Det är svårt att inte bli personlig…

…när något man tror på misshandlas och feltolkas på ett okunnigt och illvilligt sätt. I mitt fall är det Högskoleverkets kritik av lärarutbildningen som gör mig riktigt arg och besviken.

TT och Sydsvenskan Sydsvenskan2. DN. Svd. Svd2 AB1. AB2. Expressen. Länk till HSV

Olle Holmberg bemöter kritiken och han gör det briljant. Läs, läs, läs! Ingen säger det bättre!

Mina spontana reaktioner är:

1) Kritiken är gammal och det mesta har redan åtgärdats. Matematik är t.ex. ett obligatoriskt sidoämne.

2) Definitionen av kvalitet är ytlig och därmed farlig. Det går inte att bedöma utbildning genom att räkna antalet lektorer eller böcker på främmande språk. Att fokusera på kursplaner och mål är också riskabelt och uppmuntrar idealistiska konstruktioner.

3) Den politiska nivån är påträngande och under ytan vibrerar en hämndlystnad mot den lärarutbildning som genomfördes 2001 under politisk enighet – men som idag beskrivs som ett socialdemokratiskt misslyckande. Den folkpartistiska jakten på syndabockar och iver att till varje pris visa handlingskraft omsätts till myndighetsspråk och historielösheten är besvärande. Jag läser OIle Holmbergs beskrivning av händelserna i Berättelsen om en lärarutbildning och önskar att det fanns en länk till den nypublicerade skriften. Utan bakgrund kommer medias rapportering att bli ytlig och på Jan Björklunds villkor.

4) Omsorgen om barn, skola och studenter är obefintlig. Jag tror att många studenter vill möta utbildare med lärarexamen och erfarenheter från undervisning. HSV är inte intresserad av denna dimension och gör adjunkterna till syndabockar för kvalitetsbrister. Jag skulle gärna se utvärderingar som fokuserade på kontinuitet i möten med lärare, variation i undervisnings- och examinationsform, utrymme för skapande verksamheter, respons på uppgifter, anknytning till verksamhetsförlagd tid, ämnesdjup, omsorgsdjup, engagemang, yrkesetik, aktualitet eller varför inte – anställningsbarhet?

5) Ett vidgat uppdrag med studentgrupper från studieovana hem är en utmaning för varje system. För mig handlar undervisning om att förstå var eleven eller studenten befinner sig och möta henne där. Då måste också min bild av studentens bildningsgång anpassas till de förutsättningar som finns och min lust att rita normalkurvor över lärandet – ja den lusten hindrar mig ibland att förstå och hjälpa. Vi har en examensordning som anger vad studenten ska kunna efter avslutad utbildning och när HSV skjuter in sig på första terminen riskerar de att trivialisera svårigheterna med att skola in studenter som kommer från ett gymnasium med grumlig kunskapssyn till en högskola med eget ansvar och krav på självständigt tänkande.

Det är sorgligt att Högskoleverket idag är det största hindret för en utveckling av landets lärarutbildningar. Continue reading

Högskoleverket granskar…

Högskoleverket kritiserar lärarutbildningarnas kvalitet och hotar enligt rykten med indragna examensrättigheter. Landets högskolor darrar och anpassar sig.

I morgon publiceras en rapport som antagligen kommer att väcka mycket uppmärksamhet. Om en statlig myndighet som HSV verkligen vill skada landets lärarutbildningar är tidpunkten välvald – en vecka innan sista ansökningsdatum.

Jag är orolig över att hetsen mot svensk skola och lärarutbildning kommer att löpa amok. Studenter kommer att undra över värdet på sin examen.

Det pågående kvalitetsarbetet riskerar att torpederas av iver att möta granskarnas önskemål, som bygger på gammal kritik av gamla kursplaner under gammal examensordning. Och ett g-a-m-m-a-l-t sätt att bedöma kvalitet.

Professionsutbildning på universitet?

Stockholms lärarhögskola har underordnats Stockholms universitet och ledningen passar på att göra sig av med adjunkterna. Signalerna därifrån är oroande och jag undrar över möjligheterna att bedriva en kvalificerad yrkesutbildning av lärare om majoriteten av den undervisande personalen inte har lärarexamen. SULF

– Anledningen till beslutet är helt enkelt att ett universitet har forskarutbildade lärare, jag vill markera det väldigt tydligt. Om vi inte kan få fram forskarutbildade lärare till någon typ av undervisning, då måste vi fråga oss om universitetet ska bedriva den typen av utbildning, säger Kåre Bremer.

Är det ett hot eller ett löfte?

ende.jpg

Du är vad du heter

orkan.jpgNamnet är viktigt. Det formar omvärldens bild av dig och därför är det bra om namnet (ytan) motsvarar personen (innehållet). Bra – men inte nödvändigt eller ens vanligt.

Samtidigt formas vi av namnet och många lärare har en hemlig lista över namn som signalerar problem. (nej – jag tänker inte dra exempel!) Första intrycket är betydelsefullt och ibland kommer namnet före första intrycket.

