Därför bör akademiker blogga

Jag känner igen de här reaktionerna (länk):

Every now and then I make the mistake of confessing to a colleague that I blog. They usually greet this confession with an uneasy smile and follow it with a look that says: “do you really have time for that?” I understand what they really mean: a serious tenure track assistant professor does not have time for blogging. With respect to my colleagues, they’re wrong: graduate students, post-docs, young faculty, and senior faculty too, should do more blogging not less. And, moreover, institutions of high education ought to start recognizing such work as an important component of a scholar’s profile.

I texten utveckla Stephen T Casper sina tankar om varför bloggen är ett bra sätt att föra akademiska samtal.

Söktalen till lärarutbildningar

De börjar sippra ut nu – siffrorna som avgör om vi ska lyckas höja läraryrkets status. Utan sökande är det svårt att genomföra en kvalificerad utbildning.

SVT, Mah

Siffrorna är svårtolkade. Många av de lärosäten som drabbats av sjunkande söktal har också förlorat examensrättigheter inom olika ämnen och åldersinriktningar.

Förskollärar- och fritidspedagogutbildningen i Malmö lär klara sig bra.

“Forskarnas skolsvek”

DN:s ledarsida trummar på:

De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.

På Svenska dagbladet är tonläget annorlunda. Under rubriken “Fler lärare måste bli forskare” skriver en namnkunnig samling:

Det är angeläget att förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen, ämnesdidaktisk kompetens, undervisningsmetoder, hur lärare undervisar och hur elever lär. En starkare koppling till sådan forskning från olika vetenskapliga områden höjer lärarnas kompetens och förmåga att använda olika verktyg i undervisningen beroende på situation och elevernas behov. Det behövs också fler forskarutbildade lärare.

Ytterligare en utmaning är att lärare, skolledare och företrädare för huvudmännen behöver ta del av relevant forskning och använda den i verksamheten i ökad utsträckning. Det ska löna sig att ta fram arbetssätt som utgår från forskningen och därmed öka kvaliteten på undervisningen.

Idag har jag ingen åsikt. Låt elefanterna dansa.

 

Är “katederundervisning” ett okontroversiellt begrepp?

Jag möter kloka personer som inte ser kopplingen till oreflekterad maktutövning, faktatragglande och förmedlingspedagogik. Hamnar i hopplösa diskussioner om betydelsen av fakta. Älskar frågesporter och är stolt över min breda bildning. Känner mig förflyttad 40 år tillbaka i tiden och famlar efter tröst på nätet. Det måste finnas värdigare sätt att förhålla sig till utveckling och lärande.

http://twitter.com/#!/briankotts/status/56427426460336128

Alfie Kohn släpper in lite luft i den pedagogiska gravkammaren.

Jag brukar rekommendera twitter och #merkateder…

…men tråden blir allt mer obegriplig. @LRradicals och @zoranalagic vårdar dolkstötslegenden om kommunaliseringen som en avgörande händelse och alla försök att diskutera undervisning ur andra perspektiv lever farligt.

Därför är det befrinade att möta en annan historieskrivning på Skola och samhälle där Elisabeth Hultqvist diskuterar  Skolans vacklande legitimitet ur ett sociologiskt perspektiv.

Inom alla de områden boken behandlar, skolan, vården och omsorgen har greppet om människorna ökat, samtidigt som de professionella upplever en motsägelse mellan den makt och ansvar de har över individerna och den legitimitetskris de står mitt i. Alltfler förväntar sig alltmer av dem utan att de ges tillräckligt med legitimitet och erkännande, ett underskott som förklarar det återkommande kraven på status och erkännande. Samtidigt blir det mätbara det enda värde som kan uttryckas. Tester och prov, nationella som internationella, har blivit måttstocken för skolans framgång. Men hur mäter man t.ex. förmågan att bygga relationer med unga människor?

Ibland tar jag på mig vanliga kläder…

…och besöker studenter på deras VFU (praktik).

Ofta är det spännande möten och jag inser att de ställs inför stora utmaningar när de ska undervisa en klass misstänksamma högstadieelever om diktens kraft och möjligheter.

De teoretiska diskussionerna om betyg och bedömning på högskolan blir högst konkreta när studenten  möter mina och barnens frågor:

– Är det här ett examinerande moment?

– Hur ska du bedöma de här dikterna?

– Hur påverkas barnens skrivande av bedömning?

– Vilket kursplanemål arbetar du mot?

– Går det att bedöma dikter?

Barnen bläddrar i antologin Kärlek och uppror. Någon fastnar för  Sonja Åkessons dikter:
– Får man verkligen skriva så?

I de testgladas rike

Emma Leijnse skriver om tendensen att förskolor i allt högre grad testar barns kunskaper inom olika områden.

Länk

Hennes chef Linda Berg tycker att materialet är kompetenshöjande för personalen. Tras gör att de vuxna måste tänka på språket på fler sätt, inte bara hur barnen pratar utan också hur de förstår och upplever språket.

Aha – det är för personalens skull?

På nätet finns nu den viktiga bakgrundsartikeln där kollegorna Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth redogör för varför sådana här tester är förbjudna i skollagen. Det är verksamheten som ska bedömas – inte barnen!


 

Zoran igen…. uppdaterat med pdf

https://twitter.com/zoranalagic/status/54638278971895808

Zoran arbetar som presschef på LR men när han twittrar är det privatpersonen som uttalar sig. Det är nog tur.

Jag gissar att det finns en del lärare som inte är beredda att ta avstånd från “pedagoger” i allmänhet. Fast jag pratar inte LR-språket.

Zoran och Mats på twitter (Läs bakifrån pdf)