Att diskursera

Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.

Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.

Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:

1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt  att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor.  Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar

Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.

Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.

På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.

Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att  förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter  känner oss nog träffade.

Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror  att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet

Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.

Det  kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken.  Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går  att förena – då är vi verkligen illa ute…

Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras  längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.

Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!

A vision of students today

Jag sitter och planerar höstens kursstart och mycket handlar om mål, litteratur, undervisning, examination o.s.v. Under ytan finns det en gnagande oro:
– Vem är dom egentligen? Alla dessa studenter som vill bli lärare… hur tänker dom?

Jag inser att mycket av det vi kallar utbildning bygger på antaganden (gissningar) om vilka krav som är rimliga att ställa. Våra föreställningar om studenterna är vaga och fördomsfulla.

Stefan pålssons blogg hittade jag en film från Kansas University som ifrågasätter bilden av den homogena studentgruppen. Visions of students today.

Men allra mest spännande blir det att följa diskussionen i anslutning till filmen. Jag råkade trycka på “view all” och har nu 7640 kommentarer att fundera över.

Blott Sverige svenska studenter har! Eller finns det internationella mönster? Jag tror det.

Hur ska en slipsten dras?

Min begåvade kollega Jonas Aspelin har skrivit en spännande bok Suveränitetens Pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur och i SvD gör Merete Mazzarella en kritisk presentation som fångar mig. Aspelin gör upp med de beskäftiga och individualistiska handböcker som menar att vi ska ta makten över våra liv. I ett sant narcissistiskt samhälle bestämmer vi naturligtvis helt själv över vår lycka. Vi kan ju t-ä-n-k-a oss glada och välja bort alla de obehagliga upplevelser som hotar den privata harmonin.

Alternativet i Aspelins världsbild tycks delvis ligga i att våga gå in i relationer och verkligen satsa allt på dessa mer eller mindre autentiska möten. Bubers ande svävar över texten och jag har inte svårt att lockas att hålla med.

Mazzarella är inte lika lättfångad utan väljer att med hjälp av Sennett markera en distans till denna relationsromantik som faktiskt också kan ha nog så krävande, kvävande och auktoritära drag. Om jag inte lyckas med relationerna… – eller om (ve och fasa) en del av mina relationer är både instrumentella och huvudsakligen artiga? Jag är lite kluven – just nu vill jag nog helst inte bli indragen i för många och okontrollerbara relationer. och då är det nog ärligare att inte ha några relationer alls. De är ju till sin natur oförutsägbara…

Till sist kanske det är säkrast att hålla sig lite på sin kant och vara lagom artig. Låter det tråkigt?

Evy for ever

Jag tänker att bloggen ska ta upp principiella frågor kring utbildning – men å andra sidan finns det människor som bär upp principer. Idag har jag spelat på en avskedsfest för Evy Nordström på enheten för idrottsvetenskap på Lärarutbildningen. Hon går i svårbegriplig pension och lämnar ett stort tomrum efter sig. Stackars de studenter som inte får möta denna handbolls- och pedagoglegend.

Bättre kvalitet

Varför inför Björklund betygsliknande omdömen?

Aftonbladet DN Svd Sydsvenskan beskriver det kommande beslutet om betygsliknande omdömen i första klass. På Aktuellt står en flinande minister och brer ut sig om tydlighet och föräldrarnas rätt till information.

Nu ska varje skola själv kunna få utforma formerna för dessa omdömen och jag är lite förvånad över att dessa inte ska knytas till kursplaner, mål att uppnå eller nationella prov. Antagligen kommer omdömena att vara av disciplinerande karaktär och avser då personlighet (ansvarsfull, punktlig, arbetsam) eller mer biologiska påstående om egenskaper hos barnet (klok, matematisk, musikalisk).

Jag har svårt att se pedagogiska vinster eller ökad tydlighet. Allt skulle kunna sägas i ett utvecklingssamtal eller skrivas i en IUP. Men Björklund vill ha mer – han är ute efter de magiska bokstäverna och siffrorna. Helt ojämförbara utan kriterier men med ett starkt symbolvärde när det gäller hans längtan att utstråla handlingskraft.

Frågan i rubriken… Av samma anledningar som hundar slickar sig mellan benen.

P.S. Jag har skrivit om den här skuggvärlden tidigare där saker inte ÄR utan LIKNAR något annat. Frågan är vilka betyg de här omdömena ska likna? Ska vi återinföra relativa betyg i smyg?

Män som hoppar av lärarutbildningen

Undersökningar slår larm, facket kräver högre lön och bättre arbetsvillkor.

Jag ser problemet och är en del av det. Alltför många duktiga och ambitiösa män skräms bort från yrket och jag beskriver det också som ett utbildningsproblem.

I en femininiserad skola och lärarutbildning finns inte utrymme för deras erfarenheter och tänkande. Bilden av att vara del av en dominant makt (manlighet) och samtidigt vara fullständigt utlämnad till dolda hierarkier är paralyserande och lockelsen att lämna projektet SKOLA blir för en del övermäktig.

Jag sitter med en hög tentor framför mig. Några studenter har valt att inte lämna in. De är män och jag är bekymrad över att ha vara en del av ett system som på ett omedvetet sätt utestänger viktiga grupper .

