definierar sitt pedagogiska uppdrag som att pojkarna måste räddas från den förhatliga mansrollen. Världens balettscener ropar efter dessa viga och disciplinerade gossar?

Utifrån det här perspektivet är det kanske bäst om manliga pedagoger inte klampar in och stör de ömtåliga processerna.

Professor Persson påpekar…

Eller: Min vän Sven gör det igen…

Äsch – det här inlägget börjar verkligen inte bra. Jag försöker igen:

I dagens Sydsvenska sammanfattar professor Sven Persson det komplicerade läget i friskolefrågan.
Länk

På en strukturell och samhällelig nivå kan vi konstatera att den viktigaste enskilda faktorn för att en elev skall lyckas i skolan är att hon eller han har föräldrar med hög utbildningsnivå.

Samtidigt försöker forskningen hitta faktorer som visar att lärare och skolans inre arbete faktiskt gör skillnad. Som lärarutbildare är jag tacksam för att någon intresserar sig för frågan om kompetens och jag tror att de fackliga organisationerna gärna lyfter yrkesskicklighetens betydelse. Risken finns att forskningens romantisering av framgångsfaktorerna samtidigt legitimerar den ökande segregationen. I sagans form rider enskilda lärare  och modiga lärare ut och hugger huvudet av draken.

Lärare med goda ämnesdidaktiska kunskaper, som lyckas skapa ett gott socialt och emotionellt klimat i klassrummet, och som utformar undervisningen utifrån elevers förståelse av ämnet, visar sig vara de lärare som kan göra skillnad.

Skolan är ett ideologiskt och politiskt projekt, och forskningen ger inte lösningarna på hur problem och möjligheter skall hanteras.

De motstridiga förväntningarna på forskningens betydelse blir väldigt uppenbara i en tid då Skolverk och regering allt mer efterlyser evidensbaserade metoder och tron på generaliserbar kunskap breder ut sig.

Svens slutkläm är en smula vag – och jag önskar att han var mer precis:

Däremot efterlyser jag en politisk diskussion som grundar sig på samlade kunskaper om samhällsfaktorer, lärares kompetens och skolans inre arbete.

Det är verkligen en svettig fråga och jag  tror att diskussionen hotar att explodera i ansiktet på det parti som vågar driva frågan om friskolornas existens på allvar.