Jan Thavenius skriver i Skola och samhälle om Bill Gates donation av 24 000 kameror till amerikanske skolor. Projektet bärs upp av en stark tro på att det går att skapa effektivitet genom övervakning.
Integritetsfrågorna är minst sagt olösta. Vem ska se och bedöma det inspelade materialet? Vem tror att det går att hitta generaliserbara metoder?
Detta kan inte sluta väl!
Jag läser planer och årsredovisningar om hur högskolan arbetar för att höja kvaliteten på sitt jämställdhets- och mångfaldsarbete.
Eftersom jag är en obotligt seriös person börjar jag med att ta reda på hur universitetskanslern ser på frågan:
Lars Haikola svarar på sekretariatet för genusforsknings hemsida:
– Jag har själv tryckt på att jämställdhetsarbete inte handlar om attitydpåverkan, utan om kunskap och kompetens. Frågorna kan inte ha en egen fil, utan måste in i systemets kärna. Det är att ta ett större ansvar. Vi lägger krutet på att få in genuskompetens i bedömargrupperna.
Jag måste nog fundera vidare på hur vi arbetar med breddad rekrytering och mångfald om vi INTE ska påverka våra egna och de blivande studenternas attityder? Någon som kan förklara för mig?
Frågan om könsbalans har många fallgropar och jag tröstar mig med att värre än i konstvärlden kan det inte bli(?). Nio av de tio viktigaste svenska konstnärerna är enligt tidningen Konstvärlden kvinnor. Läs här och här.
I Spanien har en 54-årig nunna förvisats från sitt kloster efter 35 års tjänstgöring. Hennes brott är alltför mycket tid på internet och abedissan är mycket besviken. De hade skaffat datorn för att SLIPPA ge sig ut i samhället och nu visade det sig att Syster Maria svikit hennes förtroende genom att interagera med omvärlden.
Varför kan jag inte låta bli att tänka på alla lärare som trodde att datorn skulle vara ett träningsredskap för att effektivisera skolarbetet, och plötsligt upptäckte att datorn öppnade klassrummet mot världen?
Edith Södergrans dikt Dagen svalnar är ständigt aktuell:
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.
http://twitter.com/#!/briankotts/status/38986670527348736
Jag minns min utbildning på 70-talet. Barnstugeutredningen 1973 var ett ambitiöst försök att kombinera svårförenliga teorier som t.ex. Piaget och Homburger Erikson. I grunden fanns en stark tro på förskolans frigörande möjligheter och Paolo Freires ande svävade över sidorna. Vi skolades in i något som kallades “dialogpedagogik” och hade antagligen blivit stämplade som anarkister idag.
Steve Wheeler råkar nämna Ivan Illich namn på en konferens och drabbas av det onda ögat (länk):
During a presentation in Manchester two years ago, I happened to mention that Illich’s 1970s notion of deschooling society could now be achieved through new web based tools, but that we were in danger of turning the Web back into a funnel if we persisted with wholesale implementation of institutional VLEs that constrained rather than liberated learning. He is one of my favourite anarchists, I said.
In an online discussion group later, someone suggested that my mention of Illich was enough to brand me as a member of the ‘lunatic fringe’. I smiled, because I wasn’t offended by this, but genuinely encouraged. A similar thing happened to me during the plenary session of the ICL conference in Austria. I asked a question of one of the keynote speakers, and cited Illich’s deschooling position. He lost his cool and declared “No-one quotes Illich anymore!” It’s not always a bad thing to be labelled a lunatic. It often means that people just don’t fully understand what has been said. It’s the same when someone is labelled an anarchist. It is often used as a perjorative description, without a clear understanding of what it actually means.
Det bästa sättet att beskriva en diskurs är fortfarande att ta reda på vad det är vi INTE får prata om. Jag funderar över vilka tabuiserade omåden som idag finns i svensk skolpolitik. Pojkarnas skolprestationer? Könsbalansen i lärarkåren?
Ni anar nog var tipset kommer ifrån:
http://twitter.com/#!/briankotts/status/38764709884862464
Tornhuset och fiskargumman
Länk till Malmö högskolas hemsida och referat från senaste styrelsemötet
Jag har skrivit en del om turerna kring rektorstillsättningen vid Malmö Högskola. På hemsidan beskrivs styrelsemötet som en relativt fredlig tillställning, Ryktet säger att det inte gick fullt så vackert till.
