Allvarligt talat – det här med akademisering…

stenIdag har jag har försökt handleda 25 blivande lärare inför deras första examinationuppgift som är en sammanfattning av kursens olika moment. Det är en hemtenta och de har haft nio veckor på sig att fundera över frågorna. En stor del av studenterna kommer direkt från gymnasiet och vi försöker övertyga dem om att det är stor skillnad gentemot högskolevärlden där kraven sägs vara helt annorlunda.

Jag tror att frågorna är lagom utmanande och ställer ganska höga krav på eget tänkande – samtidigt ska den här texten vara ett första steg mot det som ska bli deras examensarbete om tre år. Studenterna förväntas anpassa sig till det som vi lärare kallar akademiskt skrivande med allt vad det innebär av formalia och referenshantering. En positiv beskrivning är att vi försöker lära dem reflektionens och argumentationens ädla konst.

Uppgiften handlar delvis om vilka faktorer som styr barns utveckling och klasstillhörighetens betydelse för lärandet utifrån begreppet “En skola för alla”.

23 av 25 studenter är de första i sin familj som läser på högskola.  Det betyder att de inte kan gå till sina föräldrar och be om hjälp när det kör ihop sig. Plötsligt förstår jag att Malmö högskolas ambition med breddad intagning faktiskt innebär att vi möter studenter utan studietradition. Det är en stor utmaning att bereda plats för deras erfarenheter inom högskolan ramar. Många kommer med underliga frågor som:
– Får man skriva “jag”?
– Får man tänka själv?
– Måste man använda svåra ord?

Jag inser att vi har lyckats skrämma upp studenterna rejält och att en stor del av deras energi går åt till att försöka förstå vad som är tillåtet.

Vill jag vara en del av den här disciplineringen? Mina försök att förklara begreppet “dold läroplan” blir obehagligt självironiska när jag tänker på vad det är vi utsätter studenterna för. Jag vill gärna tro att sorteringen av studenterna är nödvändig för att bevara läraryrkets status – men innerst inne är jag orolig över att det är fel studenter vi sorterar bort.

I min mardröm belönar vi de lydiga som lyckas låtsas att de tänker självständigt – på våra villkor.

I en tidigare tråd diskuterade vi betydelsen av föräldrarnas utbildning när det gäller barns prestation i matematik i årskurs tre. Mitt antagande är att detsamma gäller för högskolestudier. Plötsligt ser jag vilket stort äventyr en klassresa egentligen är.

Att ligga i Borås?

b 004

I Skåne talar vi om att “ligga i Lund” och menar då studenter som befinner sig i ett tillstånd av studier och festande som ofta tenderar att bli ganska långdraget. Statyn utanför högskolan i Borås kanske förställer en ovanligt lugn student – men jag tror inte man talar om att “ligga i Borås” på samma sätt. Jag gillat statyn och tycker att det verkar vara en ganska avslappnad stämning på högskolan.

Jag var inbjuden av det manliga nätverket för att tala på en konferens om män i skola och förskola. Samtidigt passade vi på att prata om nätverkstanken – hur gör man för att skapa kontinuitet på en lärarutbildning? Jag behöver inspiration och är jättetacksam mot Fredric  Gieth och studenterna för att jag fick komma.

Ämnet är känsligt och alla som beträder fältet riskerar att bli avslöjade som essentialister om vi talar om manlighet i allt för romantiserande drag. Samtidigt blir det väldigt underligt om vi undviker att beröra frågan om vad det är för kvaliteter som männen egentligen förväntas tillföra?

Min utgångspunkt är oblygt privat och jag försöker göra en berättelse av hur mina tankar om manlighet har konstruerats. Jag märker att åhörarna blir förvirrade och mitt teoretiska lättsinne irriterar dem som är vana vid akademiens positioneringar. Är det verkligen möjligt att byta åsikt mitt under en föreläsning? Kan jag vara medveten om att genus är en social konstruktion och ändå förhålla mig så positiv till dessa energigivande mönster? Könsroller är ju onda och enligt läroplanen ska vi m-o-t-v-e-r-k-a dem.

