Kritiken mot Jan Björklund tycks aldrig ta slut.
På utmärkta hemsidan Framtidens lärande skriver Peter Gärdenfors och Stig Roland Rask personliga brev till vår utbildningsminister.
Jag är som vanligt avvaktande neutral och försiktig i min roll som statlig tjänsteman.
När jag arbetade på förskola försökte jag hålla mig informerad om vilka pedagogiska spel som fanns. Vi gjorde en del egna varianter med Hyper studio men det mesta var ganska trista försök att paketera traditionell kunskap med modern teknik. Ofta var bildspråket platt och övningarna förutsägbara.
Bloggen Dangerously – irrelevant ställer frågan huruvida pedagogiska spel suger?
Länk
Jämförelsen med den visuella uppfinningsrikedomen i äventyrsspelen är förödande:
Då sågs datorerna som en del av en demokratisk revolution och förskolorna hade en viktig uppgift att ge alla barn en möjlighet att ta del av det nya och underbara. Idag är det nog få som tror att de pedagogiska spelen på allvar har förändrat synen på kunskap i skolan. Datorerna användes till att göra de gamla sakerna på ett i bästa fall mer effektivt sätt. Barnen genomskådade avsikterna och insåg snabbt att datorer ska bemästras – inte vara ett redskap för disciplinering.
Jag är lite trött på politik. Efter en dag i kommunen där Moderaterna har tappat 18 procentenheter orkar jag inte ens tänka på vilka grupper det är som har erövrat dessa röster. Läs Ljungmans analys här – på egen risk
jag funderar på att bli en sådan där enkelspårig IT-entusiast som frossar i länksamlingar och kreativa undervisningstips.
Länkskafferiet imponerar som vanligt
De här taggmolnen verkar vara en spännande genväg till det oväntade.
Fast jag borde nog börja med att sätt mig in ordentligt i Creative commons – klicka på bilden och läs boken:
Elza Dunkels berättar skamset om sin tid som IT-pedagog i boken Vad gör unga på nätet?
Jag brukar plåga mig igenom lärarutbildningens pretentiösa kurslitteratur och njuter av att äntligen stöta på en bok som är klok och resonerande i svåra frågor. Elza beskriver skolornas okunniga och skräckslagna strategier med bedövande precision. En dödlig stöt mot alla lycksökare som försöker skydda barn från sig själv.
Andra tider - andra faror
Jag ska föreläsa om vad barn och unga gör på nätet och bläddrar i Elza Dunkels bok efter uppslag. Det finns en grundläggande tro på barns kompetens och kunskapens nödvändighet som gör boken väldigt hoppfull. Nätets möjligheter är oändliga och genom att pröva lär vi oss att hantera farorna som utmaningar.
I dagens Svd skriver Jonas Andersson om fenomenet chatroulette.
Ett av de mest illustra och minst sagt ekivoka exemplen på detta är tjänsten Chatroulette, som seglade upp som ett av nätets mest omtalade fenomen det senaste året. Tjänsten möjliggör omedelbara videochattar med slumpvis utvalda främlingar och har beskrivits som både surrealistisk, beroendeframkallande och i högsta grad motsägelsefull. Den är chockerande öppen och sexuellt anstötlig, stundtals bisarr, men samtidigt en plats för oväntade möten mellan potentiellt sett vem som helst, världen över.
När du slår på din webbkamera är du plötsligt ansluten till en annan, slumpmässigt vald person som gör precis samma sak någon annanstans i världen. Du stirrar bokstavligt talat in i någons vardagsrum, medan de stirrar in i ditt. Det står dig helt fritt att göra vad du vill: prata med folk, skriva meddelanden, göra lustiga handrörelser – eller klicka bort personen utan att ens säga hejdå, och hoppas på att hitta någon annan, mer intressant person där ute. Gränssnittet är minimalistiskt; det enda du ser är din egen videobild, personen du är ihopkopplad med, textrutan för eventuell chatt, samt en knapp för att gå vidare till nästa slumpmässigt valda person.
