Helena von Schantz skriver en modig och tankeväckande artikel på Newsmill. Utifrån Anders Behrang Breviks manifest försöker hon beskriva hur könskriget i Sverige har urartat till ett slagsmål om offerrollen och positionerna tycks vara ohjälpligt fastlåsta.

Newsmill

Jag har tidigare ofta häpnat över den hårda tonen i kommentarsfältet där arga antifeminister antagligen skrämmer bort eventuella debattörer. Helena sår en del förvirring i leden och det tycker mycket jag om.

Susan Faludis bok Ställd var en avgörande läsupplevelse för mig. Hennes sätt att närma sig könskampen utifrån Pietámyten gjorde stort intryck. När Jungfru Maria sitter med Jesus döda kropp i famnen känns det småaktigt att diskutera vem det är mest synd om.

Lyssnar på Sabuni och Siren på P1morgon och är inte nöjd.

1) argument om vad som är “naturligt” känns inte trovärdigt. Biologismen i ny tappning?
2) argument om att männen behövs som förebilder – förebilder för vadå? Nu tycks det viktigaste vara att visa de de här männen också kan visa omsorg.
3) sedan drar diskussionen över på lön och status.

Lärarförbundets ordförande tar naturligtvis chansen. Ingen tycks vara intresserad av ett normkritiskt perspektiv Ingen diskussion om innehåll eller vad som händer när olika tolkningar av uppdrag möts.

Reportern släpper taget om den centrala frågan (Varför är detta en viktig fråga?) och den pågående tafatta jämställdhetspolitiken rullar vidare.

Männen reduceras till en konkurrensfördel bland friskolorna.

Jag tror inte att männen vill vara symboler för den nya maskuliniteten. Förväntningarna är alltför motsägelsefulla.

Suck.

Inga Wernersson har inga svar.

Pedofilspåret är alldeles för enkelt.

Wernersson går igenom argumentationen för yrket men undviker konfliktperspektiv. Hon tror inte att pedagogens kön spelar någon roll alls. Nähä – då är väl allt bra?

“Det viktiga är att det är duktiga vuxna människor med lite olika egenskaper som arbetar i förskolan”.

“Det spelar inte så stor roll för barnen”

“Om barnen ser att här bara arbetar kvinnor sänder vi ut fel signaler”

“Vi har haft kravet på oss, men det är vääääldigt svårt”

Så spelar forskarsamhället med och bidrar till att osynliggöra en viktig fråga. Myten om den könsneutrala förskolan och skolan reproduceras.

Uppdatering

http://twitter.com/#!/tystatankar/status/108152076298760193

Jag har skrivit en del artiklar på Newsmill och är bekymrad över det kompakt antifeministiska tonläget i kommentarsfälten. På det sättet återskapas ett  ofruktbart debattklimat där genusvetenskapen regerar på högskolorna – men undviker att möta motståndare på andra arenor.

Josefine Carnolf gör ett försök att analysera läget utifrån  två parallella artikelserier i DN och SvD som som diskuterat mansrollens förändringar (eller brist på förändring). Länk

Jag spelar rollen av ovillig traditionalist, men har ganska svårt att följa hennes tankegångar. Kanske borde jag läsa texten en gång till?

Kanske kan en del av det verkliga problemet – krisen om man så vill, urskönjas, om än på ofrivillig väg, i Mats Olssons resonemang i DN (Svd – min ändring)(5/6-11). Mats Olsson jobbar inom förskolan och menar att “traditionella pojkbeteenden” inte längre accepteras i skolans värld, vilket han tycker är mycket olyckligt. Avslutningsvis kommenterar han dock: “Men även om maskuliniteten till viss del är föränderlig så kommer en tydlig mansroll alltid att framstå som attraktiv för pojkarna – oavsett vad genusmedvetna pedagoger tycker.” Och där, tror i alla fall jag, att vi är nära en riktig smärtpunkt.

Författaren lutar sig tungt mot könsmaktsordningen och vill gärna avslöja dem som inte ser kraften i de här strukturerna. Ordet smärtpunkt är intressant, men jag är inte säker på hos vem det gör ont.

Kanske borde jag undvikit ordet “traditionella” som för en modernist är ytterst hotfullt.

Tyvärr finns det ett moraliserande tonfall i texten:

Däremot är det så fruktansvärt nedslående att den pågående diskussionen om “den nya mannen” genomsyras av urgamla och unkna föreställningar och värderingar, att man undrar vilket århundrade som ringt och vill ha sin människosyn tillbaka.

Vad är motsatsen till “urgamla och unkna föreställningar”? Toppmoderna och fräscha?

I andra sammanhang har jag kritiserat genusvetenskapen för dold normativitet. Jag tror att Josefine Carnolf ramlar ner i samma grop.