Jag tror att många vill veta vem det egentligen är som bestämmer och vilka regler som gäller. Det bygger på idén att makten är möjlig att beskriva med ord och att vi med tanken kan fånga in strukturer som styr oss . Många studenter går vilse när de på ett vetenskapligt sätt försöker undersöka “makt” och tror att de ska hitta ett enkelt svar på en svår fråga.
Foucault brottades med problemet och lyckades ibland genom djupsinniga och svårtolkade dubbeltydigheter sprida en smula ljus över förhållandena – tills vi inser att frågan är fel ställd och att det egentligen inte finns något sådant som “makt” eller “struktur”. Allt är diskurser som arbetar i och genom oss i våra tankar, våra ord och handlingar. Jag vet inte – men frågan går inte att lägga åt sidan.
I stället försöker jag reda ut vilka hierarkier som finns och hur de förhåller sig till varandra på min arbetsplats. Ett sätt att närma sig frågan är att fundera över vem som som har rätt att uttala sig, och vad som inte går att skämta om. Det berömda tolkningsföreträdet – finns det?
1) Den demokratiskt politiska nivån – styrdokument. Riksdagen besluter om högskolelagen. Regeringen, genom utbildningsdepartementet och Högskoleverket, transporterar ner innehållet till högskolenivån där det omsätts i kursplaner och examinationer. Till sist sker ett möte mellan mig och texten och då prövas min lojalitet till riksdagsbeslutets legitimitet.
2) Den organisatoriska nivån – personerna. Högskolestyrelse och områdesstyrelse beslutar om inriktningen och genom rektor, områdeschef och enhetschef förväntas jag följa fattade beslut. Här är lydnadskravet mer direkt och frågan om delaktighet intressant. Vad går att förhandla om?
3) Den akademiska nivån – titlarna. Högskolor och universitet är av tradition hierarkiska miljöer. Dekaner, professorer, docenter, lektorer, doktorander och adjunkter har sina positioner i näringskedjan. Här gäller det att veta vem som har rätt att uttala sig i frågor och när det passar bättre att vara tyst. Om det enbart gällde akademiska meriter och antal publicerade artiklar kanske det skulle vara möjligt att förstå rangordningen. Det finns andra aspekter som komplicerar spelet om makt inom akademin.
4) Kön/genus – ett utdraget ställningskrig. Akademin är fortfarande en manligt präglad värld och andelen kvinnliga professorer har inte nått upp till det mål som staten pekade ut. De traditionella härskarteknikerna används numera av båda könen för att försvara positioner på olika nivåer. Frågan om kvotering är extremt laddad i en meritokrati där ingenting annat än forskningens kvalitet ska vara avgörande för framgång. Högskolan har blivit ett politiskt projekt och ingen är förvånad.
5) Ålder – en orgie i fördomar. Vi har arbetat här länge och väntat på vår tur att få komma till vid köttgrytorna. Vår erfarenhet är ovärderlig och mina böcker behöver tre rum. Alternativt: Vi unga ska rensa ut de förstockade traditionalisterna och föra in det nya tänkandet.
6) Lokalpolitik – gruppegoism. Vi vet vad regeringen egentligen menar och lyckas ligga lite före när det gäller tolkningen av styrtexter. Vi bygger allianser och gör gentjänster åt varandra under täckmantel av att det sker i ett gott politiskt syfte. Och förresten gör alla andra likadant…
7) Volym – störst vinner. Vi adjunkter är ändå den största gruppen som bär upp stora delar av den tunga grundutbildningen. Utan oss skulle högskolan bara vara ett tomt skal. Alternativt: Vi studenter investerar tid och pengar i vår utbildning och därför har vi rätt att ställa höga krav – på er!
8) Ämne – traditioner och påhitt. Regeringen har sagt att ämnesdjup är viktigt och nu kan vi äntligen visa betydelsen av alla de fördjupningar som vår yrkesstolthet bygger på. Det är dags att avslöja alla lättsinniga kvackare som utger sig för att kunna undervisa utan de nödvändiga 120 ämnespoängen.
