Jag läser den här texten med blandade känslor.
Å ena sida ser jag en ängslig feminism som vakar över en oklar rättviseaspekt genom att räkna kroppar och kön.
Å andra sidan ser jag en kylig leksaksfabrikör som kalkylerat fram att dinosaurier av hankön säljer bättre i den tilltänkta målgruppen. Jag gissar att de undersökt marknaden noga.
Ur ett biologiskt perspektiv är det antagligen rimligt att honorna jagar. Om vi utgår från lejonens beteende verkar hanarna mer intresserade av att bevaka sitt revir än att skaffa mat åt flocken.
Samtidigt är det möjligt att analysera bilden av en farlig och aggresiv kvinnofigur ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Vad representerar hon egentligen? Den goda och kontrollerande modern som hot? Någon vi måste besegra för att frigöra oss? Sagovärlden vimlar onda häxor och styvmödrar – skoningslösa och farliga.
Länk till Tyra Tyrannosaur – mitt bidrag till mytologiseringen av blodtörstiga honor. Det kanske är en viktig feministisk sång?
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det ett försök att bryta upp bilden av traditionella barnvisors idylliseringar. Idag tror jag att det är flickor som har mest att vinna på att förskolekulturen blir mindre homogen.
Tysta tankar 