Hyllningarna till genuspedagogiken blir allt färre och på Newsmill tycks stödet vara minimalt. Många verkar vara mycket upprörda och debatten har gått i stå.

Jenny Strömstedt skriver mycket optimistiskt om en framtid utan förtryckande könsmönster:

Det beror på mig att mina flickor aldrig plockat upp svärden. Deras intressen formas av facebook, skola, kompisar och för all del morfar som blev lättad när han fick ett pojkbarnbarn eftersom han då äntligen kunde släpa med någon på hockey. (Han har gjort en Juholtare på den numera).
Dessutom kostar könsroller. I skilsmässor, pengar och ond bråd död. Det är inget löst antagande att ett jämställt samhälle ger lyckligare relationer, bättre föräldrar, färre trasiga barn och mindre våldsamma vuxna. Jämställdhet är inget annat än frihet.
Men utan människor som obekvämt ifrågasätter våra invanda mönster sker inga förändringar. Det kan vara någon ur genusfolket, eller en helt vanlig hen.
Och ingen kommer någonsin förbjudas att leka med bilar.

Jag menar nog att det avslutande löftet är väl generöst och en aning naivt. Det finns många exempel på pedagoger som har tolkar sitt uppdrag mycket bokstavligt och särskilt pojkar har fått känna på normativitetens svarta baksida.

Samtidigt gillar jag att hon lyfter det personliga ansvaret för att förändra samhället. Men då kanske vi också ska göra det tillsammans. De här obekväma människorna finns överallt och jag är inte säker på om det är rätt att anställa särskilda pedagog i den rollen.

De sexistiska strukturerna är sega och jag är rädd att en del av de genuspedagogiska insatserna riskerar att motverkar sina goda syften. Kategorisering för korrigering känns som en alltför enkel lösning.

I Pedagogiska magasinet diskuterar Ingemar Gens och jag olika sätt att se på leken.