9) Pedagogik/didaktik/metodik. Vi vet hur barn egentligen lär sig. Genom att förena tankar från Vygotskij, Stern, Piaget, Freinet, Montesorri, Skinner, Makarenko och Freud lyckas vi extrahera fram verkligt framgångsrika metoder. Men går dessa herrar verkligen att förena?
10) Klass – ingen har någonsin lämnat ifrån sig makt frivilligt. Vi i medelklasssen känner igen varandra på språket och den goda smaken. Därför kan vi bygga en ogenomtränglig mur mot de som kommer från andra samhällsgrupper. Det bästa är att vi inte ens märker det själva!
11) Etnicitet – snabba vinster och långsiktig marginalisering. Som invandrare kommer du att få väldigt mycket stöd i början. Alla kommer att vara extremt vänlig mot dig – så länge du inte hotar svenskars maktpositioner. Så länge du finner dig tillrätta i en offerroll och tar emot lite lagom medkänsla kommer det att fungera bra.
12) Åldersinriktning – ständig motvind för yngre barns lärande. Små barn = låg status. Att utbilda förskollärare och fritidspedagoger inom högskolans ram är inte självklart för alla. Regeringen marginaliserar idag forskning om små barn och bygger in statusklyftor mellan lärargrupper. Det får konsekvenser för maktförhållandena inom huset – även om samhället ropar efter arbetskraft med inrikning mot yngre barn.
13) Ekonomi – när det kommer till kritan. Vilka utbildningar och personer drar in pengar till högskolan. Man biter inte den hand som föder en.
13) Irrationella faktorer – allt kan hända. Vi saknar han den rolige professorn på idrottsvetenskapen som fick så bra utvärderingar. Vi vill ha fler föreläsningar av den snygga lektorn med den behagliga rösten. Vi vill ha mer undervisning av den där adjunkten med mycket erfarenhet och metodiska tips. Och lektorn som förklarade vad det stod i boken och vad som kommer provet så vi slapp läsa och köpa boken… Lärarnas jakt på bra studentutvärderingar riskerar att skapa nya hierarkier. Allt för populariteten – även om det går ut över kvaliteten. (Lägg inte in engelska texter i kurserna!!!!) Det finns också mer mystiska faktorer som karisma, sexighet, snygghet, charm…
Så för den som vill bli en överlevare i högskoledjungeln rekommenderar jag att göra korstabeller på några av ovanstående kategorier. Fundera över om det är lönt att anstränga sig – eller om det är värdigare att låtsas som ingenting.
Kanske har jag lyckats visa att makten är komplex och svår att beskriva. Ändå griper den in och påverkar oss på ett ibland övermäktigt sätt. Anpassning kan vara den enda möjliga vägen. Det finns ett uttryck för denna uppgivenhet och jag tror att det är Giddens som använder begreppet “embedment”.
Överordnat alla förvirrande hypoteser om maktens mystiska natur finns en retorisk figur som vi gärna vårdar: “Vetenskapen segrar – bäst argument vinner alltid”. Det känns inte helt tryggt.
Till sist kvarstår frågan om det är möjligt att möta studenter utanför dessa maktstrukturer. Jag vårdar den romantiska utopin om autentiska möten:
– Vem är du?
– Vad vill du?
– Hur kan jag hjälpa dig?
Så flummig är jag.
Kanske skulle det vara möjligt att ur svensk synvinkel önska sig att en annan konflikt skulle stå i centrum. I många familjer tävlar mor och far om barnens kärlek. Då har kvinnan ett försprång genom sin mjuka hud som hon utnyttjar till att knyta ett symbiotiskt band och utestänga fadern.
Svenska högskolor ska samverka med det omgivande samhället. Ofta sker det under ganska krampartade former. Därför är det med stolthet och glädje jag var med om Näktergalens tioårsjubileum.
Tysta tankar 