Dagens ord är Omsorg

När regeringen talar om svenskämnet är det i form av:

  1. Läs- och skrivfärdigheter
  2. Krav och test
  3. Träning och sortering

I dagens Svd tar Birgitta Johansson upp ett annat perspektiv som gör mig väldigt glad. Det handlar om kommunikation och omsorg.

Jag är lite osäker inför begreppet språkbarn och väldigt kluven när det gäller genernas betydelse – men slutsatsen står jag helt bakom!

Diskussionen om de bråkiga pojkarna har länge förts under likhetsfeministisk agenda (det finns egentligen ingen skillnad men O-M det finns det ska vi B-O-T-A de bråkiga pojkarna) och tankarna på genetiska skillnader har varit omöjliga att ta upp. Kanske det finns utrymme nu? Även om jag helst undviker att prata om kriminella gener är artikeln hoppfull och möjlig att omvandla till pedagogik.

Elitklasser – jaha

DN Svd Sydsvenskan

Jag njuter av att inte ha någon åsikt. Många bloggare förfasar sig över att skolan är sorterande – det trodde jag var självklart. Björklund orerar om socialdemokratisk jantelag – han måste ständigt uppfinna spöken för att motivera nya utspel.

Möjligtvis skulle jag kunna bekymra mig över att glädjen att få uppdela är så oblyg. Nästa steg är antagligen skola och förskola. Och om det verkligen gäller nationens framtid (som en del bloggare tycks tro) – då är det väl dags att satsa på genetik?

Hatet mot en inkluderande skola tar sig skiftande uttryck. Björklunds utspel är en testballong och försök till formalisering av en utveckling som redan har skett. Ingenting att hetsa upp sig över.

Det mest genanta är nog försöken att framställa eliten som offer.

Fritidspedagogik och lärarutbildningsutredning

Fritidspedagogerna har tagit mycket stryk i omorganisationen av skolan. Krympande resurser och sjunkande status har urholkat självförtroendet hos en viktig grupp.

Samtidigt krymper basen för en yrkesroll som bygger på att vara ett kreativt komplement till traditionell undervisning. I värsta fall reducerats fritidspedagogen till hjälplärare. Det egentliga uppdraget handlar om omsorg och meningsfull fritid.

Lärarutbildningsutredningen hade från början direktiv att ifrågasätta huruvida utbildningen av fritidspedagoger skulle ligga inom lärarutbildningens ram. idag kom ett tilläggsdirektiv som upphävde detta uppdrag. Bra – men frågan återstår: Hur skapa försåelse för det informella lärandet i skolan?

Läs mer om den fria tidens lärande.

jag citerar hela pressmeddelandet – men förstår verkligen inte hur det ska tolkas. Verkligt nyfiken är jag på hur dessa lärare med inriktning mot fritidspedagogik ska övertygas om att 40 timmars arbetsvecka och arbete på lov är rättvist i förhållande till andra lärargrupper.

Pressmeddelande
22 maj 2008
Utbildningsdepartementet

Lärarutbildningsutredningen ska utreda utbildningen av pedagoger i fritidshemmen

Regeringen har idag antagit ett tilläggsdirektiv till utredningen om en ny lärarutbildning.

Enligt det ursprungliga direktivet ska utredaren överväga om det inom lärarutbildningens ram ska införas en egen examen för fritidspedagoger. Det uppdraget utgår. Utredaren ska istället lämna förslag på hur en examensbeskrivning för lärare för förskoleklass och grundskolans tidigare årskurser bör utformas för att även täcka behovet av lärare i fritidshemmen.

Förslaget som ska utredas innebär att lärare med inriktning enbart på att arbeta i fritidshem inte bör utbildas. Däremot bör det vara möjligt för lärare att läsa fritidspedagogik som en del av lärarutbildningen.

– Fritidshem ligger numera nära skolverksamheten. Förutom fritidsaktiviteter och lek kan fritidshemmen på olika sätt stödja skolarbetet, till exempel med läxhjälp. Vi vill därför att utredaren som huvudalternativ arbetar med att ansvaret för den pedagogiska verksamheten på fritidshemmen ligger på utbildade lärare, säger högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg.

Utredningen leds av professor Sigbrit Franke och ska lämna sitt betänkande den 15 november 2008.

Jag begriper inte? Hjälp!

Förebildlighet – föredöme – lära ut – förmedla

Vi diskuterar Tina Kindebergs och Anders Sigrells tankar om betydelsen av lärare som förebilder. Att vara trovärdig som person och att ha en moralisk hållning i sin gärning.

Studenterna i termin fyra kämpar med frågan om vad en lärare egentligen är? Vad menar vi med pedagogik och undervisning?

När vi ska förklara yrket för utomstående använder vi ord som “förmedla” och “lära ut” medan teorierna talar om att “utveckla erfarenheter” och att ingen kan lära någon annan någonting. Slutsatsen blir lätt individualistisk – var och en lär sig.

