Klassisk genuspedagogik vs jägarstolthet

Lärare möter ständigt moraliska utmaningar. De ser olika ut och det är ofta svårt att hitta principer som hjälper oss i svåra stunder. När Tännsjö (se länk) kritiserar skolans värdegrund för att vara vag och auktoritär pekar han samtidigt på en avgörande svaghet. En grund bör vara stabil – något man tar till i svåra stunder när allting svajar. Det handlar alltså inte om en scoutmoral som påbjuder allmän snällhet och hjälpsamhet.

När prövas vår moral på allvar? Frågan för dagen är om genuspedagogiken har någon hållning till livets viktiga frågor – eller handlar det bara om träning i empati. Att känna rätt.

Skolan är målstyrd men värdegrunden bygger på fem på ytan enkla men motsägelsefulla regler.

  1. Människolivets okränkbarhet
  2. individens frihet och integritet
  3. alla människors lika värde
  4. jämställdhet mellan kvinnor och män
  5. solidaritet med svaga och utsatta

I Lpo94 (till skillnad från Lpfö98) finns dessutom grumliga formuleringar om krsten tradition och västerländsk humanism som kan göra vem som helst nervös…

Det är alltså inte avsikten eller konsekvenserna som står i centrum utan troheten mot reglerna. Alternativet är en nyttofilosofi som försöker minimera lidandet och maximera njutningen på planeten jorden. Ger skolans regler pedagogen något stöd i svåra situationer? Går dessa regler att förena med genuspedagogikens människosyn? Finns det någon sådan?

I våras prövades min moraliska hållning. En fågelunge kom krypande i gräset. Hårlös och ömkligt pipande var det ingen vacker syn. Inget bo eller omtänksam förälder i närheten. Jag tror inte att den hade stor chans att överleva

Min far som var jägare har lärt mig att djur ska inte behöva lida. Kaniner med pest ska man döda. Detsamma med fågelungar utan hopp. Det handlar inte om mina känslor inför dödandet. Astrid Lindgren hade nog sagt att det finns saker man måste göra – annars är man bara en liten lort.

Alternativet är att bära in fågelungen i skogen och hoppas på ett under. Eller låtsas som att den inte finns.

Vilket regelssystem kan jag luta mig mot? Vilken ledning får jag av värdegrunden? Hur ska en lärare agera i denna situation? Kan man förklara för barnen att den rätta handlingen är att slå ihjäl djuret? Enligt mig finns det bara ett anständigt sätt att agera. Jägarstolthet som värdegrund.

Hur hamnade jag i dessa tankar – jo diskussionen om genuspedagogik påminde mig om en tid då Hans och jag (under de informella och politiskt halvkorrekta artistnamnen Hassan und Massan) åkte runt på förskolor med gitarr och flöjt. Det brukade vara uppskattat av personalen ända tills vi spelade barnomsorgens nationalsång “I ett hus i skogens slut”. Textraderna:

Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig
annars skjuter jägarn mig

orsakade ofta problem och jag minns upprörda samtal med bekymrade pedagoger som försökte övertyga oss om att på deras förskola sköt minsann inte jägaren någon hare. (De hade skrivit egna verser där jägaren i stället kittlade haren) Barnen kunde enligt pedagogerna inte hantera den bistra sanningen.

Kanske förstod jag redan då att denna längtan efter att lägga världen till rätta för barnen är farlig och ända in i märgen skadlig. Min tilltro till genuspedagogiken har inte ökat sedan dess.

Njut av en riktig jägarsång.

jaeg.jpg

Heteronormativ överdos?

Bloggen hotar att urarta till seriositet. Det har blivit för mycket kommenterande och förnumstigt debatterande. Jag vill bort från allvaret. Utan tvivel är jag inte klok – som Tage Danielsson sa.

Hur mycket kärlek finns det på planeten jorden – och hur ser den ut? Jag vet bara att det är ganska enkelt att förlöjliga de romantiska myter som driver oss genom livet. Ibland tror jag att det är bra med en riktig genomkörare och att skrupelfritt få frossa i stereotypier.

