Länk till mp3 och pdf!
Vår Pojkaktiga orkester går lite på sparlåga och ändå händer det att folk hör av sig och vill köpa någon av de tre skivorna med tillhörande texthäfte.
Jo, det går att beställa fysiska skivor från Hans Holm (se länk på hemsidan) men ett alternativ är att ladda hem filerna direkt från länken i bilden.
Sharing is caring – delning som helning!
Det går bättre och bättre. Jag kommer att vara ansvarig för den första kursen som våra studenter möter och det känns som ett viktigt uppdrag att deras första kontakt med Malmö högskola blir positiv. Samtidigt gäller det att inte vara alltför omhändertagande. Målet är självständiga studenter – tror jag.
Jag planerar höstens verksamhet för det manliga nätverket. Vi måste hitta en form som gör träffarna meningsfulla både för nyantagna studenter och redan yrkesverksamma lärare. Jag försöker lita på att de som kommer till träffarna har erfarenheter de vill diskutera och vill lägga band på min kontrolliver. Ett nätverk är ingen kurs.
Mitt uppdrag att ringa till avhoppade studenter går trögt. Den naiva förhoppningen att hitta en enkel förklaring till varför män avbryter sina lärarstudier har havererat och mina försök till kategorisering av materialet blir allt mer motsägelsefullt.
Kanske är jag fortfarande en smula bitter över att DJ ratade vår och Borås ansökan om att ordna en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar. Nu gäller det att samla sig till nya tag lokalt och förhoppningsvis kommer studentkår, fack och kommun inse att det är en viktig fråga.
Vi måste diskutera olika former av manlighet!
Idag lämnar jag lantlivet för att se Leonard Cohen på Malmö Arena. Det känns vemodigt och bitterljuvt – precis så som Cohen alltid har påverkat mig. Kanske har detäven med en sviktande sommar att göra.
Leonard Cohen – Take This Waltz
Det är det något väldigt nervigt i det tvåstämmiga arrangemanget. Jag är inte säker om rösterna riktigt hänger samman och just därför blir det så spännande. Texten lär vara inspirerad av Lorca. Bilderna flödar och ropar efter att tolkas – kanske är det mer värdigt att bara flyta med?Dessutom är han rolig.
Now in Vienna there’s ten pretty women
There’s a shoulder where Death comes to cry
There’s a lobby with nine hundred windows
There’s a tree where the doves go to die
There’s a piece that was torn from the morning
And it hangs in the Gallery of Frost
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take this waltz with the clamp on its jaws
Oh I want you, I want you, I want you
On a chair with a dead magazine
In the cave at the tip of the lily
In some hallways where love’s never been
On a bed where the moon has been sweating
In a cry filled with footsteps and sand
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take its broken waist in your hand
This waltz, this waltz, this waltz, this waltz
With its very own breath of brandy and Death
Dragging its tail in the sea
There’s a concert hall in Vienna
Where your mouth had a thousand reviews
There’s a bar where the boys have stopped talking
They’ve been sentenced to death by the blues
Ah, but who is it climbs to your picture
With a garland of freshly cut tears?
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take this waltz it’s been dying for years
There’s an attic where children are playing
Where I’ve got to lie down with you soon
In a dream of Hungarian lanterns
In the mist of some sweet afternoon
And I’ll see what you’ve chained to your sorrow
All your sheep and your lilies of snow
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
With its “I’ll never forget you, you know!”
This waltz, this waltz, this waltz, this waltz …
And I’ll dance with you in Vienna
I’ll be wearing a river’s disguise
The hyacinth wild on my shoulder,
My mouth on the dew of your thighs
And I’ll bury my soul in a scrapbook,
With the photographs there, and the moths
And I’ll yield to the flood of your beauty
My cheap violin and my cross
And you’ll carry me down on your dancing
To the pools that you lift on your wrist
Oh my love, Oh my love
Take this waltz, take this waltz
It’s yours now. It’s all that there is.
I förra veckan spelade Richard Lindgren en låt som han skrivit på Chelsea hotel i New York. Förhoppningsvis spelar Cohen denna sång:
Leonard Cohen – Chelsea Hotel #2
I remember you well in the Chelsea Hotel
you were famous, your heart was a legend.
