Om att bedöma studenter

Jag har haft några intensiva veckor med studentbesök i den verksamhetsförlagda delen av deras fjärde termin i lärarutbildningen. Nu ska trådarna knytas samman och min roll som mentor blir allt mer problematisk. Den dubbla uppgiften som stöd och betygsättare är komplicerad och jag tänker att studenterna har rätt att veta vilken Mats det är som besöker dem. Den vänlige och uppmuntrande mentorn eller den dömande och betygssättande anonyma och sorterande makten?

En förutsättning för att kommunikationen ska fungera är att vi har en gemensam grund i tolkningen av kriterierna för bedömning av deras prestationer. Helst ska jag även ha ett eget upplevt underlag – jag vill alltså ha sett studenten undervisa. Dessutom är handledarna och arbetslaget viktiga samtalspartner i en värdig bedömningsprocess.

Särskilt svårt tycker jag att gränsen mellan G och VG är. Det är lätt att hamna i en defensiv position där jag förväntas peka på brister hos de studenter som inte får betyget VG. Så här ser mitt redskap ut:

För Väl godkänd efter den andra terminen med VFT i lärarutbildning 90/180hp (termin 2resp. 4) ska studenten
• utifrån lärandeteori kritiskt kunna reflektera över och värdera sin praktik och lärarroll samt formulera tydliga och välgrundande slutsatser för den egna utvecklingen
• självständigt kunna planera och leda verksamheten på ett tydligt och demokratiskt sätt utifrån verksamhetens mål och relevanta och goda ämneskunskaper samt med beaktande av olika barns/elevers intressen, förmågor och behov
• på ett ansvarsfullt sätt visa förmåga att kommunicera och samverka med verksamhetens/skolans barn/elever och personal och reflektera över vad som sker i denna samverkan

När jag diskuterar med studenterna upptäcker jag att det finns en lucka i formuleringarna. Instinktivt vill jag belöna hantverket som ligger i att skapa energi, nyfikenhet och lust i undervisningen. Jag har alltså en mer eller mindre medveten bild av något som skulle kunna kallas “den goda lektionen” där jag letar efter mystiska kvaliteter som omedelbarhet, flexibilitet, inlevelseförmåga ja till och med karisma…

Idag inser jag att detta “hantverkskunnande” inte är centralt i de formuleringar jag förväntas använda. I stället är det den reflekterande förmågan som står i centrum.

Ständigt – alltid.

Å andra sidan går det inte att värja sig ifrån tanken att mina egna föreställningar om “god undervisning” kan vara ganska grumliga och fyllda av dold normativitet – samtidigt som jag talar om att studenten ska hitta sin egen stil och personlighet.

Skönt att det är helg!

Charlie – livskunskap

Jag är misstänksam mot alla program och metoder som ska lära barn att vara snälla mot varandra. Men jag kan inte låta bli att bli stolt när Lärarnas tidning skriver om mina gamla kolleger på Östra Fäladens förskola som arbetar med Charliemetoden. Det känns äkta och jag vet att boken Hjärtestunder används på många förskolor.

Myndigheten för Skolutveckling har valt andra metoder i sin kampanj mot mobbning. Jan Björklund har som vanligt otur när han tänker och talet om evidensbasering är mest trams. Försöken att tillämpa en naturvetenskaplig terminologi på ett komplext problem är dömt att misslyckas och i värsta fall kan det leda till att pedagoger verkligen litar mer på metoden än på sina egna erfarenheter.

Söktryck – snabbstatistik

Jag har varit lite låg den senaste tiden och bekymrat mig över att Högskoleverkets granskning av lärarutbildningen tillsammans med regeringens och LR:s hets mot skolan skulle resultera i få ansökningar till höstens utbildningar.

Jag hade fel och är glad över att få möjlighet att utveckla en attraktiv utbildning. Läs mer.

Hur lärare talar om sitt arbete?

En fördel med att arbeta på högskolan är att jag ibland kan smita in på seminarier. Idag hamnade jag på Barbro Holmbergs licensiatseminarium om “Svensklärares arbete”.

20 lärare från gymnasiet har intervjuats och de tycks verkligen ha tagit chansen att lätta sitt hjärta. Samtalet tycks delvis ha haft karaktären av besvärjelse av onda makter.

En frågeställare från betygsnämnden sammanfattade gruppen som “20 helårskverulanter”. Barbro menade att det kan tolkas som ett uttryck för makt att inte tillåtas gnälla (jo – jag tror både Foucault och Bourdieau hade hållit med), men till sist blev det lite beklämmande med all denna uppdämda bitterhet över förlorad status och att de hade blivit intvingade i ämnesövergripande arbetslag. Och så kom det nya läroplaner till råga på allt…

“Visa mig en nöjd bonde och jag ska visa dig en nöjd lärare” Vilket skulle bevisas…

Jag vet inte om bilden av svensklärare mår så bra av den här sortens beskrivningar – vetenskapliga eller ej.

Nu tar vi tagelskjortan på

Det har gått en vecka sedan Högskoleverkets granskning publicerades och en del av känslorna har lagt sig. Ledningen reagerade snabbt och klokt (Marias blogg) och budskapet var enkelt uttryckt:
– Sitt i båten – det här reder vi ut!

