Jag sitter på en flygplats i Finland och försöker ta in detaljerna i propositionen (Länk). Det är en ganska overklig situation och jag famlar i texten. Ojdå – blev fritidspedagogutbildningen bara treårig? Hur gick det till?
Genusfrågan lyfts i 7.7 och nu är det tydligen en viktig fråga att utjämna könsbalansen inom förskola och skola. Förhoppningsvis lyckas utbildningsministern förmedla detta allvar till de delegationer (DJ och DEJA) som har intagit en mycket svävande hållning till åtgärder.
Regeringen anser att det är viktigt att universitet och högskolor och skolor arbetar aktivt med att öka rekryteringen av män till lärar- och förskollärarutbildningen och också med att minska avhoppen från dessa utbildningar där det är en betydligt större andel män än kvinnor som inte fullföljer utbildningen. Några ytterligare exempel på åtgärder som lärosätena kan genomföra är insatser där man aktivt arbetar för attitydförändringar med informationsinsatser för t.ex. studie- och yrkesvägledare i grundskola och gymnasieskola, samt med behörighetsgivande och studieförberedande utbildningar i regi av lärosätena, nätverk och mentorer.
Jag har verkligen ansträngt mig för att komma nära den finska folksjälen under mitt besök i Vasa. Mina försök att föra in samtalen på backhoppning, längdskidåkning och rallystärnor har mötts med förbryllade axelryckningar. Hotellet har ingen bastu, stadens tangorestaurang är stängd, karaokebaren är ödslig och folk är besynnerligt nyktra. Värdfolket vägrar att deklamera Runeberg och jag möter mer gemyt än svårmod.
En tröst är den skrikande manskören Huajaat som ger konsert i Stockholm i dag. (Länk). Jag är i princip nyfiken på alla försök att formulera någon form av manlig position och tycker nog att de verkar ha ganska kul. Dessutom gör de några genuspolitiska uttalanden som inte är helt politiskt korrekta.
Det verkar vara ett trevligt gäng som umgås på ett ogenerat men högljutt sätt, säkert nyttigt för hälsan.
Jag är intresserad av jämställdhetsfrågor och borde jubla över Sydsvenskans artiklar om män som engagerar sig. Ändå är det med stor nöd jag lyckas undvika att skriva något elakt om MFJ:s Malmöavdelning. De intervjuade försöker förklara varför organisationen trots stöd från statsmakterna för en tynande existens och redogör för kärnan i budskapet:
Han tror även att det finns en mängd fördomar om vad arbetet med en ny mansbild innebär.
– Det handlar om att vara man utan att begå övergrepp.
De kämpar för att en traditionell våldsam och förtryckande manlighet ska ersättas av något som de kallar ett samhälle med “sunda värderingar”. Vägen går genom möten där vi kan prata om mjuka och allvarliga frågor.
Bra tänkt – tyvärr dryper organisationen av inställsam skuld. Ni kommer inte hitta mig iförd tröjor med texten “Jag har slutat slå min fru” och tror att kampen mot de förrädiska strukturerna måste föras på ett mindre självbelåtet sätt.
Jourhavande genusprofessor Jalmert slår in en av världshistoriens öppnaste dörrar med uttalandet:
Men vad har män att vinna på jämställdhet?
– De får en bättre relation till sina kvinnor. Mannen som misshandlar sin fru gör det ofta för att hålla henne kvar, men det vore väl bättre för båda om hon levde med honom av kärlek istället för av rädsla?
Det finns andra delar av mansrörelsen som gör mer komplexa analyser av problematiken. Länk
Jag lånar Pelle Billings översikt och uppmanar er att fylla på hans inte alls oproblematiska lista (länk)
Organisationer som jobbar för män:
Moderatmännen (nybildat nätverk, ännu ingen hemsida)
Fredric från manliga nätverket i Borås tipsar om norskt jämställdhetsarbete. Menn i Barnehage tycks ha hittat en form av rekrytering som uppskattas av statsmakterna.
I Sverige menar delegationerna för jämställdhet i skola och förskola att riktade satsningar skapar skuldkänslor hos kvinnliga pedagoger. Det tror inte jag.
Den häktade förre polischefen Göran Lindberg fortsätter att väcka starka känslor. (Länk) Tanken på att vi styrs av kompensatoriska mönster är omskakande:
Enligt Grann kan hans starka engagemang för jämställdhet, moral och etik vara hans sätt att hålla en inre konflikt tillbaka, ett sätt att stå emot sina inre sexuella böjelser och önskningar.
