Jag läser en text av Eva Änggård som beskriver föräldrars tankar om naturens betydelse för barn. Hon har intervjuat föräldrar med barn på Ur och skurförskolor. De verkar vara djupt övertygade om värdet av frisk luft och särskilt flickorna tycks behöva mycket naturkontakt för att inte glida ner i ett traditionellt könsrollsträsk. Utemiljön sägs inbjuda till mer könsneutrala lekar och det är särskilt viktigt för flickor.

Om hon hade haft en son så kanske hon skulle valt ett annat alternativ, “då skulle han kunna sitta och pyssla på något annat dagis kanske”.

Jag är lite bekymrad över den här kompensatoriska ansatsen.

Utdraget är från:

Markström, A., Simonsson, M., Söderlind, I. & Änggård, E. (red.) (2009). Barn, barndom och föräldraskap. Stockholm: Carlsson.