Att mäta “ledarskap”

Undersökningen om sambandet mellan skolbetyg och framgång som lärare fortsätter att sysselsätta mina tankar. På Ekonomistas diskuterar Jonas Vlachos vidare och jag ställde frågan hur de gjorde för att mäta ledarskap hos kvinnor.

Trenden i ledarskap för kvinnor fångar vi genem att jämföra hur utvecklingen varit bland kvinnliga lärares bröder med den för manliga lärares bröder. Familjekomponenten i ledarskapsförmåga är hyfsat stark (vilket vi kan se genom att jämföra två mönstande bröder) varför detta kan ge en hyfsad bild av själva trenden. Däremot använder vi (naturligtvis) inte brödernas ledarskapsförmåga när vi skattar effekter för eleverna — det gör vi helt enkelt för män.

Jag är lite vilsen och ovan vid både statistik och statsvetenskaplig terminologi. Om jag förstår rätt så menar Jonas att egenskapen ledarskap finns i familjen och att det går att dra slutsatser om systrarnas förmågor utifrån deras bröders mönstringsresultat?

Spännande tanke – som kanske blir ännu svårare att  förstå när vi inte riktigt lyckas definiera vad som egentligen innefattas i begreppet “ledarskap”. Jag tänker att den moderna lärarrollen ofta betonar egenskaper som personlig, flexibel och lyhörd när det gäller att förstå samspelet i klassrummet. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i managementlitteraturen för att inse frågans komplexitet. Björklundperspektivet tydlighet är kanske den mest gångbara just nu.

Samtidigt är ledraskap naturligtvis en helt avgörande kvalitet hos lärare och en ständig diskussion pågår inom lärarutbildningen hur vi gör för att utveckla denna färdighet. Teveserien 9a förstärker bilden av den gode läraren som mental coach.

I takt med att läraryrkets status har sjunkit är nödvändigt att beskriva vilka grupper det är som söker sig till lärarutbildningarna. Länk till Palme och Hultqvist. I stället för att se ledarskap som en personlig egenskap möjlig att mäta genom psykologiska tester tror jag att det är mer spännande att se vad som händer de klassresenärer som trots språksvårigheter, svaga studietraditioner och darrigt socialt/kulturellt kapital ger sig in på den spelplan vi kallar skola.

Jonas svarar vidare:

Ledarskapsutvärderingen är väldigt nära vad man inom psykologin kallar The big five, vilket är ett sätt att bedöma personlighet. För att undersöka måttets giltighet har man låtit olika psykologer göra en bedömning av samma intervju. De hamnar väldigt nära varandra. Dessutom är ledarskapsutvärderingen starkt kopplad till framtida löner, även efter att man tar hänsyn till intelligens. Så något viktigt fångar den.

Jag håller med Jonas – något viktigt fångar kanske sådana här tester. Frågan är vad som händer i mötet med barnen i en främmande miljö. När vi kommer till frågan om de duktiga fickornas misslyckande med de svaga pojkarna tror jag att det är åt det här hållet strålkastaren bör riktas.

Nästa steg är att skapa en lärarutbildning som möter detta behov på ett värdigt sätt. Konflikthantering och ledarskapsutbildning tycks åter bli modernt. På bekostnad av vad, tänker jag cyniskt…

Kolla gärna FORES hemsida där  Franke och Fjelkner tycks famla i sina försök att politisera rapporten och förenkla resultaten till en fråga om “attraktion”.

Högpresterande kvinnliga lärare misslyckas med svaga pojkar

Idag släpps en rapport som försöker beskriva sambandet mellan lärares betyg, kognitiva förmåga och ledarskaper i förhållande till deras framgångar i yrket – dvs elevernas prestationer

Länk till ekonomistas

Uppslaget är högintressant, metoden tveksam (utgå från mönstringstester), begreppen svårdefinierade, urvalet begränsat, resultaten svårtolkade och vidöppna för politiska vinklingar. Men jag kan bara applådera modet att ge sig in på minerat område.

