Är feminismen ett vänsterprojekt?

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Genus, jämställdhet, Uncategorized, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Är feminismen ett vänsterprojekt?

  1. Jag tycker att man i för hög grad fastnar i olikheter och läger: höger – vänster, feminism och anti-feminism. Tänk om man kunde ta varje problem och åtgärd för sig istället och föra ett hövligt och rationellt samtal över alla tänkbara gränser? Billing har dock en poäng i att alliansen köpt en del av offer-förövar-retoriken och vokabulären från de röd-gröna, men jag undrar om det här verkligen handlar om rött och blått? Man kan lika gärna se det som den stadens behov av att mästra landsbygden, eller de högutbildades behov av att förmana och utveckla de lågutbildade, etc., etc.

    Igår skrev jag en artikel till Newsmill om Nyamko Sabunis kvoteringsförslag som antagligen publiceras ikväll (de har nämligen redan döpt om den). Den är delvis ett inlägg även i den här debatten. En debatt jag tycker skulle vinna mycket på mildare tongångar och åthävor.

  2. Plura skriver:

    Jaha ja, det var mycket. Inte alltid lätt att hänga med i turerna i den politiska feminismen. Att könsmaktordning ställt till det och skapat negativa tongångar är inte så konstigt när det fanns kvinnor inom ROKs och speciellt dess ordförande som påstod att män var djur.

    Tonläget från miletanta kvinnorörelse är ju inte gjord för att föra en saklig debatt. Finns inte vi och dom-syndromet finns det ju inget att lägga skulden för sina egna privata misslyckanden.

    Samma var det i FIs barndom. Där samlades all sköns extremister med ovanligt aparta åsikter och syn på män.

    Det Helena tar upp är ju mera organistionssveriges lilla sätt att utöva makt. Kli min rygg så kliar jag din. Tvärr har det väl alltid gått till så oavsett om det facket, idrottsföreningen, kyrkan eller andra typera av enfråge föreningar.

    Hur man riktigt ska bryta denna vänskapskoruption i idéela föreningar vet jag inte. Ett problem är det.

  3. Mats, du är nog definitivt riddartypen. Men det är väl inte särskilt riktat mot kvinnor? Ser dig snarare som den som hejar på the underdog, hjälper upp och borstar av den som ramlat i livets diken.

    Kan inte säga att jag har mött så värst många riddare inom politiken dock. Men det gör inget. Som du vet har jag stark aversion mot den här svaga offerrollen. Inga stackars kvinnor som ska bäras fram, men det borde vara självklart att politiker sopar rent framför sin egen jämställdhetsdörr istället för att hötta beskäftiga pekfinger mot andra. Det är jag beredd att slåss förr.
    P.S. Tack för länkningen.

    • Mats skriver:

      OK – lite smygriddare är jag nog. Kanske är det mer hollywooddramaturgi än ädelmod. Jag försöker att undvika narcissistisk godhet ( även om jag föredrar den framför ren ondska)

      Menar du att politiker i första hand är rivaler? Inom och mellan partierna?

      Jag har mycket att lära!

  4. Johan skriver:

    Jag röstade ja men med förbehållet att den feminism som märks i media och i akademin är ett vänsterprojekt. Den marxistiska analysen, kollektiviserandet och dekonstruktionen av samhället gör det för mig omöjligt att se det på något annat sätt.

    Feminism behöver inte vara ett vänsterprojekt. För mig som skulle kalla mig liberal-konservativ om jag behöver sätta en etikett på mig själv så är det fullständigt självklart att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter. Jag tycker dock inte att det är självklart att mäta kollektivet män gentemot kollektivet kvinnor. I själva verket tror jag den typen av analys alltid leder till motsättning och hat men det är en annan fråga. Tvärtom tycker jag att det är självklart att se oss som individer, försök att skapa en kollektiv kamp reducerar oss från individer till gruppmedlemmar i kamp mot varandra. Det är en vänsteridé.

    • Mats skriver:

      Jag tror att vi måste ha både ett individuellt och kollektivt perspektiv!

      Vilka förutsättningar gäller till exempel för män som vill arbeta i förskolan? Går det att undvika att se dem som representanter för gruppen MÄN?

      Jag tror att de som pläderar för könsneutralitet ( innerst inne är vi bara människor) förenklar det komplicerade samspelet!

  5. Klok invändning Mats. Innerst inne är vi förstås bara människor, men ytterst ute är vi i allra högsta grad flockvarelser och medlemmar av olika kollektiv.

  6. Johan skriver:

    Jag tror också att vi behöver kategorisera för att analysera men vi behöver inte ställa grupper mot varandra. Vi behöver inte heller leta efter de ultimata grupperna eller den tongivande kampen.

    Jag är less på enkelspåriga analyser. Själv läser jag psykologprogrammet med en tidigare examen och yrkesliv bakom mig och jag blir förfärad av de enkla och onyanserade analyserna vi förväntas lära oss. Män är förövare, kvinnor är offer. Om män bestämmer mest hemma utövar de patriarkal makt om kvinnor bestämmer mest hemma är de tvingade att vara projektledare och ta ansvar för att de är kvinnor. Vi ska bli psykologer men blir aktivt uppmanade att se människor som kollektivt, inte som individer. Det är barockt, en intellektuell röta som bara odlar motsättningar.

    Jag tycker att det är intressant att studera kollektiv, även män och kvinnor, men då behöver man göra det ur ansatsen att förstå inte att göda en kamp och frågan är om vi har förmåga att göra det i det klimat vi har idag. Den förmågan tycks mig åtminstone inte finnas inom akademin och den del av samhället jag ser i media.

    • Mats skriver:

      Hej Johan igen!
      Jag tror att polarisering är en effektiv metod – på det språkliga planet – att testa åsikter!

      Men den här dialektiska metoden bygger på en intellektuell förmåga att det verkligen är ett språkligt spel. När vi knyter begrepp till grupper och dessutom TROR på det – då är vi verkligen farligt ute.

      Du beskriver ett torftigt akademiskt klimat och jag hoppas att du kan blåsa lite liv i det . Ofta är lärarna fångade i sin egen normativitet och ( även om de med bestämdhet hävdar motsatsen) besatta av tanken på att se till så att studenterna får de rätta åsikterna.

      Psykologprogrammet? Tyvärr kunde det nog varit läraryrkets mer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s