I första hand måste studenterna lugnas, i andra hand ska HSV förstå att vi tar kritiken på allvar, i tredje hand gäller det att förstå vad som är allvar och vad som är politisk retorik i kritiken.

Olle Holmberg betonar den senare aspekten och jag tror att vi är många som är förundrade över hur nyckeltalet “30% disputerade lärare i första terminen” har blivit avgörande för hur ett lärosätes kvalitet ska bedömas. Det vetenskapliga underlaget för detta kriterium är ganska svagt, men det är antagligen oklokt att gå till motangrepp just nu.

Det är också möjligt att välja självkritik som väg och sådana röster saknas inte.

Nakenchock på Högskolan

Det är något underligt med ansiktet i spegeln. Om vi kan se bilden – då ser hon ju något annat! Är det konstnären vi ser i spegeln? Vad håller ängeln med lösvingarna på med. Velasquez använder mytologin och Venusfiguren för att visa något, men jag får inte ihop budskapet

En djärv tolkning av bilden är att det är landets lärarutbildningar som ligger på diwanen och att HSV håller upp en spegel som visar bilden av… Ja vad är det för konstig bild som visas upp?

Är det möjligtvis demiurgen Björklund själv vi ser i spegeln? The Maker makes…

I väntan på Lärarutbildningsutredningen

Sigbrit Franke lär ha börjat avslöja huvuddragen i den kommande lärarutbildningen. Det blir flera olika lärarexamina. Varje lärosäte får ansöka om rättigheter för respektive examen.

Jag är orolig över att klyftan mellan lärargrupper ökar igen efter några år av kvalificerat brobyggande. Regeringen har tidigare sagt sig vilja satsa på yngre barn och förskollärare men i verkligheten syns den söka lösningarna bakåt i tiden. Möjligheten till dubbla åldersinriktningar har tvingat lärarutbildningarna att tänka efter och verkligen försöka möta kraven på helhetssyn hos pedagogerna. Många nyutbildade studenter med dubbel inriktning rör sig elegant mellan skolans och förskolans världar.

En grupp som det har varit särskilt tyst om är fritidspedagogerna – osynliggjorda och tillbakaträngda med omöjliga arbetsvillkor och låg status. Förhoppningsvis kommer regeringen upptäcka att det är på fritiden som det verkliga lärandet sker. Det skulle vara bra om det fanns några fritidspedagoger kvar den dagen.

Annars vill jag gärna höra mer om vad som är på gång. Mina källor äro en aning grumliga…

Jag älskar media

Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.

Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.

Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.

Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:

År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.

Då skrattar inte Jan Björklund längre…

Akademiska rankingtabeller?

Erik Magnusson följer upp HSV:s granskning av landets lärarutbildningar med ett udda grepp.

Om man omvandlar Högskoleverkets siffror över andelen disputerade lärare till en akademisk rankningstabell för landets lärarutbildningar hamnar Halmstad i topp och Malmö i botten.

I Sverige har vi svaga traditioner av att göra och värdera denna sortens mätningar, men jag tror att det även i USA och England skulle vara främmande att förenkla kvalitet på detta sättet.

Studentperspektivet är centralt. Hur många kvalificerade möten mellan lärare student äger rum under kurserna? Vilken feedback får de på examinationer? Har läraren inom professionsutbildningar egna yrkeserfarenheter? Hur knyts utbildningens olika delar samman? Ämne – forskning – lärarskicklighet – verksamhetsförlagd tid?

Den typen av frågor är osynliga i HSV:s granskning och genom att anlägga ett nationellt perspektiv missar Erik Magnusson möjligheten att berätta om vad som är unikt för lärarutbildning i Malmö. Nu blir det ett slappt refererande utan konkretion och fördjupning. Och debatten fladdrar vidare på herr Björklunds villkor.

Olle Holmberg citeras (????) om att HSV skulle vara konservativt. Jag undrar verkligen över formuleringen och hoppas inte det bygger på debattartikeln under Aktuella frågor . Då är det en grov förenkling. Det handlar inte om höger-vänster. Det handlar om att försöka förstå en idé.

Förlorarna finns bland de barn som inte får möta studenterna som skräms bort från läraryrket p.g.a journalistik som prioriterar klatchiga rubriker (“Lärarutbildningar får IG” är skräckexemplet från TT) i stället för nyanser i svåra frågor.

9A – en blandad upplevelse

Jag försöker se missade avsnitt och kastas mellan stämningar. Om programmakarna och skolledarna kunde lägga det pompösa dravlet om Sveriges tredje bästa skolan åt sidan vore det en stor lättnad.

Ofta ställs frågan “Vad är en bra lärare?” och svaren passar inte in i dagens politiska mall. Karro säger ungefär:
– Man ska kunna lita på sin lärare som en kompis. Vi ska ha kul och göra olika saker.

– De här lärarna har det gemensamt att de vill att det ska gå bra för oss!

Retoriken om disciplinering och ledarskap svajar. Dagens lärare lever i relationen, erövrar sin auktoritet och möter barnet där det är. Den politiska debatten om hur skolan ska räddas känns avlägsen. Björklund och HSV tycks ha en helt annan agenda. Bilden av skolan som ett slagfält och tonåringar som monster att disciplinera är betydligt enklare att marknadsföra.

Kvar vilar bilderna av barnen – utlämnade och sökande, men också fulla av entusiasm och självförtroende. Jag ser fram emot att få möta en del av dem som blivande lärare!