Jag citerar mycket och hoppas på överseende från upphovsmännen

I snitt har lärares kognitiva förmåga ingen signifikant effekt men detta döljer ett intressant mönster. Starka elever presterar bättre då de har en lärare med hög kognitiv förmåga men svaga elever presterar sämre om de matchas med en sådan lärare. Att läraren har goda ledaregenskaper visar sig däremot vara viktigt för svaga elever och elever med utländsk bakgrund, medan starka elever varken påverkas positivt eller negativt av denna egenskap.

Särskilt spännande blir det när förhållandet mellan betyg och resultat kopplas till genus:

Manliga lärare med höga betyg får alla typer av elever att prestera bättre och denna effekt är hyfsat stor. Höga betyg bland kvinnliga lärare har däremot en liten — men statistiskt signifikant — negativ påverkan på pojkars provresultat (bland flickor ligger effekten runt noll).

Kan det finnas något i glappet mellan kulturerna “duktig flicka” och “ansvarslös rebell” som komplicerar relationen och förklarar pojkarnas dåliga resultat? Dessutom tycks det vara så att kvinnornas förmåga att nå fram till pojkarna försämras efter några år.

Jag anar att rapporten ger en del ledtrådar till varför det är viktigt att utjämna könsbalansen inom svensk lärarkår. Regeringen har gett HSV i uppdrag att föreslå åtgärder för att stimulera män att söka till lärarutbildningen och att undersöka varför många avbyter sina studier utan att ta examen. Nu finns det en möjlighet att koppla uppdraget till skolprestationer.

En del medier väljer att tolka rapporten som ett angrepp på kvinnliga lärare. Jonas säger så här på Fores hemsida

”Föreslår ni att enbart män med höga betyg ska rekryteras till lärarutbildningen?

Metta Fjälkner om att män med höga gymnasiebetyg visats ha en positiv inverkan på sina elever, medan motsatsen gäller för kvinnliga lärare.

”Nej, det gör vi inte. Dessutom är kvinnor generellt sett bättre lärare än män”

Jonas Vlachos svarar Metta Fjelkner

milit

Uppdatering Sydsvenskan 1 2 3 Metro BLT Barometern UNT AB

Svd Mest bisarr är Sanna Rayman som tycks uppskatta betyg för forskningens skull. STOPPA PLÅGSAMMA SKOLFÖRSÖK, tänker jag.

Tur då att regeringen öppnat upp för mer betyg. På grund av åratal av betygskräck har vi nämligen brist på data att forska på.

Till sist är det beklagligt att TT väljer rubriken “Lärarna allt mindre begåvade”. Jag tror inte att upphovsmännen ser detta som huvudbudskapet i rapporten. Nu riskerar rapporten att sänka yrkets status ytterliggare – vem vill associeras till gruppen korkade loosers…

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Pappaledighet populärare

Det är ett konstigt ord Pappaledig – just när du som man ska bli pappa på riktigt – då blir du pappaledig!

Svenska dagbladet
beskriver en ökning av mäns vilja att vara lediga från sina jobb för att vara tillsammans med sina barn. Ingenting kunde göra mig gladare.

När vi diskuterar jämställdhet och genuskodning av skolan känns det ibland som om vi börjar i fel ände. Alla försök att locka män till förskolan, att få dem att inte avbryta sin lärarutbildning eller att öka pojkarnas skolprestationer kanske är fåfänga så länge normen om kvinnligt tolkningsföreträde inom uppfostran är så stark. Skolan kan inte lösa problemen om inte de yttre strukturella faktorerna förändras.

mj

I samma tidning skriver Arne Wirén om de män som inte får ta ut pappaledighet.

I quote: No kvot

Anna Larsson beskriver problemet med kvotering till högre studier.

För längre ner i karriärhierarkin, på våra högskolor där andelen kvinnor är 60 procent, kvoteras män in på löpande band. 7397 män har kvoterats in till olika linjer de senaste åren på bekostnad av kvinnliga sökanden med samma betyg.