You told me again you preferred handsome men
but for me you would make an exception.
I en annan minnesvärd tråd har Morrica och jag försökt reda ut Cohens förhållande till traditionell manlighet. Vi försökte i alla fall och jag har inga illusioner om att konserten ska lösa gåtan – om det nu är en sådan.
Jag har inga fördomar. Möjligtvis undantaget Lund. Och kanske Folkpartiet.
Matilda Gustavsson (Länk) skriver elakt och roligt om ett midsommarfirande bakom Kulturens murar:
Medan spelmännen Enåtvå bjuder upp till dans får jag ett akademikerspan: Bengt Linnér, professor emeritus i svenska, iklädd fransigt avklippta jeansshorts och friluftssandaler. Han värjer sig när Folkpartiet nämns.
– Om någon ställt till det för svensk skola är det Jan Björklund, en förfärlig soppa!
Under Bengt Westerbergs tid hade Folkpartiet sin lundensiska toppnotering (17 procent).
Sedan dess har siffran sjunkit och frisinnet bytt kläder: från att vägra dela soffa med Ian Wachtmeister till språktest som krav för svenskt medborgarskap.
I samma takt gick Lund från att älskas av humaniorastudenter och vinna Popstad-96 till att nyligen ratas som kulturhuvudstad, men få en påkostad forsknings-anläggning.
– För-fär-lig soppa!
Jag är osäker om jag klarar mig utan mina fördomar och måste nog vänja mig vid tanken på att Lund finns. Dessutom har jag lovat att inte längre håna eller demonisera folkpartiledaren.
Därför publicerar jag en liten hyllning i prideveckans anda:
Jag vandrar på den röde grevens ägor och njuter av de välskötta skogarna. När jag är som längst från civilisationen stannar en bil på grusvägen och en bekymrad skogsförvaltare går ut och tittar på en förvånansvärt ljus och gles granskog.
Han skakar på huvudet och berättar för oss fåkunniga:
– Det är hårt för träden nu. Antagligen är det sköldlössen som har förökat sig i värmen och de gamla granarna är kraftigt försvagade. De är knappt 50 år gamla och vi hade inte tänkt avverka dem nu!
Jag går hem och googlar sköldlöss som är en fara jag inte reflekterat över tidigare. Jag inser att det är en stor insektsfamilj med en bred repetoar av fortbildningsknep:
Sköldlösshonorna bevarar i motsats till de flesta halvvingar sin larvform som könsmogna. Adulta hanar har vingar, men äter aldrig och dör inom en eller två dagar. Fortplantningssystemt varierar stort mellan arterna i gruppen och omfattar båda hermafroditer och sju former av partenogenes (jungfrufödelse).
Vägen till jämställdhet är lång inom djurens värld.
Vetandets värld sänder minnesvärda repriser och programmet Penisfäktning och sexuella kannibaler är lika oroväckande nu som då det sändes första gången. Även om programledarna inskärper budskapet “Du ska inte hämta mönster för mänskligt beteende från djurens värld” är det svårt att inte få huvudet fullt av tankar om livets outgrundlighet.
Länk till presentation, Ljudfil i nytt fönster
Pungmesen är kanske det mest demoraliserande exemplet – honan och hanen tävlar om att överge ungarna eftersom det är ansträngande att mata avkommande. Risken är stor att båda vinner (och barnen förlorar)
De hermafroditiska plattmaskarna är inte heller de goda föredöme. Djuren är både hane och hona samtidigt och slåss med sina stilettpenisar för att vara den penetrerande partnern.
Spindelhonorna äter upp hanarna och försöken att göra det hela till en vacker offerhandling avfärdas – hon är helt enkelt hungrig och han är programmerad att försöka para sig.
Det mest svårsmälta budskapet är nog ändå att evolution inte behöver innebära att rasen med automatik blir bättre anpassad för överlevnad genom sexuell selektion. Kanske är detta den slutgiltiga förolämpningen mot vår bild av människan som rationell varelse. Omtanken om människorasen eller avkomman tycks inte vara den avgörande faktor bakom partnerval.