Som tur är kommer professor Elisabet Öhrn efter mig och ställer skåpen på rätt plats igen. Jag förstår att Bertill Nordahl inte är särskilt populär i göteborgska genuskretsar och Elisabet citerar med avsmak:
– Männen som kommer in på förskolan förgiftas av östrogenångorna (“och riskerar att förvandlas till slappetasker”) Det sistnämnda ville Elisabet inte citera utan valde att med bibehållen värdighet och göteborgsk elegans beskriva som ” bli ifrågasatta i sin manlighet”.

Om någon som var där läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker – så känner jag ofta efter en föreläsning.

De tystlåtna forskarna

d1

Hur recenserar man en debatt? Jag var väldigt förväntansfull inför diskussionen på Malmö högskola som enligt inbjudan skulle handla om varför forskarna inte delar i den politiska debatten om skolans framtid.

Bengt Persson från högskolan i Borås har skrivit en kraftfull artikel i GP som beskriver forskarsamhällets försiktiga hållning som ett resultat av bidragsberoende. Osjälvständigheten är då ett moraliskt problem och om de som utger sig för att vara objektiva och reflekterande i själva verket är ängsliga opportunister har vi ett allvarligt dilemma. Detta tema berördes sparsamt i debatten.

Lärarutbildningens dekan Johan Elmfeldt menade att man kan faktiskt hålla med Björklund – även som intellektuell (VSB)! Förhållandet mellan vetenskap, ideologi och makt diskuterades inte. Marxismen är nog död och tyvärr tog den med sig förmågan till kritisk analys av den egna verksamheten.

Ingegerd Tallberg Broman beskrev den tveksamhet som akademiker känner inför det snabba tempot i medierna och att en del av tystnaden kan bero på att det enbart finns 100 professorer inom pedagogiken. Kanske är det förmätet att ställa krav på högre grad av offentlighet från dessa hundra, men idag är det enbart två som väljer att öppet ställa sig utanför gemenskapen (Scherp och Kroksmark). Vilket pris har de fått betala för sina kritiska uttalanden? Vilka belöningssystem finns inbyggda under ytan? Vem kan tyda syltburkens (Vetenskapsrådets) logik?

Talet om “den mediala logiken” är ett försåtligt sätt att göra sig själv till offer. Idag finns det ingen anledning att truga och fjäska för debattredaktörer. Särskilt inte på en högskola som har 15 informatörer anställda som kan hjälpa de försiktiga forskarna att föra ut sitt budskap.

Historieprofessorn Mats Greiff lyckades med ett nödrop avhålla sig från att nedvärdera den pedagogiska forskningen – grattis!

Magnus Jiborn från Sydsvenskan försökte förklara hur en debattredaktion fungerar och att det finns vissa former som skiljer sig från det akademiska språket. En tidning är nyhetsdriven och en redaktör söker det som väcker debatt. Jag har goda erfarenheter av att samarbeta med journalister som kan hjälpa till att förtydliga budskapet.

De fackliga representanterna från LR och LF ville nog hellre prata om andra saker. Det råder ingen brist på käpphästar.

Debattledaren Lars Mogensen höll ihop det väl. Samtidigt som det bakomliggande ljuset avtog framträdde  debattdeltagarnas ansikten och åsikter tydligare.

Jag undrar vad Christer tycker?

d2

Varför hörs forskarna så lite i skol- och utbildningsdebatten?

Denna fråga har sysselsatt mig länge och jag erkänner att jag någon gång  har svurit över de tystlåtna forskarna som inte har reagerat över skolpolitikens förfall. Det k-a-n vara ett utstuderat och listigt sätt att agera bakom kulisserna och det finns antagligen fler förklaringar än bidragsberoende och feghet.

Nu skärps motsättningarna och ryktet säger att “de akademiska professionsämnena” är svåra att förklara i högskolans internationella kontakter inom den akademiska världen. Den svenska drömmen om att förena forskning och yrkesutbildning visar sig vara ganska skör. Det börjar kanske bli dags att välja sida?