Kvalitetsosäkring

Idag citerar jag helt ogenerat min chef Maria Sundkvist som har varit på konferens

Det andra var vad dekanen från Örebro universitet visade. Han har läst de två utvärderingarna av lärarutbildningen som gjorts under 2000-talet och lärarutbildningsutredningen som kom i slutet av 1990-talet. Genom att räkna orden ”disput” med avledningar och ”yrke” visade han med stor elegans på en förskjutning som skett i talet om lärarutbildningen. Talet om läraryrket har blivit talet om lärarutbildarnas akademiska utbildning. I slutet av 1990-talet handlade det om att göra en så bra yrkesutbildning som möjligt. Idag handlar kvalité om andelen disputerade i lärarprogrammet. Heja Owe Lindberg! Jag ser fram emot en kommande artikel.

Jag läste Lindbergs avhandling Talet om lärarutbildningen (2002) och var inspirerad av hans tankar att tänka kring vad en lärare egentligen är – hur den konstrueras genom retorik.

Ett problem i den utbildning som sjösattets 2001 var att den i vissa stycken var svår att förstå. Tolkningarna av vad som egentligen menades med ämne och AUO inbjöd till sofistikerade och auktoritära konstruktioner. Det var svårt att jobba med flexibilitet och studentinflytande om alla delar är integrerade och fusionerade med varandra. Varje progressionstråd hade sin egen logik och om vi ändrade i någon del hotades helheten. Ibland handlade mer om att göra rätt – än att tänka själv. (Väldigt mycket min tolkning)

Nu är budskapet från regeringen å ena sidan på gränsen till övertydligt med lätt populistiska traditionsbundna uppfattningar om stadieindelningar och ämnen – å andra sidan har regeringen lagt sig platt inför HSV:s mystiska och extremistiska tolkning av vad som är kvalitet i en yrkesutbildning.

Heja Maria!

Vi planerar och planerar

Så här års brottas jag och mina kolleger med kursplaner, schemaläggning, litteraturlistor, timfördelning, lokalbokning, gruppindelningar, examinationsformer och ibland även diskussioner om innehåll och arbetsformer. Det är lätt att gå vilse och fastna i praktiska detaljer.

Det finns en kraftfull överbyggnad av mål och examensordningar som allt ska underordnas och ibland glömmer vi bort att det finns människor andra sidan. Unga människor som kommer till oss med drömmar om att få vara med att forma en bättre värld.

Det är sjunde året jag möter nyantagna studenter och jag börjar ana hur de tänker. Dessa gissningar (eller kvalificerade antaganden som vi brukar säga) är nödvändiga för att jag ska våga planera undervisningen – samtidigt finns det stor risk i att det är mina fördomar som skapar studenternas bilder av sig själv. Tror jag att de är lata – blir de lata. Tror jag att de vill ta ansvar – ja då växer deras självförtroende och de kommer att överträffa sig själva.

Detta måste jag påminna mig om ofta!

Lagerkrans och studentmössa

Elza Dunkels förklarar varför hon avstår från att promoveras och jag nickar gillande!

Själv hör jag till en generation som vägrade bära studentmössa (av politiska skäl) och som hånades av sina barn för att vi var så tråkiga.

Kanske är jag bara avundsjuk och förstår Elzas oro för att de som väljer att delta i ritualen ska känna sig påhoppade. Men det här med akademi och ritualer… är det en så bra idé egentligen?

Jag tror det var Groucho Marx som sa någonting om att han inte vill vara medlem i en klubb där sådana som han fick vara medlem. En vän som promoverades för några år sedan var ganska förvånad över det oblygt exkluderande i riten.

Knutbyvarning utfärdas!

Den beforskade lärarutbildningen

Jag hittar en avhandling som handlar om institutionen jag arbetar inom. Marianne Öberg Tuleus har undersökt någonting som jag kanske tror att jag möjligtvis är en aning intresserad av. Men när jag läser sammanfattningen på Skolporten blir jag bekymrad. Är jag korkad eller bara lite trött?

Avhandlingen Lärarutbildning mellan det bekanta och det obekanta belyser lärarutbildning utifrån ett hermeneutiskt fenomenologiskt perspektiv. Ett grundläggande intresse är att studera lärarutbildning från en synvinkel, där lärare och lärarstudenter framträder som figur mot bakgrund av de institutionella sammanhangen skola och högskola. Den övergripande fråga som studien ställer gäller vilka innebörder av fenomenet lärarutbildning som framträder, då lärarutbildning studeras som levd erfarenhet. Utifrån en förståelse av lärarutbildning som komplext fenomen, sammanflätas teoretiska antaganden och metodologiska överväganden. Det innebär en fenomenologisk förståelse av livsvärlden som intentional, levd och social värld, en hermeneutisk öppenhet för att sätta det bekanta på spel och en metodologisk strategi, som kännetecknas av följsamhet och lyhördhet.

Så här långt tror jag det handlar om metodval och jag känner lite tvekan inför den metodologiska strategin – även om den “kännetecknas av följsamhet och lyhördhet”. Men det kanske blir mer lockande när resultatet beskrivs?

Den empiriska studien visar att innebörden av lärarutbildning som levd erfarenhet framträder som temana enhetlighet, förebildlighet och marknadsmässighet mellan aktör och institutionellt sammanhang; som situationens personliga och kollektiva dimensioner mellan aktör och uppgift, och som mötets grad av närhet och anonymitet mellan aktör och aktör. När dessa innebörder av fenomenet lärarutbildning sätts på spel med de existentiella temana kroppslighet, tidslighet och rumslighet framträder glipor mellan de bekanta mönster som tidigare urskiljts. I rörelsen mellan det bekanta och det obekanta blir makt- och genusstrukturer synliga, och en möjlig lärarutbildning framträder mellan den bekanta lärarutbildning som varit och en obekant lärarutbildning som skulle kunna bli.

Läslust – where are thou?