Vi gräver i minnet efter förebilder och hittar personer som faktiskt går att använda för att konstruera en egen läraridentitet. Jag är fortfarande osäker på om det är rätt att avskärma sig från förmedlingspedagogiken. Det finns faktiskt personer som lyckas förmedla något på ett djupare plan. Kanske inte kunskap – men en hållning som inspirerar studenterna att fortsätta vilja.

Ja, jaaaaaa, jaaaaaaaaaaaaaa!

Debatten om vad en lärare ska kunna har gått på tomgång länge. Därför är det underbart att läsa någonting som faktiskt griper in i min värld och formulera mina tankar med precision.

I Sydsvenskan beskriver två forskare vad som egentligen är kärnan i lärarprofessionen och jag kunde inte hålla med mer.

Läs och sprid. Det finns hopp om en vettig skoldebatt.

Äntligen

Uppmärksamma bloggläsare har nog inte kunnat undgå att märka min svacka. Debatterna har varit överhettade och positionerna förvridna. Allt är politiserat och reaktionerna förutsägbara. Själv befinner jag mig i en utsatt position i utbildningsfabriken där jag förväntas försvara ett system som jag delvis upplever som främmande.

Därför är det skönt att Maria Sundkvist i Sydsvenskan beskriver en alternativ vision för framtidens lärarutbildning. Det blir lite underligt att berömma sin chef – men jag tar risken (möjligheten)!

Två huvudfrågor ser jag som särskilt viktiga.

1) Det är inte längden på barnen som ska avgöra längden på utbildningen.

2) Vetenskaplighet och akademisering är inte svaret på alla skolans problem. Den kortare grundutbildningen (som naturligtvis vilar på vetenskaplig grund – och varför behöver det påpekas?) kan utföras med ett striktare yrkesfokus än idag där en oförsvarbart stor del av dyrbar utbildningstid avsätts för forskningsförberedande moment. (min åsikt!)

Med skräckblandade känslor ser jag fram emot hur HSV, Lärarutbildningsutredning, LR och Björklund ska reagera. Fast det är klart – den arroganta makten behöver inte besvära sig med röster från provinsen?

Sortering sortering sortering

Debatten om skolan refereras idag i Sydsvenskan (länken är borta – Sydsvenskan har bett om ursäkt) och jag är bekymrad. Bo-Göran Dahl och jag hörde olika saker.

– Slopa intagningskraven, låt alla börja på lärarutbildningen och jag lovar att vi ska göra bra lärare av samtliga.
Orden är Maria Sundkvists, dekan och chef för lärarutbildningen vid Malmö.

Jag minns inte de kursiverade orden lovar och samtliga som får Maria att framstå som mer än lovligt idealistisk och naiv. Det vore förmätet att tala om vad min chef menar – och jag hävdar att hon är felciterad.

Dessutom är jag helt övertygad om att Maria är djupt medveten om att det finns en examensordning som reglerar vilka studenter som till sist kan kvittera ut en examen. Om det felaktiga citatet sprids riskerar myten om den kravlösa lärarutbildningen att spädas på.

Jag som arbetar i organisationen är förbluffad över hur stor del av vår arbetstid som faktiskt går åt till sortering och definiering av vad som krävs för att bli godkänd. Visisonen om att alla ska med är farlig för vår arbetsmoral eftersom vi riskerar att uppfatta studenternas tillkortakommande som ett personligt och moraliskt misslyckande för lärarutbildaren. Om Maria verkligen hade lovat att alla skulle lyckas – då övertog vi också ansvaret för studenternas studier, och det vill jag inte. Särskilt inte i en tid av krympande resurser.

Men frågan kvarstår: När ska sorteringen ske?

1) Före utbildningen – risken finns att stora grupper som skulle behövas för att vitalisera skolan stängs ute. Gymnasiebetyg är en bräcklig grund för att förutspå studie- och yrkesframgångar!

2) Under utbildningen – ja det är rimligt att en viss sortering sker och ofta är det bra att studenter tidigt får veta att de har valt fel yrke. Min oro är att vi idag sorterar bort fel studenter (d.v.s. de som inte kan anpassa sig till en akademisk utbildnings formella krav)

3) Efter utbildning – efter ett år utfärdas den egentliga lärarlegitimationen.

En lyckad debatt

Idag har jag och 350 andra varit på en nyanserad diskussion om svensk skola. Svåra frågor om betyg, föräldrasamverkan och lärares drivkrafter behandlades på ett värdigt sätt. Motsättningar beskrevs och nyanserades. Samtalsklimatet var gott. Agneta Furvik var lysande som debattledare. Fredrik Karlsson var en spännande studentrepresentant. Igor var lika klok i verkligheten som på teve. Stavros imponerade genom bildning – men grekiska kanske inte är så svårt för en grek?

Jag  hoppas att Sofia Larsen tar med sig upplevelsen av ett möjligt samförstånd in i utbildningsutskottet. När Björklund har plockat alla möjliga billiga politiska poänger och röken skingrats – då måste det finnas någon klok person kvar som kan sätta samman spillrorna efter ett demolerat och demoraliserat utbildningssystem.