Bokserien Harlekin gör industri av genren och omslagen har allt. Njut av överflödet!

Kanske är det en lämplig uppgift för genusvetare att analysera bildspråket – det bör inte vara alltför svårt att hitta exempel på över- och underordning. Frågan är om vi kan värja oss mot det inte alltför dolda budskapet: Man ska vara två…

Å andra sidan bjuder denna varnande kärlekssång på större utmaningar. Klarar vi oss utan kärlek? Eller är det den romantiska heteronormativa tvåsamheten som är problemet…

Genuspedagogik – venuspedagogik?

I Svd tuffar den trosvissa serien om genuspedagogik vidare.

Det finns ett centralt tankefel i texten:

Medan flickorna blir små hjälpfröknar, fostras pojkarna till rebeller som testar gränser och tar för sig.

För att förstå problemet kommer jag att göra en liten omväg. Feminismen har upptäckt och monopoliserat social konstruktivism. Kön är något som “görs” (eller fostras fram) och det är viktigt att markera ett avstånd till den förhatliga biologismen där kön bara “är” (eller blir). I citatet ovan problematiseras inte skillnaden och tankeluckan är förödande för de pedagogiska slutsatserna.

En tolkning av konstruktivismen är att allting är inlärt beteende. En sorts vulgärbehaviorism som betonar fostransaspekten. Likt Pavlovska hundar tränas vi in i mönster. Med en sådan världsbild är det naturligtvis oerhört viktigt att fundera över vad det är som belönas och bestraffas.

Det finns andra sett att se på socialisation och identitetsutveckling som inte fastnar i den traditionella motsättningen mellan arv och miljö. Nancy Chodorows modeller beskriver vuxenblivandet i andra termer. Det handlar om identifikation och avståndstagande.

Flickans behov av tydlig förebild och närhet får ett enkelt uttryck i ett oproblematiskt rollövertagande med mamma och kvinnlig personal. Då är det inte svårt att se hur en passiv vårdande kvinnoroll reproduceras – ja i en hjälpfrökenroll, tömd på eget innehåll. (borde inte Susanne Rithanders bok Hjälpfröknar och rebeller nämnas i artikeln?)

bok.jpgPojkarnas väg in i manlighet är inte lika linjär. Vid en tidpunkt tar de flesta pojkar ( i den borgerliga kärnfamiljen???) avstånd från mamman. “Jag är inte som du mamma”. Det behöver inte vara en djup oidipal konflikt – en lättare tolkning är längtan efter självständighet – att bli en egen person. Ofta följs detta av en period med identitetsexperiment i masker och förenklade manliga förebilder: Stålmannen, Batman, Zorro, riddare, cowboys o.s.v. Drömmen om superkrafter som ska dölja den egna bräckligheten ger energi och mod att ta sig fram.

Kloka föräldrar ser och respekterar detta som en nödvändig fas – inte en träning i våldsromantik. Kloka föräldrar uppmuntrar även flickors resor utanför traditionella domäner.

Jag är djupt bekymrad över att genuspedagogernas förenklade modeller får fäste och att beskäftiga pedagoger ska ut och träna in nya roller. På ytan frihetliga och öppna, men bakom den leende masken finns en strikt normativitet på den kvinnliga personalens villkor. skolan och förskolan är homogeniserande och normaliserande verksamheter.

Därför är det fel att påstå att pojkarna fostras till rebeller. De drivs in i en rebellposition för att skydda sig från de totalitära uppfostringsambitionerna. När forskare försökt studera var pojkarna befinner sig under förskolevistelsen har de kommit tillbaka tomhänta. De flesta pojkarna gömde sig i buskar och kuddrum. Den organiserade verksamheten var inte för dem. Flickorna återfanns ofta inom en radie av fem meter från den kvinnliga personalen – ivrigt imiterande.