Pungmesbo - sist ut vinner!
Anne-Marie tipsar om en artikel som säkert kan uppfattas som väldigt provocerande av dem som inte gärna vill se skillnader mellan pojkar och flickor. Hur ska läraren förhålla sig till skillnaderna i skolprestationer? Skulle enkönade grupper tvinga läraren att byta strategi?
Som statligt anställd bör jag inta en försiktig position i den infekterad frågan om könens olikheter och väljer en mumlande hållning.
Ett av manlighetens många ansikten?
Ungefärt så uttryckte sig en person med god inblick i DEJAS arbete. Delegationen för jämställdhet i skolan presenterar två rapporter som ger en bakgrund till pojkars svaga skolprestationer. I bästa fall kompletterar de varandra och jag tror att det finns förutsättningar för en nyanserad diskussion. Kanske slipper vi de tvärsäkra påståenden om att “kön är till 100 % en social konstruktion” och öppnar för olika förklaringsmodeller. Om ordföranden Anna Ekström lyckas sy ihop den här utredningen är hon värd all beundran – jag är rädd att hon inte vågar stöta sig med de renläriga genusvetarna och då kommer i värsta fall slutprodukten bli lika intetsägande som Delegationen för jämställhet i förskolans texter.
I rapporten Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker (SOU 2010:51) har Inga Wernersson, professor i pedagogik, sammanställt den pedagogiska forskningens förklaringar till att flickor som grupp presterar bättre i skolan än pojkar. Rapporten publiceras som nummer 5 i DEJA:s serie av forskarrapporter.
I rapporten Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat (SOU 2010:52) belyser Martin Ingvar, professor i integrativ medicin, biologiska faktorer som kan bidra till att förklara att flickor som grupp presterar bättre i skolan än pojkar. Rapporten publiceras som numme 6 i DEJA:s serie av forskarrapporter.
Det finns anledning att återkomma i ämnet.
Förstora!
Tack för länken Astrid!
Idag har jag varit på mitt andra vattengymnastikpass. Rörelserna sitter bättre nu och jag njuter av det varma vattnet. I kommentarerna till ett föregående inlägg diskuterade vi vad det innebär att bryta mot könsnormer och hur röster ifrågasätter hur djärvt det är att utsätta sig för minoritetspositionen som ensam man bland många kvinnor.
Genusvetenskapen tror jag brukar beskriva männen som mer inlåsta i sin roll eftersom det är mer riskabelt att röra sig från högstatusposition (manlig sfär) till lågstatusområde (kvinnlig sfär). Jag menar att det går att skita i de här hierarkierna – i alla fall under semestern och är ganska ointresserad över eventuella kreddpoäng för politisk korrekthet i form av könsöverskridande verksamhet. Om det blir för omanligt kan jag alltid gå upp på tremeterssvikten och avsluta med tyska hoppet i pik…
Mer problematiskt är det nog med ålder. Idag sänkte jag nog medelåldern till 67 och det kändes en smula besvärligt. Jag vet att ålder inte smittar, men det här var en brutal upplevelse av ungdomlighetens skörhet och jag behöver fundera mer över vad det innebär för min identitet att motionera med pensionärer.
Inom högskolan analyserar vi ofta företeelser utifrån perspektiven genus, klass och etnicitet. Jag behöver fundera vidare över ålderns betydelse.
Jag tröstar mig med åldrandets främste besjungare
Paul Simon – Once Upon A Time There Was An Ocean
“Nothing is different, but everything has changed”
Ålder är en illusion?
Den pojkaktiga orkestern spelade på Lindängens amfiteater i förmiddags och det var en sällsynt varm föreställning. Min hjärna kokade över och den improviserade sången om svett lät absolut bättre på skånska än på rikssvenska.
svitt=svettig, svittare=svettigare
Jag är glad att inte min inre svensklärare var där. Ännu gladare blev jag över att möta före detta studenter som nu är äkta förskollärare!
Jag tror att gitarristen Håkan hade det allra svettigast!
Tysta tankar 