Eftersom jag är en mycket seriös lärare som lever efter devisen learning by doing kan jag nu rapporterat att jag har prövat. Min kvot av onanerande ryssar är fylld.
Jag är för tävlingar och jag är för att skolan använder webben. Alltså är det enkelt att rekommendera Webbstjärnans tävling:
Länk till bildspel
Många goda argument finns för att använda internet i det pedagogiska arbetet. För mig är öppenheten avgörande. När studenterna skriver för världen minskar deras lärarberoende och de granskar sina arbeten med andra ögon.
Någon borde inrätta en klass för högskolepedagoger och studenter. Här regerar fortfarande den skriftliga rapporten i ensamt majestät. Och drömmen om det vetenskapliga förhållningssättet.
Jag läste Andreas Ekströms bok Googlekoden och fascinerades av det stora mäktiga företaget som envisades med att beskriva sig som “gott”.
Björn Lundgren bjuder in:
Som vi annonserade i våras håller Andreas Ekström ett seminarium om fenomentet Google och vad det och liknande tjänster har för konsekvenser för undervisningen. Andreas skrev i fjol den omtalade boken Google-koden och har därefter också skrivit ett flertal artiklar i ämnet. För Sydsvenskans läsare är han ett känt namn. Seminariet äger rum 14/9 kl 10.15-12.00 i C231. Och som någon frågat tidigare är även studenter välkomna!
Jag ska försöka sända direkt från min telefon. Om jag lyckas kommer ni att hitta en länk här. Varning för dåligt ljud – jag experimenterar.
Bambuser1. 2, (förutom det sunkiga ljuset, det halvtaskiga ljudet och darrig kamerahållning funkar det bra)
Hashtag på Twitter #andrease
Jag funderar över hur vi kan använda blogg, facebook och twitter på lärarutbildningen. Idag har de flesta barn stora erfarenheter av sociala medier och våra studenter tackar bestämt nej till den stendöda digitala lärplattform vi erbjuder dem. De har egna kommunikationskanaler och ser inga vinster med att bli övervakade i olika forum. Jag förstår dem.
Hur var det pastor Jansson sa:
– Varför kommer de inte när jag ringer i klockan?
Nu arbetar jag på en institution som delvis lever på att erbjuda lärare fortbildning. Samtidigt funderar jag över varför det går så långsamt att införa digitala redskap i skolan. Många klagar över att de inte har utbildning och efterlyser kurser.
Samtidigt som vi på ett ideologiskt plan odlar en starkt ideologisk figur som vi kallar “det kompetenta barnet” som i samspel med andra själv erövrar och konstruerar sina kunskaper, tycks många lärare ha en ganska passiv och förmedlingspedagogisk syn på sitt eget lärande:
– Jag vill att någon ska lära mig!
Så här - fast tvärt om?
Nätet har fortfarande dåligt rykte. När jag försöker förklara för mina kolleger vad sociala medier egentligen är tittar de medlidsamt på mig och antyder något om bekräftelsepunderi och narcissism. Vad ska det egentligen tjäna till – allt det här kommunicerandet?
Historien om den första telefonen i Sverige är sedelärande. Två grevar byggde en ledning mellan sina slott och efter ett tag blev de två bybefolkningarna nyfikna och ville vara med. Några gjorde motstånd:
– Vad ska vi prata med dem om?
Den inåtvände twittraren ger några goda råd hur man ska uppföra sig på nätet.
Jag är ganska passiv på Facebook och helt ny på Twitter, men en sak har jag förstått: Det du ger, får du tillbaka.
Fast det visste ju redan Jesus.
Just när jag tror att jag har koll på nätet hoppar det upp spännande länkar på Twitter. Den mycket ambitiösa bloggen “På tal om” tar upp frågan om “Blogg och Twitter som pedagogiska verktyg”.
I inledningen diskuteras hur pedagogen ska förhålla sig till kommuner som stänger av Facebook (och tidigare Lunarstorm).
“Det är ungefär som om man skulle stänga av personalrummet eftersom folk tar för långa pauser…”
Vilka filter har kommunen/huvudmannen installerat hos dig?
Tysta tankar 