Nu ordnar Malmö högskola en spännande debatt. Ingenting kan stoppa mig från att gå dit!

Orkanenbiblioteket den 21 oktober kl 17.00

Ingegerd Tallberg Broman

Ingegerd Tallberg Broman

Utbildningspolitiken förändras i snabb takt. Vad händer med skolan när de som är experter på området överlåter fältet åt enkla lösningar och slagfärdiga formuleringar?

Malmö högskola arrangerar paneldebatt på Lärarutbildningen med Ingegerd Tallberg Broman, Johan Elmfeldt, Mats Greiff, Bengt Persson, Metta Fjelkner, Lärarnas riksförbund, Ann-Charlotte Eriksson, Lärarförbundet och Magnus Jiborn, Sydsvenskan.

Moderator: Lars Mogensen.

Länk

Malmö högskolas årshögtid

Förhållandet mellan Malmö och Lund är komplicerat. Vår ambition att vara annorlunda och mer folkliga riskerar att urholkas när akademiseringen vinner mark på olika nivåer.

Förra året var jag på årshögtiden och det var en tillställning som jag fortfarande inte riktigt har smält. De sektliknande formerna för hur de nydisputerade lämnar det vanliga livet för att låta sig  invigas i de utvaldas krets känns fortfarande helt befängda och jag är aningen förvånad över att vuxna relativt bildade människor tar på sig dräkter som jag inte skulle vilja påträffas död i?

Den här oblyga elitismen hittar jag inget stöd för i våra visionsdokument. Vem försöker vi imponera på?

En blomma i den miljö högskolan hör hemma

Förra året löpte rökmaskinen amok under föreställningen. Det jag trots allt såg genom dimmorna  gav inte mersmak.

Läroplansförslaget för förskolan

Den 30/9 redovisades regeringsuppdraget att föreslå en ny läroplan för förskolan av Skolverket.

Länk i nytt fönster

Jag muttrar mig igenom ordmassorna och svär en smula inför försöken att skriva in skolförberedelser. Den namnkunniga expertgruppen sätter sitt akademiska rykte på spel genom att delta i den här spretiga produkten.

Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.

Jag hoppas de fick bra betalt.

Rivaliteten mellan Stockholm och Göteborg går nog att skönja mellan raderna. Mitt tips är att Göteborg fick sista ordet när det gäller lärandet och betoningen av vuxennivån. För de som är intresserade av teoretiska svårigheterna att förena sociokulturella och fenomenografiska perspektiv erbjuder texten stora möjligheter till textkritisk dekonstruktion.

Det finns avsnitt som jag gillar. Skolverket återupptäcker det naturvetenskapliga fältet. När jag gick min förskollärarutbildning i mitten av 70-talet var det en viktig tanke att uppmuntra barns experimenterande och Socialstyrelsen gav ut en serie häften med Råd och anvisningar. Ett av dem handlade om naturvetenskap och var utomordentligt handfast och inspirerande.

Sedan dessa har andra vindar blåst och sådana här praktiska ämnen marginaliserats från både högskola och förskola. Förslaget diskuterar i termer av personalens kompetens – jag antyder att det kan ha att göra med personalens könssammansättning att göra. Pedagogerna väljer bort sådant som inte passar bort i en traditionellt kvinnligt kodad kultur. Reggio har estetiserat verksamheten och miljön har blivit ett heminredningsprojekt i tidens anda.

I regeringsuppdraget nämns att förskolan kan stimulera intresset för naturvetenskap och teknik. Dessa områden har idag ett förhållandevis litet utrymme i förskolan samtidigt som förskollärare själva säger sig ha otillräckliga kunskaper om vad områdena innebär och hur man kan arbeta med dem i förskolan.2 Skolverket föreslår att läroplansmålen också för dessa områden förtydligas och kompletteras. Dessutom föreslås satsningar på fortbildning och kompetensutveckling inom området riktade till förskolans personal.

Utifrån detta perspektiv är det mycket märkligt att Lärarutbildningen i Malmö varslar pedagoger med inriktning mot yngre barn, naturvetenskap och teknik.