-Det är ett inte helt okänt fenomen att personer som har ett starkt engagemang med stort patos gör detta för att hålla en inre driftimpuls i schack, säger Martin Grann.
Inga Tidefors, psykolog och forskare vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, tror att Göran Lindbergs ovanligt starka engagemang skulle kunna vara ett sätt att försöka kompensera.
Jag försöker förstå vad detta skulle innebära om vi drar tanken vidare till en kollektiv nivå. Om Sverige är ett land som är besatt av jämställdhetsiver och lust att förklara vilket som är den rätta moralen – vad säger det om vårt rätta jag? Vilka brunnar av synd är det vi försöker kompensera med all denna godhet?
Positionerna växlar i genusdebatten. KDU:s ordförande försöker beskriva en borgerlig jämställdhetspolitik och möts av stormande bifall från bloggar och kommentarer.
Claes Borgström försöker skydda det socialdemokratiska och radikalfeminsitiska reviret från moderata inbrytningsförsök i en ganska desperat debattartikel.
Per Schlingmann och Hillevi Engström (M) (länk) slår nästan knut på sig i sina försök att kombinera individualistisk retorik med traditionell feministisk kritik av förtryckande strukturer:
Vi vill att alla barn redan från födseln bemöts som individer och behandlas som just den han eller hon är och att fler människor får makt att forma sitt eget liv. I vägen för detta står bland annat föreställningar om kön som gör att många tjejer och kvinnor (min kursivering) inte enbart bedöms utifrån den individ de är.
För mig är det ytterst gåtfullt att de moderata talespersonerna väljer att osynliggöra pojkarna och männen i sin kritik av “föreställningarna”.
Nästa steg borde vara att någon från vänster formulerar en trovärdig kritik av radikalfeministisk genusideologi – annars är jag rädd att den stora vinnaren i slaget om jämställdheten kommer att heta KD.
Uppdatering:
Maria Ludvigsson gör ett hedervärt försök att skaka liv i ett liberalt perspektiv: (Länk)
Jämställdhetsdebatten har länge pendlat mellan statsfeminism och punschverandans konservativa särartsfeminism. Sällan har den klassiska liberala feminismen varit med.
Utrymme finns alltså för en feminism som utgår från individen och inte från en strukturell så kallad könsmaktsordning.
En borgerlig feminism bör vara en feminism som handlar om rätten att vara sig själv, att bedömas, berömmas och bemötas som en individ. Inte att ständigt bemötas som del av ett kollektiv med en rad förutfattade egenskaper häftade vid sin person.
Med detta som utgångspunkt är särbehandling motiverad av jämställdhet en självmotsägelse. Om individers lika rättigheter alltid är rätt, kan särlagstiftning aldrig någonsin vara något annat än det jämställdas raka motsats.
I jämställdhetsdebatten dyker ibland skällsordet “biologist” upp. Då handlar det ofta om debattörer som drar paralleller till naturen och med tvärsäkerhet förklarar vad “manligt” eller “kvinnligt” beteende egentligen är – eller borde vara.
Programmet ställer det mesta av mina invanda förställningar på huvudet. Samtidigt ökar respekten för naturen ytterligare och jag anar att spelet mellan man och kvinna är mer komplicerat än vi ibland tror.
“Ingen biolog med självaktning skulle kunna tänka sig att dra paralleller med mänskliga beteenden, eller dra slutsatser om hur vi ska fördela föräldradagar” – det ska jag försöka komma ihåg.
I en tid då allt fler delar på ansvaret för hem och barn och arbete utförs stillasittande på kontor bildar villaförorternas garage små reservat av traditionell manlighet. Det är där man förvarar prylarna – takboxen, skidorna, campingutrustningen – som fyller begreppet faderskap med sin ursprungliga mening. Det är där, på behörigt avstånd från hem och familj, vi kan ägna oss åt att återknyta kontakten med vår maskulinitet. Banket, klonket och de sammanbitna svordomarna är bara ljudet av pappa som restaurerar sin självbild.