Jag hör själv till gruppen inkvoterade. 1976 fick jag 0,2 tilläggspoäng som man när jag sökte till förskollärarutbildningen. Efter 16 veckors förpraktik (utan studiemedel) fick jag tillträde till utbildningen. Jag arbetade 25 år i förskolan. Tack staten för hjälpen – förlåt den kvinna som jag knuffade ut.

Igår träffade jag en grupp män som utbildar sig till lärare inom förskolan och grundskolans tidigare år. Ingen av dem var förtjust i kvoteringstanken – men många var bekymrade över kvinnodominansen i yrket. Vi diskuterade olika förslag för att bryta snedfördelningen.

Inga snabba lösningar i sikte. Allmänna åtgärder som höjd status och bättre lön är svåra att motivera ur ett genusperspektiv. Alternativet är kanske att beskriva förskolan och skolan som kvinnligt kodade miljöer. De män som ger sig in i den världen bör vara medvetna om sin dubbla utsatthet. Dels att tvingas agera manlig förebild och samtidigt riskera att avfärdas som manlig stereotyp. Varning för dubbelbestraffning…

Min gnällfria vecka

Jag läser i Sydsvenskan om Etiska rådets beslut att fälla Mytravels reklam för rosa hattar som riktas till flickor (förstärker stereotypier) men friar Jysk som har inrett ett rosa flickrum – men där flickan står och h-o-p-p-a-r. Själva hoppandet skulle då vara en förmildrande omständighet och bryta av mot bilden av passiv kvinnlighet. Tänker ERK att hoppandet skulle vara en specifik manlig aktivitet?

Kommentarerna till artikeln är inte nådiga. Många är danska.

Etiska rådet är reklambranschens eget organ som har haft självsanerande ambitioner. Nu övergår verksamheten till Diskrimineringsombudsmannen och blir då en statlig angelägenhet och gränsdragningarna en fråga för våra folkvalda. (se kommentarer!)

Eftersom det är min positiva vecka är jag bara tyst. Det känns konstigt.

ge

Little boxes – Weeds

Jag har fastnat framför teven och ibland är det förvirrande. En serie som heter Weeds tycks handla om en förortsmamma som säljer knark åt en gangster i Los Angeles. Den liknar ingenting – men det kan bero på att jag ramlar in mitt i en säsong.

Däremot är idén att låta olika artister sjunga signaturmelodin Little boxes lysande. Sök på “Weeds” eller “Little boxes” på Youtube.
Här är några smakprov:
Randy Newman:

Regina Spector
Malvina Reynolds
(originalet)
Laurie Berkner

Elvis Costello

Death cab for cutie
Rap style
Rise against

Linkin Park
Angelique Kidjo
Engelbert Humperdin
The Shins
Donovan
Jenny Lewis

Det är en fantastisk sång som jag tror handlar om likriktning och avpersonalisering.

Varför tänker jag bara på skolan?

Män, män, män, män – manliga män

Peter Thoreström skriver en krönika i Lärarnas tidning om manlighet och vi är inte helt överens. (Varför skulle vi?)

Han lyfter många intressanta aspekter om konstiga förväntningar på vad den här diffusa kategorin “män” förväntas tillföra och så långt har jag inga problem att följa med. Bilden av den stereotype mannen är en historisk tvångströja som ingen ska behöva slå knut på sig för att fylla ut.

Jag har nämligen kvinnliga kolleger som är enormt duktiga på att snickra, praktisera allehanda bollsporter och skjuta älg. Så det kan inte handla om att jag som manlig lärare på något vis ska kunna kompensera för förmodade brister hos kvinnor.

Det största problemet är kanske föreställningen att Peter  försöker definiera sig själv som förebild. Den traditionella bilden av socialisation som ett övertagande av roller är bekymmersam på många plan och i ett postmodernt samhälle blir den absurd. Särskilt om kvinnliga kolleger är mer kompetenta inom området.