Ett modernare perspektiv (Sommer m.fl) skulle betona hur det kompetenta barnet använder förebilder för sin utveckling. Barnet ses inte längre i första hand som objekt för uppfostran. Det erövrar en position.

Jämställdhetsarbetet i svenska förskolor cementerar det kvinnliga tolkningsföreträdet och ifrågasätter inte maktförhållandet mellan könen. De män som vågar sig in i förskolan är välkomna – så länge de inte tar plats och nöjer sig med att vara dekorativa symboler för den nye mjuke och empatiske mannen.

of2.jpg

På bilden från tidigt 90-tal syns tre manliga förskollärare i klassisk omsorgspose. Idag arbetar de som lärarutbildare, systemvetare och idrottslärare. Läs mer.

Bra böcker ska oroa…

…och Marie Hermanssons roman Svampkungens son ligger och gnager och skaver i minnet. På samma sätt som hennes förra bok Mannen under trappan släpper den inte taget.

Berättelsen fick underlig kritik och många recensenter hade svårt med formen som är skriven utifrån huvudpersonens perspektiv men med mytologiska under- och övertoner. Den ömtåliga överenskommelsen mellan läsare och författare är hotad.
– Menar hon verkligen att vi ska tro på det här?

svamp.jpg

Jag ska inte förstöra läsglädjen, men det finns mycket i boken som jag funderar över. Fadern är landets ledande svampexpert och ordnar exkursioner med damer som han förför. Sonen är blyg och helt i händerna på sin dominante och manipulative far.

Temat är kanske manlighet i en stereotyp och ålderdomliga form som gör bygdens kvinnor galna, men lämnar sonen i vilsenhet. Hans försök att hävda sig gentemot fadern får katastrofala följder. Det som skulle bli ett försök till uppror och självständighet innebär ett totalt nederlag.

Varje son tävlar i någon mening med sin far – och Freuds oidipala arena är inte den enda – men vad händer när fäder väljer att medvetet förnedra sina söner i deras försök att etablera någon form av manlighet? Boken ställer frågan på ett sätt som gör att jag tvingas ifrågasätta den traditionella bilden av manlighet som något traderbart. Det enkla imitativa rollövertagandet fungerar inte. Här gäller det snarare att skydda sig från bilderna av djurisk och hänsynslös maskulinitet.

325px-sylvester_stallone.jpg

Jag tänker på Susan Faludis intervju med Sylvester Stallone i Ställd. Världens mest beryktade machoman berättar om hur han försöker imponera på sin far med olika former av självdestruktiva ritualer, men ständigt möts av förakt. Höjdpunkten är när Stallone hyr en hästpolobana och fadern med berått mod försöker rida över sin son i avsikt att skada honom. Då släpper krampen och han inser det absurda i kraftmätningen. Efter det gör Stallone några filmer (Cops m.fl. ) där han försöker etablera sig i andra genrer – men publiken vill hellre se honom som stereotyp rambofigur. Men det är gripande att läsa om hur insikten drabbar honom
– Du kan inte vinna över din far! Han är den del av dig…

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Genuspedagogik – never ending story…

galgenvantar.jpg

Svd presenterar svensk genuspedagogik i en lätt romantiserande artikel 2. Det känns lite fånigt att hänvisa till sig själv men de kritiska rösterna kring dessa satsningar är väldigt få.

Om utredningen Jämställd förskola

Om metodböckerna

Andra bloggar om: , , , , , , ,

En sentimental dåres bekännelser

Jag var på 30-årsjubileum på min gamla förskola. Jag arbetade där i mer än 25 år. Vi bläddrade bland bilder och det var en hel del projekt som jag hade glömt. Vi trodde nog att vår förskola var en sorts fristad och att det var upp till oss att fylla den med innehåll. EU hade inte förstört barnens lekmiljö med säkerhetshysteri. Vi trodde mer på äventyr som pedagogisk kraft.

of1.jpg

Jag minns träbåten som vi fick från Hamnförvaltningen och hur vi byggde om den till sjörövarskepp.

