Jag försöker övertala mig själv att det är en lokal företeelse.

Tack Stina (och Karin)

Jag blir intervjuad om synen på lek i förskolan utifrån ett manligt perspektiv och glider in på diskussionen om vad som menas med uppdraget “Att motverka traditionella könsmönster”.
Är vi emot alla könsmönster?
Hur vet jag vilka könsmönster som är traditionella?
Eller är det så att pojkarnas vilda lekar är ett större problem än flickornas imitativa lekar?

Jag har lite dåligt samvete på grund av mitt relativa ointresse för frågan som ändå tycks väcka starka känslor hos många av våra studenter. De hatar verkligen uppdelningen mellan den rosa och blå världen.

På kvällen snuddar jag vid TV3:s ny serie om mammor som låter sina barn ställa upp i skönhetstävlingar. Bilderna på hur de rakar benen på åttaåringar gör mig bedrövad och förutsägbart indignerad.

Frågan är om det verkligen handlar om genus? Jag har svårt att koppla teorier om könsmakt och underordning till de här dumheterna. Tror någon att män tycker om rakade åttaåringar? Vem tvingar vem? Talet om strukturer tycks mig motbjudande slappt.

Min tes är att detta är något som kvinnor gör inför varandra. Barnen är trofeer och mammorna tävlar i en egen dockvärld.

Männen är förvånade åskådare.

Programmakaren menar att det kan leda till en nyttig debatt om könsroller och Lars Jalmert varnar för att traditionella mönster upprätthålls. Jag minns inte någon sådan tradition. Det här handlar om narcissism och exploatering. Ge mig ett uppdrag att motverka dessa krafter.

Nu!

Jag läser i Sydsvenskan om en ny utställning på Malmö Högskola.

Hannah Lemoine pluggar medie- och kommunikationsvetenskap och driver vid sidan om en feministisk blogg. Hon har tröttnat på skyttegravskriget mellan feminister och antifeminister. Med sina serier, som bygger på berättelser om avgörande tillfällen som påverkat människors uppfattning om jämställdhet, berättelser hon fått in via bloggen, vill hon mäkla fred mellan grupperingarna.

– Jag har försökt illustrera deras berättelser på ett sätt som gör att man inte går på defensiven direkt, säger hon.

Bra tänkt. Nu går jag.

Hannah på Twitter.

I den minerade genusdebatten är varje påstående om könsskillnader riskabelt. Vad handlar det här om?

Sprider Konsumentverket och TT unkna fördomar om unga kvinnor?

Sydsvenskans serie om män och manlighet rullar på. Idag möter vi den förre stjärnmålvakten som blev fotograf. Frågan är vilken roll idrotten har spelat i hans identitetsarbete?

Känslosamme Jan Nordström fick av tidiga flickvänner veta att han ”borde vara lite tuffare”. Under många år försökte han passa in i en mansroll som inte var hans. Den stora förvirringen har gett honom år av identitetskris. Ätstörningar, djupa depressioner, självmordsförsök.

Jag tror de flesta av oss brottas med frågan hur vi ska vara för att passa in och många drömmer om en värld utan schabloner. Dagens artikel är hoppfull. Det går att vara känslosam inom den manliga gemenskapen. Kanske är jag mest förvånad över att någon är förvånad.

I dagens andra text beskriver kollegan Jesper Fundberg betydelsen av att män utvecklar ett bredare register för närhet.

Jesper Fundberg vill inte se ett Sverige fyllt av män som kramas. Däremot hoppas han att mannen i framtiden kan ha skaffat sig ett bredare register för hur han uttrycker närhet.

– Som det är nu hoppar man över allt som finns mellan något slags ytlig vänskap och rå kåthet. Allt däremellan är som bortraderat och kvar blir bara de starka uttrycken. Är man nära varandra handlar allt plötsligt om sex. Men tänk om man hade övat lite på nyanserna, på vad den här intimiteten handlar om rent praktiskt. Om man hade pratat om det skulle man kunna hantera det på ett helt annat sätt.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Vad händer bakom dessa murar? (kuggfråga!)

Jag är verkligen intresserad av manlighet i olika former, men den här artikelns poäng lyckas jag inte fånga.

(bild Sydsvenskan)

Stefan Ingvarsson i Sydsvenskan

Debattören varnar för ett ökat kramande bland män.

Varför kan heteromännen inte få kramas som de vill?
– Det finns inget som förbjuder dem, förutom en regel som finns killar emellan som säger att kramas man för mycket är man bög och bög är fel. Så länge man höll fast vid den regeln, att vissa saker är bögiga, då gick det inte att kramas. Jag tror inte jättemycket har förändrats, men vad vi ser är tendenser framförallt bland väldigt stilbildande män, att vissa saker som förut var väldigt omanliga får man nu hålla på med och ändå ha stämpeln som karlakarl.

Den kritiska maskulinitetsforskningen är kanske ett oplöjt fält – jag skulle nog snarare kalla den en ovanligt vattensjuk åker. Ingen vettig människa ger sig ut dit med traktorn.