Upphovsrätten är det nya svarta

Jag läser ett upprop som uppmanar staten att dela med sig av sina kulturskatter och nickar våldsamt (typ headbanging)

(Länk till Svd, Kristina Alexandersson)

Minnesinstitutionerna vill sprida materialet, men vågar inte. De är rädda att bryta mot upphovsrätten, till och med när de äger materialet eller det inte längre omfattas av upphovsrätten! Kommer någon att kräva ersättning för material man lagt ut på nätet? Ingen vet. Det här borde Upphovsrättsutredningen (2008-2011) ta upp. Bristen på besked skapar rädsla.

Några har brutit dödläget genom att publicera på sajter som har många besökare. Riksantikvarieämbetet använder Flickr, medan Nordiska museet och Regionarkivet i Västra Götaland har lagt ut tusentals bilder på Wikipedia. De är inspirerande undantag. De flesta andra vågar inte eller tycker att det är för krångligt. Lösningen är enkel: Gör det obligatoriskt för minnesinstitutionerna att nätpublicera en viss andel av sitt material varje år.

Om staten gör sitt för att skapa ett fylligare Creative Commonslicensierat material på nätet lovar jag att utbilda framtidens lärare inom fältet upphovsrätt.

Det lär jag väl bli tvungen att göra ändå…

En känd roman – finkultur?

Idag har vi arbetat med frågor om populärkultur med studenter och de tycks inte vara bekanta med 70-talets upphetsade diskussionen om kommersiell skräpkultur. Det var svårt att få någon riktig energi i frågan hur skolan/förskolan skulle förhålla sig till barnens kultur.

“Vem bestämmer vad som är finkultur?”  är fortfarande en viktig fråga och jag anar att vi behöver tugga vidare på skolans uppgift. Handlar det om att bevara traditioner (reproduktion) eller går det att ta avstamp i populärkulturen och producera något nytt och eget?

Wordle: en känd roman

Som pdf – bättre upplösning Roman

Förstora!

Jag har höga tankar om mina läsares bildningsnivå och inspirerad av doktor Ruben, som menar att Wordle är ett redskap för digitalt berättande, utmanar jag er att identifiera vilken roman det är som jag har klistrat in öppningskapitlet från.

Barnen och badvattnet

Den lärarutbildning som startade 2001 bars upp av en övertygelse om att läraryrket har en gemensam kunskapsbas. Examensordningen från 2007 beskriver det så här:

För lärarexamen ska studenten

• visa sådan kunskap i ämnen eller inom ämnesområden som krävs för den verksamhet som utbildningen avser, inbegripet kunskap om ämnets eller ämnesområdets vetenskapliga grund, och om relevanta metoder inom verksamheten samt visa insikt om aktuella forskningsfrågor,

• visa kunskap om lärande och undervisning,

• visa kunskap om läs- och skrivinlärningens och matematikens betydelse för barns och elevers kunskapsutveckling

• visa kunskap om betydelsen av ett jämställdhetsperspektiv i den pedagogiska verksamheten och vid presentation av ämnesstoffet.

För undervisning och annan pedagogisk verksamhet i förskola, förskoleklass och grundskolans tidigare år skall studenten dessutom

• visa mycket god kunskap i läs- och skrivinlärning och i grundläggande matematikinlärning.

•För undervisning i grundskolan och i gymnasieskolan skall studenten dessutom

• visa mycket god kunskap i att analysera och bedöma elevers kunskapsutveckling samt god kunskap i betygssättning.

Det finns alltså goda förutsättningar för ett meningsfullt samtal mellan olika yrkesgrupper. Idag har jag varit seminarieledare för en fortbildning för handledare. Ämnet är bedömning av lärarstudenter och vi brottas med betygskriterier och matriser som ska beskriva nivåer i  studentens så kallade “progression”. Det är inte mitt favoritord.

Till hösten startar en ny lärarutbildning som betonar olikheterna mellan lärare för olika åldersgrupper. Jag är orolig för att visionen om en gemensam syn på barns utveckling slarvas bort i den här förändringen. Den som säger “0-16-perspektiv” avslöjar sig som hopplöst omodern.