Jag minns plåttunneln som vi grävde ner och använde som turtleskloak. Godispizzan var stor och färgglad.

Jag minns att vi byggde vulkaner i sandlådan av samma rör och eldade till vulkangudens ära när skymningen föll. Det kan ha varit del av något mytologiskt tema, men antagligen ville vi  bara elda.

Jag minns linbanan från trädtoppen över kullen till lekställningen och den hopplösa vajern som slaknade varje dag.

Jag minns hönshuset och de elaka tupparna.

Jag minns trädkojan utomhus och elefantkojan inomhus.

 of7.jpg

Jag minns borgen av lastpallar och pyramiden av balkar. Vi borde ha använt vattenbaserad färg när barnen fick måla.

Jag minns traktordäcket som knäckte fjädringen på min SAAB när jag körde hem det.

Jag minns badkaret som vi hittade i en container.

Jag minns pojken med barnepilepsi som klättrade upp i det högsta trädet och skrämde slag på personalen (Det gick bra)

Jag minns vattenrutchkanan och knepet att dra in byxorna i gumpen för att få bättre glid.

of4.jpg

Jag minns lådbilarna och stridsvagnen som vi gjorde av en barnvagn.

Jag minns jättekrokodilen som vi gjorde av papiermaché.

Jag minns den nyskjutna fasanen som vi fick av min fader jägaren och hur vi plockade, rensade och grillade den som höjdpunkt på ett stenålderstema. Tyvärr minns jag även molnet av flugor som svärmade ut ur skåpet där vi hade lagt fjädrarna. Det hade vi inte räknat med.

Jag minns mörtfällan som vi byggde av hönsnät och testade i Beijers park.

Jag minns boxbollarna, boxhandskarna och brottningsmatcherna.

Jag minns snickarrummet och att vi försökte tro på barnens förmåga att hantera verktyg på ett ansvarsfull sätt – jag minns inga olyckor.

Jag minns fingerfärgsorgier i vattenleksrummet – innan pedofilskräck och kroppsfientlighet gjorde sådana aktiviteter omöjliga.

Jag minns fotbollsturneringar och att Salif Jönsson (numera i Bunkeflo IF) i stort sett ensam besegrade de andra förskolorna.

of5.jpg

Jag minns sommarfesten då vi la kolsyreis i vattnet och lät barnen bada i det bubblande och rykande vattnet.

Jag minns fisketurer till Segeå – innan golfklubben la beslag på området.

Jag minns utflykter till dammen i Östra sjukhusparken – innan Kriminalvården byggde ett staket för att skydda internernerna från oväntat besök

Jag minns utflykter till Arons skrot och vår stolthet över lekbilen som hade riktig ratt och hastighetsmätare.

of3.jpg

Jag minns att Brita Edsnäs från Socialförvaltningen ibland deltog i festligheter. Det var det närmaste vi kom centralstyrning på den tiden. Den politiska överbyggnaden var minimal.

Jag har vaga minnen av lekhallen som byggde på tankarna från Barnstugeutredningen 1974 om barns behov av motoriska aktiviteter. Vi lärde oss aldrig kontrollera den väldiga ytan och idag är allt uppdelat i läshörnor och träningsstationer.

Jag minns Christians underbara mat, att spiskummin är en viktig krydda och att barn som får smaka på annorlunda mat blir öppna personer

Jag minns flerptävlingar mellan stadsdelens förskolor. En klump med snöre och svans som snurrades i gympinginspirerad koreografi.

Jag minns Dagisiader som var tävlingar mellan stadsdelens förskolor. Konkurrens ingick inte i tidens anda och många hade svårt att bestämma sig för om det var på riktigt. Oavgjort var alltid idealresultatet

Jag minns övernattningar med sexårsgrupper i tält och kaskadkräkningar i sovsäckar.

Jag minns känslan av att komma till jobbet och att tillsammans med barn och arbetskamrater fundera över vad vi ville göra av dagen – utan att snegla på läroplan, arbetsplan, IUP och dokumentationstvång.