Jag tycker om indiantraditionen att vänta med namngivningen tills barnet har visat prov på egenskaper. Namn erövras. Jag skulle kunna tänka mig att heta Modiga örnen eller Starka Björnen – om jag varit en aning mindre höjdrädd och klen. Alternativen vill jag inte tänka på.

Nu speglar barnens namn snarare föräldrarnas förväntningar än barnets personlighet. Elvis Olsson, Clint Persson, Madonna Svensson eller Kylie Karlsson – de barnen har en del att leva upp till.

På samma sätt är det med organisationer. Ett namn som för det första beskriver innehållet sanningsenligt och för det andra är unikt och slagkraftigt – ett sådant namn innebär konkurrensfördelar på en marknad.

Företag lägger ner stora belopp på att byta logotyp och ändra namn i desperata försök att ändra sin image. I Malmö gillar vi inte sånt. Ingen kallar Malmö opera för något annat än Stadsteatern och Hansacompagniet kommer alltid att heta NK (eller Doffeln för de riktigt gamla…).

Jag jobbar på “Lärarhögskolan” – fast den har egentligen inte funnits sedan mitten 1990-talet. Vi har försökt att arbeta in begrepp som:

Malmö Högskola
Lärarutbildningen
Barn Unga Samhälle

Nej – folk i allmänhet bryr sig inte. “Jaja – du menar Lärarhögskolan!”

Men vi som lever i det kan inte sluta hoppas på att ett magiskt namn skulle ge verksamheten en extra skjuts, rekrytera horder av studenter, generera floder av forskningsbidrag och skapa den där självklara identiteten som alla längtar efter i förvirringens tid. Därför har vi diskuterat olika förslag.

Jag är med på allt – utom konstruktioner med “Samhälle” som är ett överanvänt och illa definierat ord.

Dessutom vill jag gärna slippa det utslitna ordet “lärande” som gav 14600 träffar på Malmö högskolas hemsida. Presens (här och nu) particip (deltagande) av verbet lära är en vacker tanke som stämmer överens med retoriken om det livslånga allerstädes närvarande lärandet. Men om alla kurser och huvudämne redan heter något med lärande – vore inte det en god gärning att slippa det på högre nivå?

Hur diskussionen slutade ?

Vi behåller Lärarutbildningen och blundar för problemet att även andra grupper (idrottsvetare, fritidsvetare, yrkesvägledare och rektorer) utbildas inom våra väggar.

Ett bra beslut. Särskilt bra känns det att vi faktiskt diskuterar frågan tillsammans. Dessutom tror jag att singularformen är en viktig markering i en tid då regeringen hotar med att dela upp lärarexamen i hög- och lågstatusgrupper. Idag finns det en lärarexamen (med olika inriktningar). Låt oss markera vårt stöd för den ordningen.

humboldt.jpg

P.S. Riktigt framgångsrika varumärken bygger ofta på personnamn. Se ovan.

Säker på nätet?

Jag förbereder en föreläsning med Katia Wagner om faror och möjligheter på nätet. Hennes bok om Alexandramannen har fått strålande kritik – men det finns också många svåra frågor som öppnas i diskussionen om skolans och föräldrars ansvar när det gäller att skydda barnen från nätets möjligheter – eller för att uttrycka det mer poetiskt “frestarens garn”.

Strategin har länge handlat om kontroll och förbud. Beskäftiga listor över hur barnen ska begränsas sprids snabbt och nöjda föräldrar invaggas i falsk trygghet. ( Engelska exempel, svenska tips)

Elza Dunkel har skrivit en avhandling om barns aktiviteter på internet och ifrågasätter det invanda tänkandet på sin hemsida och blogg:

En av de saker jag kritiserar i min avhandling är de råd som cirkulerar gällande ungas säkerhet på nätet. Jag menar att de inte alltid är baserade på vetenskaplig kunskap utan är exempel på självreproducerande påståenden som baseras på fördomar. I många fall är de verkningslösa men i värsta fall även kontraproduktiva.

Det kan bli en spännande kväll. Lusten att bli sedd och få bekräftelse från vuxna är inte ny.

alexandra.jpg

Alexandra Pavlovna (1783-1801) on the left and her younger sister Yelena Pavlovna (1784-1803)

T.S. Eliott – poesi och kunskapssyn

Flotta aforismer och slagordsmässiga förenklingar tycker jag inte om. En hel del av skoldebatten har förts under sådana former och ingen sida är oskyldig. Diskussionen om förhållandet mellan information och kunskap har ibland varit starkt polariserad och svårgripbar för vanligt folk. Baskunskaper och fakta har spelats ut mot reflektion och meningsskapande.

Resultatet är att fältet är öppet för en nygammal pluggskola med disciplinära inslag. I moderniteten är det svårt att beskriva känslan av att något har gått förlorat.

Poeten T.S. Eliott försökte:

Where is the Life we have lost in living? Where is the wisdom we have lost in knowledge? Where is the knowledge we have lost in information?

Fler citat

docka.jpg

Gymnasiereformen och förskolereformen

hu.jpg

Jag vet inte om den här regeringen är att lita på. Förskolans problem åtgärdas genom mer matematik och lästräning.