I regeringsuppdraget nämns att förskolan kan stimulera intresset för naturvetenskap
och teknik. Dessa områden har idag ett förhållandevis litet utrymme i förskolan samtidigt
som förskollärare själva säger sig ha otillräckliga kunskaper om vad områdena
innebär och hur man kan arbeta med dem i förskolan.2 Skolverket föreslår att läroplansmålen
också för dessa områden förtydligas och kompletteras. Dessutom föreslås
satsningar på fortbildning och kompetensutveckling inom området riktade till
förskolans personal.

Behöver en student känna till kursplanemålen?

269

Jag möter handledare som är bekymrade över att lärarstudenterna inte känner till kursplanemål och betygskriterier. Min spontana reaktion är att skylla på tidsbrist, resurser och allt annat viktigt som ska hinnas med. Till sist inser jag att det inte finns något försvar och gör en dubbel pudel. Om jag jobbar på den här högskolan får jag nog  ta ansvar för helheten.

Om att elda magnesiumband

Jag åker runt på VFT-besök och det är ganska ansträngande att vara stöttande och bedömande mentor samtidigt. Betygsättning är en grannlaga uppgift och kriterierna för termin sju krävande på många plan.

För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten

• kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna tvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.

Vi diskuterar vad som krävs av studenten i fråga om att kunna knyta sin undervisning till undervisningsmål och betygskriterier. De duktiga studenterna fattar snabbt poängen och rabblar kursplaner och lokala arbetsplaner. Allt ska relateras till mål och allt ska kopplas till teorier om lärande.

Samtidigt vet  jag att det barnen minns bäst av dagen är det bländande skenet från brinnande magnesiumband. Jag undrar om det fortfarande går att köpa? 

1

Populärkulturella referenser

Ny länk till originalsida

Jag möter studenter som har i uppgift att undersöka hur populärkulturen påverkar barns utveckling. Förskolans tradition är att skydda barn från oönskad påverkan och försöka upprätta ett eget värderingsfritt rum där alla intryck är goda och trevliga. Ibland blir det en aning livlöst.

Vi som ältade varann så mycket

Diskussionen om Lärarutbildningens framtid rullar vidare. I veckan fick vi en konsekvensbeskrivning och riskanalys som antyder att vi som blir kvar ska jobba hårdare och bli bättre på att sälja oss – och att det finns stödåtgärder för dem som mår dåligt. Det känns en aning otryggt och framtiden för adjunkterna är dyster.

Disputerade kolleger är bekymrade över att jag polariserar och ställer grupper mot varandra. Drömmen om syntesen är stark och i en avlägsen framtid är vi alla reflekterande (och disputerade) praktiker. Jag tycker att resonemanget är en aning idealistiskt och menar att den pågående processen är mer annektering än syntetisering.

Vi för ett allvarligt samtal om villkoren för akademisk professionsutbildning och prövar exemplet musiklärare. Antagligen är det en bra idé om du först lär dig spela ett instrument. Kanske bör du även gå ett par år på en folkhögskola och träna dig på att samspela med andra. Därefter är det dags att söka till Musikhögskolan – om du klarar inträdesproven kommer du antagligen få en utbildning som försöker täcka in olika genrer av det som vi kallar musik. Du kommer säkert möta erfarna lärare som ger dig goda pedagogiska råd.

Det finns chans att du även kommer möta sociologer som analyserar musiken funktion ur ett samhällsperspektiv och psykologer som belyser musikens betydelse för individens utveckling. Till sist kommer du att få undervisning i forskningsmetodik och hjälp att skriva ett examensarbete. I bästa fall kompetterar de olika delarna varandra.

I dag finns en uppenbar risk att den senare analytiska delen tränger ut det som vi i brist på annat kallar praktiska kunskaper. Vi är några stycken som tror på en lycklig förening av de båda världarna.

De mer illusionslösa kollegerna menar att tilltron är borta. Det papper som facket har skrivit under har stora likheter med Münchenöverenskommelsen 1938. Trots försäkringar om “peace in our time” packar adjunkterna väskorna och lämnar den polska gränsen.