Jag minns att vi män tog ganska stort utrymme och att vi ofta diskuterade skillnader mellan manligt och kvinnligt i tolkningen av yrkesrollen. Jag har starka upplevelser av ömsesidig respekt mellan könen och att den gemensamma visionen var viktig.

of2.jpg

Jag minns att ett arbetsmiljöprojekt presenterades i Sydsvenskan under rubriken “Männen i barnomsorgen fuskar och smiter”. Jag har förlåtit upphovskvinnan – men jag glömmer inte den politiserade bakslugheten i påhoppet. Är männen i dagens förskola lika utsatta – förstår de att de måste hitta stöd i varandra?

Nu är det fem år sedan jag lämnade kommunen för att arbeta i statlig tjänst på Lärarutbildningen. Det mesta har förändrats. Har jag förändrats?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Kulturell utsvävning i lantlig miljö

Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.

grasklipp.jpg

S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.

skott2.jpg

Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
– Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…

flipper.jpg

classic.jpg

Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.

lassel.jpg

Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.

lillabat.jpg

Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.

De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.

(se bildspel)

Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.

(se bildspel)

Den normativa icke-rollen?

bbbbb.jpg 

Idag har jag nästan varit på konferens . Mångkontextuell barndom – ett forskningsprojekt om skola, fritid och familj i förändring och gränsöverskridande ordnar en nätverksträff för forskare om barn och barndom. Ett späckat program med många intressanta föreläsare. 

Jag fick lära mig ett nytt ord: ”feministisk omsorgsetik” som enligt Gunilla Halldén betyder att omsorgsgivaren är medveten om att det kan uppstå en passiviserande effekt. Hmmm – hur blev den tanken feministisk? 

Mer provocerande är kanske Tomas Saars bilder av normaliseringsprocessen av pojkar. Nu för tiden är den korrekta terminologin ”normflöden” för att beskriva hur det går till. Jag tror att det är ett försök att distansera sig från en begreppsvärld där normerna kommer uppifrån. De uppstår och konstrueras i vardagens möten. 

Frågan är då om det är möjligt att distansera sig ifrån den moraliserande grundton som länge har präglat genusforskningen. De förfasande utropen då något genuskodat mönster upptäcks upplever jag som – ja och nu vet jag verkligen inte om ordet är särskilt väl valt – sjåpiga. 

Pojkar som bryter rollmönster beskrivs som offer och utsatta för samhällets förtryck. Den onda normaliteten hotar att marginalisera dem och sagan brukar sluta med att de ger efter för trycket och återförs till den traditionella och trygga manligheten. Jag ser denna mytologisering av processen som delvis falsk. Ett kompetent barn kan pröva handlingar och därefter välja någon form av mönster eller roll som känns rätt. Det är naturligtvis inget fritt val – men det är inte givet att kampen förs mellan det onda (stereotypin) och det goda (inga mönster). 

Historieskrivningen kring mjukismannen följer samma mönster. De stackarna ville liksom hitta sina mjuka sidor men orkade inte stå emot trycket från alla manlighetsnormer. Jag känner inte igen mig i beskrivningen.

Riktiga män citerar Gudfadern:
    
– I´ve tried to move out – but it pulled me back!!!!

aaaaa.jpg

Mjukisarnas uppgång och fall

ind.jpg

Torbjörn Forslid presenterar en avhandling om den mjuke mannens uppgång och fall. ( titta noga på bilden tagen av Leif Å Andersson i Sydsvenskan – varför spelar ingen volleyboll naken nuförtiden?)

Vad var det som hände? Satte den tidiga mansrörelsen några varaktiga spår – eller var det en pinsam period som vi som bör skämmas över?

st10.jpg

Jag var där och saknar fortfarande mina gula och röda snickarbyxor, min flanellskjorta från Engelbrektsboden, mina arbetarskor från Överskottsbolaget och min frisyr som var större än Angela Davies och Jimi Hendrix sammanlagda hårburr.