Rektorstillsättningen – beredningsgruppen föreslår Stefan
På konferensen berättade Tim Ekberg från Södertörns högskola (som arbetat på utbildningsdepartementet) om bakgrunden till autonomiutredningarna och den nya högskolelagen. Hur kommer det framtida maktförhållandena se ut inom akademien. Det komplicerade spelet mellan regering, styrelse, rektor och fakulteter bygger på en hög grad av samsyn. Maktkamper finns det litet utrymme för.
Länk till Include konferens – leta reda på pdf:n av Twitterflödet och läs bakifrån.
I kursen läser studenterna just nu om betydelsen av att se barnet som en kompetent person.
Jag vet inte vad jag tycker. Det här skulle väl vem som helst klara av?
UR Samtiden är en fantastisk resurs och jag hoppar till av glädje när jag snubblar över Lasse Lindsjös föreläsning om att bemöta utåtagerande barn. Våra vägar har korsats på Kirseberg och Malmö Högskola. Han reder ut ut svåra saker och jag önskar att våra studenter hittar den här föreläsningen och lyssnar på den många gånger.
Lasse gör upp med diagnosträsket och betonar funktion. Lyssna och njut.
Jag läser Expressens ledarsida och blir lite illa berörd av debattekniken.
Johannes Forssberg har läst TT-artikeln och citerar lösryckt några meningar för att därefter gå över till att hitta på meningar som han markerar med citationstecken. Antagligen försöker han göra någon form av drastisk tolkning som han kan polemisera mot men det känns lite ovärdigt: Länk
Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö Högskola, skyller problemet på kvinnoväldet under de tidiga skolåren, och menar att lösningen är att “sluta se maskuliniteten som ett problem”. Jag tror tvärtom att “maskuliniteten” är problemet. Snarare än att bejaka pojkars “maskulina rätt” att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.
Jag skyller inte problemet på kvinnor men är bekymrad över att staten inte ser bristen på mångfald som ett problem och att den dominerande kulturen beskriver sig som normal och neutral. Ur det här perspektivet blir all kritik kränkande och ryggmärgsreflexen blir:
– Vad är det för fel på mig????
Samtidigt beskriver han sin egen skoltid på ett lite rörande sätt och mellan raderna lyser en ånger som jag inte vet vad jag ska tänka om. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur Johannes Forsberg hamnade i det här utanförskapet? Vad var det som fick honom att hänsynslöst demonstrera sitt förakt mot sociala spelregler? Blev han verkligen uppmuntrad i det här mönstret? Av vem? För mig låter det som ganska omogna protester mot en skolsituation som inte utmanar hans kapacitet.
Mest nyfiken är jag på varför han kopplar de här sidorna till maskulinitet?
Ett av maskulinitetens många ansikten
Jag har skrivit lite för mycket i ämnet för att känna mig bekväm i hans tolkning av mina åsikter (Länk)
Anders Burman ifrågasätter om alla de lärare som åberopar den marxistiske psykologen verkligen har läst några texter av honom (svd):
Det är anmärkningsvärt att den revolutionäre Vygotskij från 1980-talet och framåt – mer än ett halvsekel efter sin bortgång – blivit något av en modepedagog i USA liksom i övriga västvärlden. Den så kallade sociokulturella teorin som med utgångspunkt i hans tänkande vidareutvecklats av pedagoger som amerikanen Jerome Bruner och svensken Roger Säljö har fått stort genomslag inom pedagogikämnet och lärarutbildning, inte minst i Sverige. Därmed inte sagt att Vygotskijs egna texter läses i särskilt stor utsträckning. Visserligen är ett par av hans centrala böcker översatta till svenska. Men i likhet med många andra klassiska tänkare, i synnerhet inom det pedagogiska fältet, förmedlas kunskaperna om Vygotskij oftast genom tillrättalagd och idealiserande sekundärlitteratur eller grovt förenklande översiktsverk. Kunskaperna om vad han själv faktiskt skrev och stod för framstår som begränsade.
Jag har nog läst alltför många krampaktiga studentuppsatser som har försökt förklara förhållandet mellan Vygotskij och Piaget. Anders Burman försöker men sprider inget stort ljus över frågan. Slutorden är dock inspirerande:
På så sätt kan läraren, påpekar Vygotskij med en vacker formulering, ”förvandla utbildningen till skapande liv.” Detta måste förstås som ett uppfordrande glädjebudskap för alla lärare, ett pedagogiskt evangelium i det skapande livets tjänst.
Även för en inbiten flumpedagog kan en sådan formulering kännas aningen luftig.
Tysta tankar 