Gymnasieskolans problem löses genom mindre teoretisk undervisning och färre program (SDS  SVD  DN DN2 DN bakgrund).

Grundskolans problem – nej just idag kom det visst inget förslag om det!

P.S. Jag brukar inte tolka bilder åt bloggläsare – men om ni tittar noga… ser det inte ut som om bilden blir bredare högre upp!? På samma sätt är det många som tycks tro att barns utveckling är viktigare i högre åldrar.

Fyrkantigheten tycks vi få leva med.

Mitt programmatiska lättsinne

Jag har fått en del lästips på böcker som skulle kunna stabilisera bloggens ibland väl vingliga världsbild

Zizek

Laclau

Mouffe

Jag letar efter en snabb väg för att slippa anstränga mig. Hamnar på Google och har efter ett tag dragits in i de post-post-strukturalist-modernististisk-marxistiska tankegångarna. Det vore sällsynt pretentiöst att försöka förklara eller sammanfatta dessa giganter, men lite i förbigående kan jag väl låta mig inspireras utan att någon expert ska behöva känna sig kränkt.

En möjlig tolkning är att det handlar om att våga släppa taget. Att ge upp hoppet om en stabil och trygg identitet som förklarar vem du är inför dig själv och världen. I detta rörliga tillstånd är det tilllfälliga tolkningar och positioner som gäller. Sanningen är för de naiva. Vi kloka får nöja oss med fragment av samtal som kanske kan ge ledtrådar till mönster.

Diskussionen vetenskap och beprövad erfarenhet rör sig i detta gränslandet men här förnekar vi sådana frågor om vad som praktiskt och teoretiskt som helt ointressanta och meningslösa. Om  allt är illusioner är det onödigt att bråka om olika förklaringsmodellers eventuella värde. Släpp taget – allt är text…

Av en tillfällighet får jag samtidigt brev från en trogen läsare som undrar över hur jag egentligen ser ut? Möjligheten att byta avatar (gubbe) i presentationen har jag använt utan att fundera så mycket och just nu låter jag mig framträda som van Gogh, men har också sett ut som Shakespeare, Chaplin och Bogart.

Ur ett högskoleperspektiv vore det naturligtvis på gränsen till kriminellt att använda någon annans porträtt som symbol för sig själv – men i bloggvärlden är det helt möjligt.

Kanske kommer jag till en vändpunkt där jag måste bestämma mig. Inte för min egen skull, men jag inser att studenter, arbetskamrater, fru, barn, vänner, föräldrar tappar tålamodet om jag låter identitetsexperimementet skena iväg. Relationer bygger delvis på någon form av stabilitet och pålitlighet.

Så här har ni mig nu: huggen i sten – gjuten i järn – virkad i ull – ritad i kol – viskad i grottan – drömd i moln…

Nu känner jag för ett nytt ansikte!

bh.jpg

Och tar bloggpaus över helgen!

Mellan populism och elitism

Mats Alvesson återanvänder sin retorik från boken Tomhetens Triumf (SDS) när han angriper svensk högre utbildning i allmänhet och de yrkesinriktade i synnerhet. Kritiken är drabbande och välformulerad men blir ändå helt fel när det gäller slutsatserna om hur kvaliteten ska förbättras.

skeleton.jpg1) Den enda mätbarhet som Alvesson godkänner är examensarbetenas kvalitet. På yrkesinriktade utbildningar är det en starkt reduktionistisk syn på utbildningens uppgift. För att något är enkelt att mäta behöver det inte vara viktigast. Fokuseringen vid examensarbete hotar redan idag många utbildningars inre sammanhang. Vill Alvesson vara en del av detta?

2) Alvesson vet om att systemet är skört och har tidigare kritiserat mäktiga företeelser även inom etablerade vetenskaper (företagsekonomi, medicin, psykologi. I sin iver att vara folket till lags och knipa billiga poänger riktar han nu kritiken mot de nya grupperna (förskollärare – fritidspedagoger) som inte kan luta sig tillbaka mot starka akademiska traditioner. Är examensarbetet ett bra sätt att mäta tandläkares, psykologer eller läkares yrkeskompetens?

Nej – tyvärr slarvar Alvesson bort sina poänger i ett vacklande mellan populism och elitism som gör att kärnan i hans kritik tappar trovärdighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

De fyrkantiga äggen

lost.png

Ibland försöker jag återskapa känslan av att gå och vänta på veckans nummer av Kalle Anka. Prenumeration är fortfarande ett vackert ord och tisdagar har en särskild laddning. Då kom tidningen och livet fick en annan lyster.

En särskilt minnesvärd berättelse är följetongen om hur Kalle och brorsönerna går vilse i Anderna och hamnar i en dal där alla andra former än fyrkantighet är förbjudna. Wikipedia reder ut.

Jag tänker att svensk skola skulle kunna använda historien i arbetet med värdegrunden och att lärarutbildningen under lugna former korta stunder kanske möjligtvis kunde vara en aning mindre fyrkantig.