Ilmar, Ilmar – olycksalige gubbe

Malmös starke man Ilmar Reepalu har tagit intryck av teveserien 9a och vill nu betygsätta landets lärare. Sydsvenskan.

– Idag har vi inget grepp om hur olika lärare fungerar, säger han.
Redan nästa år räknar Ilmar Reepalu med att utvärderingar sker på Malmös skolor.

Det är väl ett förslag som ligger ganska bra i tiden när allt utvärderas ständigt. Läkare och tandläkare är utsatta för detta. (doktorsguiden) Desutom vibrerar en del av kommentarerna av en illa dold hämndlystnad. Här är chansen att bryta maktförhållandet med läraren som ensidigt dömande. Men rimmar detta med den regeringens avsikter att öka lärarens makt och ansvar i klassrummet?

Baksidan är att kriterierna antagligen komer att vara vaga eller obegripliga och att lärarna kommer att vara utelämnade i en popularitetstävling som är ganska förnedrande för alla. Det barnen kan bedöma är förhållningssättet – det som vi kallar lärarskicklighet eller ämneskunskaper kräver vissa kunskaper för att kunna bedöma.

Dessutom ska detta ske i en verksamhet som omfattas av offentlighetsprincipen. Betygssätt din socialsekreterare, polis, brandman, renhållningsarbetare, parkarbetare, lokalvårdare, sjukvårdare?

I USA finns systemet med betygsättning av lärare på många universitet och konsekvenserna är inte bara positiva. Längtan efter bra utvärderingar får inte vara huvuddrivkraften bakom lärares arbete. Redan idag finns det möjlighet att få enkel bekräftelse genom att se hur många som uppnår kursens mål.

Reepalu tar samtidigt upp problemet med att rektorer har ansvar för många lärare och svårt att genomföra utvecklingssamtal. Här pekar han på ett verkligt problem och dessutom ett lösbart sådant. Samlad skolforskning pekar på ledningens betydelse för skolans framgång. I ledningsansvaret borde ingå att samla in information om hur medarbetarna fungerar. Surprise!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Fantasilöshet – visionströtthet

Jag funderar över Yngve Wallins påstående i sin blogg på KK-stiftelsens webbplats och tar mig friheten att citera utförligt:

Den uppmärksamme har kanske lagt märke till att det har varit tomt i den här bloggen ett tag. Egentligen ger det en ganska bra bild av läget när det gäller visioner för framtidens lärande i Sverige i dag, tomt – och tyst. Jag undrar vilka konsekvenser den här fantasilösheten kan tänkas få på lite sikt.

Förutom den underliga slutsatsen att en tom blogg skulle vara ett symptom på fantasilöshet i landet reser texten intressanta frågor. KK-stiftelsen har länge haft en central position i arbetet med att utveckla intresset för ny teknik och förhoppningarna på att det ska rulla på av sig själv tycks komma på skam. Blicken vänds tillbaka mot en tid då det tycktes vara möjligt att verkligen leda skolor genom visioner (och mycket pengar). Idag beskriver Wallin situationen som att vi lider av brist på visioner.

” …det är hög tid att vi åter höjer blicken och börjar diskutera vad den här idéfattigdomen och bristen på framtidsvisioner kan få för konsekvenser.”

Jag tror att denna längtan efter visioner och framtidsentusiasm delvis är ett uttryck för ett främlingsskap inför ett nytt landskap. Vi har en situation där utvecklingen inte är förutsägbar och styrbar på samma sätt som tidigare då det ofta fanns en övertro på tekniska lösningar och massiva utbildningsinsatser.

Idag har de flesta studenter på landets lärarutbildningar högre digital kompetens än lärarna – och det behöver inte vara dåligt. Bilden av att leda utveckling och implementera teknik hos den okunniga massan är lite farlig eftersom den hindrar oss att se vilka kompetenser som redan finns hos barn, ungdomar och studenter.

Utmaningen idag är snarare att ta vara på och utmana dessa krafter inom skolans ramar, än att “visionera” fram något nytt.

På Malmö högskola har det länge talats om en portal som skulle ha alla funktioner – idag har även teknikerna insett att tiden för den typen av heltäckande webblösningar är förbi. Studenterna vill inte tvingas in i färdigbyggda system när de redan har byggt upp andra sätt att kommunicera. Om de heter MSN, Lunarstorm eller Facebook idag – ja då heter det något annat i morgon.

I den moderna visionen byggdes köpcentrum i alla förorter. De boende skulle inte behöva lämna sitt område. Detta var ett uttryck för den moderna visionen om det goda samhället som skapar den perfekta servicen åt medborgaren. Idag står många av dessa torg övergivna – trots den goda visionen om kommunala mötesplatser.

Kanske en del av IT-romantikens visioner riskerar att hamna i samma kategori på historiens sophög?

P.S. Att både de finska och danska exemplen kan vara inspirerande är en annan historia.