Jag saknar inte den ängsliga stämningen som delvis präglade umgänget. Vi hade liksom hört att känslor var viktigt, men det skulle helst vara fina känslor. Accepterandet från andra män och kvinnorörelsen var avgörande. Vilsna och bekräftelsesökande – eller manipulativa och sluga. Funkar detta på brudarna?
– Varför går de alltid hem med bilhandlartyperna?

Frigörelsen blev snabbt en tvångströja och självföraktet förlamade utvecklingen. “Den mjuke mannen” blev en förtryckande norm och varje försök att diskutera manlighet utifrån ett positivt perspektiv var hotfullt. Projektet var att visa den nye mannens känslighet.

Därför var dörren vidöppen för Guillou och kompani att under 90-talet förlöjliga dessa flagellanter. En rörelse som har till huvuduppgift att vara till lags blir snabbt underlig och i varje mening oattraktiv. Dessutom fanns det en dold tävling under ytan – vem var egentligen allra mjukast och känsligast?

Värre var kanske tabuiseringen av traditionell manlighet som associerades med förtryck. Under mina första tio år på förskola valde jag medvetet bort manliga aktiviteter eftersom jag inte ville förstärka bilden av stereotypa könsroller. Jag snickrade inte, spelade inte fotboll och lät helst bli att spela gitarr eftersom kvinnliga kolleger kanske skulle uppleva det som förtryckande att jag kunde fler ackord.

Verksamhetens kvalitet och barnens behov av intryck fick stå tillbaka för mitt privata projekt: den mjuke mannen.

En dag vaknade jag upp och undrade vad jag höll på med. För vems skull undvek jag det som jag tyckte var roligt och dessutom var ganska bra på.

Min strategi blev att försöka beskriva manliga positioner som grundade i personliga erfarenheter – men förhandlingsbara och helt möjliga att förändra. Pojkaktiga sångböcker var en provokation som slog hårt mot likhetsfeministisk dogmatism. Än idag finns det personer som tror att vi försökte “definiera manligheten” – en absurd uppgift!

Men jag är fortfarande intresserad av att förändra bilden av manlighet. Kanske är den mjuke mannen – liksom Lotta Svärd

“Värd att skratta åt, men hedras mer ändå”

I Svd beskrivs den nye mannen som en fåfäng varelse utlämnad åt skönhetsindustrin. Utmärkt artikel – och en helt annan syn på manlighetens problematik.

Kanske skulle alla visdoms fader (Runeberg) beskrivit dessa ytliga varelser med orden:
“Hjärtat var gott men huvudet klent”

nask.jpgSamtidigt kanske mina tankar om dessa ideal säger mer om mig än om den nya mannen. Folk som bryr sig så mycket om kläder och utseende … nej det var inte hit vi ville!

(tänkte jag stöddigt tills jag hittade bilden från en indisk skönhetssalong och mitt livs första ansiktsbehandling)

Andra bloggar om: , , , , ,

Bakom bloggkulissen – Pippi vart går du?

Att skriva blogg innebär att ha dimmiga föreställningar om en fiktiv läsare. Ett fåtal ger respons men de flesta väljer anonymitet. Många tycks hamna på sidan av misstag och det är fascinerande att se vilka sökord som har resulterat i besök.

Jag vet att Astrid Lindgren är populär, men är ändå fascinerad av att under den senaste månaden 201 personer har sökt på “Pippi” och utifrån detta läst mitt försök att dekonstruera Pippi som postmodern hjältinna.

pippij.jpg (Klickbar bild)

Återigen – det oförutsägbara lärandet…

bd.jpegSamtidigt har jag en dröm om att Pippi Långstrump en dag ska ställa sig på stadens gator och torg och, likt en modern Bob Dylan, ta avstånd från tanken på sig själv som förebild. Det går inte att lära ut självständighet genom att följa någon. Den anti-auktoritära auktoritetens dilemma.

“Don´t follow leaders, watch the parking meters”
Bob Dylan

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,