Mitt förslag är att de män som ger sig in i skolan ska ta farväl av tankefiguren “förebildlighet” och närma sig frågorna om innehåll och organisation. Om de är helt bekväma med de ämnesval och arbetsformer som dominerar finns det naturligtvis ingen anledning att diskutera genusaspekter – annat än försök att komma åt dolda maktordningar.

Men om de ser skolan som ett uttryck för traditionella kvinnliga värderingar och dessutom känner ett lätt främlingsskap inför det sätt som undervisningen bedrivs på – då kanske det är läge att fundera över i vilken mån skolan kan analyseras som genuskodad eller neutral.

Kanske är det där jag kan betrakta mig själv som en särdeles god manlig förebild, för att jag valde ett traditionellt kvinnodominerat yrke.

Jag tror att Peter har andra funktioner i organisationen än att visa upp ett otraditionellt yrkesval. Den sortens hjältemod har begränsad lyskraft. Efter 25 år i förskolan kändes det ganska underligt att reduceras till “den manlige förskolläraren”. Frågan om vilka kvaliteter jag tillförde verksamheten blev mer intressanta.


Musikvideo – en ny fas?

Jag har gjort ganska många rockvideofilmer med barn och studenter. Ofta har vi hämtat inspiration från berättande filmer på MTV. Ett vanligt grepp är att växla mellan olika plan med band som spelar och någon form av historia som utvecklas fragmentariskt under tre minuter.

De senare åren har det blivit svårare att hitta förebilder. Skivbranschens kris gör att produktionerna blir färre och lusten att experimentera tycks avta. MTV visar konstiga tosseprogram och det har blivit svårare att slötitta på rockvideor.

Förra söndagen knuffade jag för Beyonce If i were a boy och idag ramlade jag över den fantastiska dansvideon Single ladies. Konstigt nog känns det nyskapande med en film utan handling, kulisser eller effekter. Bara dans och ett sanslöst sväng.

Jag skulle gärna vilja kunna dansa som Beyonce i högklackat. Det ser inte så svårt ut…

Denna sidan av mig själv har jag inte haft kontakt med tidigare!

På brännet

Hösten är en svår tid och jag drabbas ofta av flyktfantasier. Snart kommer jag att dränkas av tentor som ska bedömas och betygsättas. Kanske slösar jag bort en dold talang på högskolan – innerst inne bor det en helt annan mycket mer manlig och fysisk person i min kropp. En muskelbyggare väntar på att få komma ut och ta makten över tillvaron. I helgen har jag försökt få kontakt med min inre skogshuggare.

En lagom tjock väl torkad björkklabb kan vara en ren njutning att klyva med ett avvägt hugg. Tyvärr är varken huggkubben, yxan, veden eller jag i högform och det liknar mer lyteskomik än vedhuggning. Efter en halvtimme kommer grannen fram och frågar medlidsamt om jag vill låna hans klyv som är kopplad till traktorn har ett tryck på 30 ton.

Jag tackar lyckligt och får bekräfta min manlighet på andra plan. Här ska klyvas!

Glåmig söndag

Vädret är bedrövligt och humöret ungefär i samma riktning. Jag har ingen lust att muntra upp mig själv och kollar efter Billie Holidays version av Gloomy sunday på Youtube. Där hamnar jag i en bisarr diskussion om huruvida denna sången skulle kunna driva människor till att begå självmord.

Jag tänker att ingenting kunde vara mer fel. Ungefär som när Woody Allen i Manhattan gör en lista över anledningar att leva och började med Louis Armstrongs solo i Potato head blues. På samma sätt är Billie Holidays sång bedövande hoppingivande. Visst ser ni ljuset bryta igenom i slutet av sången?

Sen hittade jag en länk till Beyonces video If i were a boyElza Dunkels blogg. Tja – och nu är jag nästan lycklig.