CC

 

Den indignerade forskaren Frånberg och DEJA

Jag läser den senaste utredningen från DEJA och häpnar över det upprörda tonfallet i Gun-Marie Frånbergs text Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt – Jämställdhetsarbete i skolan Länk

Jag kastar mig över avsnittet om lärarutbildningarnas insatser:

En fråga som måste ställas är hur länge lärarutbildningarna ska fortsätta ignorera det kunskapsbehov som blivande och verksamma lärare har i dessa frågor. Enligt en utbildningsledare inom en av landets lärarutbildningar som uttalade sig om nödvändigheten av att skapa specifika kurser i exempelvis värdegrund för våra blivande lärare blev svaret: Värdegrunden ska gå studenterna obemärkt förbi!

Jag vet inte om detta märkliga citat räcker som underlag för de vidlyftiga slutsatserna?

I en av Vetenskapsrådet finansierad studie som jag genomfört framkom att studenterna inte kände till om de hade lärt sig vad värdegrund var för något. Den undervisning som de förväntades ha tagit del av gick dem alltså obemärkt förbi.

Kanske skulle Vetenskapsrådet granska meningsbyggnaden i den beställda studien? Kände de intervjuade inte till om de hade lärt sig något? Kanske förstod de inte frågan? En möjlighet är att de anade en fälla? Jag värjer mig mot den insinuanta och självbelåtna undertexten.

Sedan följer en presentation av huvuddragen i den kommande lärarutbildningen som avslutas med ett bekymrat utrop:

Här hade ett genusperspektiv varit på sin plats!

Jag gillar engagerade forskare men tycker nog att den här texten ligger mer åt det parodiska hållet.

Det finns delar av rapporten jag inte läst, men jag tolkar det som att författaren betraktar den poststrukturalistiska teoribildningen som överlägsen de liberalfeministiska och radikalfeministiska inriktningarna. (a a , s.65)

Nu lämnar vi den Gutenbergska parentesen

Jag läser en text i Huffington post som beskriver baksidan av vår fixering vid den skrivna texten. Kanske är blinda och dyslektiker bättre lyssnare. (Länk)

A group of Danish academics say we are passing through the other side of what they wonderfully call theGutenberg Parenthesis, leaving the structured, serial, permanent, authored, controlled era of text and returning, perhaps, to what came before the press: a time when communication and content cross, when process dominates product, when knowledge is distributed by people passing it around, when we remix it along the way, when we are more oral and aural.

Som lärareutbildare sorterar vi studenter utifrån deras färdigheter inom läsande och skrivande. Kanske är det dags att i högre grad fokusera på lyssnandets och samtalets konst?

“Detta är professionens kursplaner”

“Det finns inte en stavelse, inte ett kommatecken i de här kursplanerna som inte är vägda på guldvåg!”

Så säger min kollega Per Eliasson om de nya kursplanerna i en presentationsfilm från Skolverket. Det känns ganska tryggt. Jag är nyfiken på om han säger så även efter regeringens bearbetning av förslagen. Länk

Nu kastar jag mig ut i havet av informationsmaterial från Skolverket. Länk

Kritiken mot den nya lärarutbildningen

Majken Humle skriver om ett centralt problem inom den lärarutbildning som startar 2011 . SOS

För att få examensrätt krävs bland annat att lärosäten anordnar utbildning av praktikhandledarna på skolorna men för examensrätt krävs inte att lärarutbildare ska ha grundläggande kunskap om skolan och dess undervisning. Det definieras inte som ett problem att lärarutbildare i allt större omfattning kommer att helt kan sakna kännedom om skolan och dess verksamhet.

Jag är rädd att Majkens dramatiska beskrivning är obehagligt sann, och är förvånad över att det politiska etablissemanget över blockgränserna  rusar in i den här förändringen utan att blinka.

Den handlar om att själva hjärtat, med både höger och vänster kammare, fortfarande inte är på plats. Än kvarstår problemet – som nu är det motsatta 1960talets seminarieutbildning.  Den akademiska frälsningsläran kommer att skapa andra och lika allvarliga brister som det kyrkliga och frikyrkliga idealet på sin tid. Om femtio år ter sig bristen på praktikbaserad kunskap och säkrad professionsanknytning lika komisk och ohållbar som 1960talets grävande i seminarieträdgården.