I dagens Sydsvenska hänvisar Fredrik Pålsson till min absoluta favoritbok Susan Faludis Ställd i en annan diskussion om manlighetens föränderlighet. (Ingen länk)
Problemet med för få kvinnliga professorer ska lösas genom fasta tjänster. Krantz säger klokt:
– De flesta av oss tror att män och kvinnor är ungefär lika begåvade. Då sticker det i ögonen att bara 18 procent av professorerna är kvinnor och att – ännu allvarligare – att bara 25 procent bland nyrekryterade professorer är kvinnor.
På samma sätt tror jag att det finns ungefär lika många begåvade barn till lågutbildade som högutbildade föräldrar. Ministern tar upp några exempel på hur regeringen vill bryta social snedrekrytering:
Tobias Krantz hoppas att studiemedelshöjningen – 430 kronor extra per månad från årsskiftet – ska få fler att plugga vidare.
– Vi höjer dessutom fribeloppet, vilket gör att man kan arbeta vid sidan av studierna. Det är en viktig del i att motverka den sociala snedrekryteringen.
Jag funderar över om det är möjligt att arbeta med motsvarigheter till genuspedagoger och föreslår en satsning på klasspedagoger. En del detaljer återstår att finslipa och jag ser vissa etiska problem med den här formen av social ingenjörskonst.
När det gäller frågan om jämställdhet i Högskolan och skolan hänvisar Krantz till de två delegationerna DJ och DEJA som arbetar med frågorna. Eftersom lärarutbildningen inte är ministerns bord ska jag inte plåga honom med frågor om könsbalans i skola och förskola, men när delegationerna kritiserar arbetet för att öka andelen män i skolan för att bedrivas utifrån särartstänkande och dessutom anklagar männen för att ge kvinnorna skuldkänslor – går det inte att ställa samma fråga till ministern?
Jag är misstänksam mot dem som betonar förebildernas betydelse för pojkars utveckling och blir generad när manliga lärare reduceras till bärare av uppgiften att kompensera frånvarande fäder. På ett sätt kanske barnen är utsvultna och beredda att acceptera vad som helst, men jag vill gärna se identifikationen som en aktiv handling – ett äkta val att utse en person till egen förebild. Det får inte vara för enkelt – manligheten är en bild av mångfald.
Alternativet är att sätta samman en mer komplex bild av manlighet från media.
När jag var 12 år sändesHigh Chaparral för första gången. Det var en teveserie som skakade om min värld. Jag hade lekt cowboy sedan jag kunde gå, men här var allt annorlunda och oförutsägbart. Livet på den lilla nybyggarranchen vändes upp och ner redan i första avsnittet när mamman dödas vid ett indianöverfall. Det var jag inte beredd på.
Den stereotypa manligheten representeras av fadern Big John, som står stadig i ett regn av pilar och försöker hålla ihop familjen. Känslor är inte hans bästa gren.
Den mystiska och självdestruktiva sidan möter vi i brodern Buck, som ibland plågas av spritmissbruk och svartsjuka.
Den känslige och inåtvände sonen Blue dras in ett oidipalt drama när fadern gifter om sig med unga vackra granndottern Victoria, vars bror Manolito står för seriens lättsinne och lekfullhet.
Min underliga hjärna kommer ihåg skådespelarens namn och jag besöker Henry Darrows hemsida. (länk) Där hittar jag ett upprop för att serien ska släppas på DVD. Länk . Jag är övertygad om att berättelsen har åldrats i skönhet.
I dagens Svd Understreckare (länk) läser jag om Amerikas urbefolkning. Jag har vaga minnen av möten mellan mina hjältar och indianerna, men tror att Manolito hade en mellanposition. Han kunde skapa fred och hjälpte den fyrkantige fadern att kommunicera med apacherna(?!), som om jag minns rätt framstod som farliga barn. Big John utövade det som Kipling kallade “den vite mannens börda” och uppfostrade vildarna i goda seder. Samtidigt kritiserar han och Buck andra ranchägare för att de hatar indianer och inte vill ha fred:
“It wouldn’t matter to an Apache hater like you. It wouldn’t matter if them poor boys was killers or preachers, beezlebubs or Babtists, you’d still hate ’em wouldn’t you?”
Det finns en uppenbar risk att jag kommer sprida citat omkring mig – serien svämmar över av hårda oneliners – länk
Minnesbilderna är lite vaga, men jag tror att serien efter några år blev mer inriktad på konflikterna inom familjen än överlevnadskriget mot omgivningen.
Tysta tankar 