Norge har lyckats bättre än Sverige rekrytera män till lärarutbildningarna. Samtidigt har de problem med avbrott. Frågan är hur den här gallringen ska gå till?
Jag rekommenderar mycket och tidig VFU. Då blir det lättare att ta ett väl underbyggt beslut om framtiden.
https://twitter.com/martin_borre/status/289118104070520832
Jag ser samma mönster i Sverige. Väljer att låtsas som om diskussionen inte berör mig eller våra manliga studenter. Det är en ganska ömklig hållning.
Elza Dunkels sammanfattar min position:
Som vanligt avkrävs skolan ansvar:
Jag läser om Thomas Vinterbergs nya film och anar att diskussionen kommer att beröra de män som arbetar i förskolan. I de flesta fall brukar jag försöka undvika pedofilfrågan – kanske går det att göra något bra av den här filmen. I Danmark är det en stor succé och jag tror att många kommer att beröras av budskapet.
Det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle vara mindre fördomsfullt och misstänksamt mot män som bryter mot normen.
Detta är en fråga som skär tvärs över de politiska gränserna!
Rakel Chukri lyfter fram Evin Rubars dokumentär Könskriget som en utlösande faktor för det kvinnohat/näthat som Maria Sveland beskriver i sin senaste bok.
Allt hänger samman och kritiker av feminismen buntas ihop och demoniseras. Steget tycks vara kort mellan att skriva debattartiklar och hot om våld. SCUM-manifestet luftas åter.
Maria Sveland beskriver hur påhoppen mot teatern började på antifeministiska bloggar och sedan spred sig till nätets obskyra bakgårdar, där hoten mot teatern började ta form. Sveland är skarp i sin kritik mot de etablerade medierna som ofta har bjudit in antifeminister som Pär Ström och Pelle Billing. Vad gäller Turteatern finns flera exempel på att medierna fallerade. Det är till exempel sanslöst att debattörer utan att få större mothugg kunde häva ur sig att ”Scum-manifestet” är jämförbart med Hitlers ”Min kamp”.
Poängen som Sveland vill slå fast är att antifeminister som Ström och Billing har en svans av aggressiva följare, och att de liksom Sverigedemokraterna inte tar ansvar för sina ”fotsoldaters” handlingar. Det förtjänar att undersökas mer, men Sveland går ett steg längre och menar att även ledarskribenter och krönikörer i dagstidningar som skriver förlöjligande om feminister kan uppmuntra läsare att skicka hatmejl. Det är ett vanskligt argument eftersom det antyder behovet av självcensur.
Jag vet inte vad det innebär att ta ansvar för sina fotsoldaters handlingar. Har jag några sådana?
I min värld är var och en ansvarig för sina handlingar. Tyvärr gäller inte detta inom tidningsvärlden. Därför kan Rakel Chukri fortsätta att kalla Pelle Billing för antifeminist, trots att han ständigt tar avstånd från denna kategorisering. En kulturchef med ansvarig utgivare i ryggen behöver inte väga sina ord på guldvåg.
Feminismen tycks behöva sina fiender. Kanske är näthatet det bästa som kunde hända en rörelse som plågas av inre strider. Nu sluter vi leden och fokuserar på fienden.
Jag såg en del av teveserien Rektorerna och deltog i den efterföljande debatten om pojkars skolprestationer på Twitter. Den här rösten sammanfattar budskapet:
https://twitter.com/ninaruthstrom/status/309389401690103808
Martin Ingvar och Ingemar Gens hör inte till mina favoriter – att mästrande säga självklarheter gör dig inte till skolexpert.
Oupps – den som ifrågasätter hjärnforskarnas tolkningsföreträde är mot vetenskap?
Gens använder konsekvent ett kritiskt utifrånperspektivet på lärarna (som inte förstår hur viktigt det är med trevliga klassrum – men plötsligt vänder det:
Tyvärr är mitt förtroende för Skolinspektionen inte nämnvärt större:
Tysta tankar 