Det överkompetenta barnet 2

bloodelf.jpgMedierådet har gett ut en skrift om hur barn använder datorspelet World of warcraft. Rapporten pekar på ett grundläggande problem i att föräldrar inte förstår den sociala sidan av spelandet.

I dagens Sydsvenska (ingen länk!) skriver Daniel Rydén en krönika på samma tema. Han beskriver hur en tolvåring hanterar komplexitetens problem i att på engelska bygga upp ett världsherravälde, dämpa inflationen, underhålla armén, säkra den industriella tillväxten och diskutera med medspelarna i Japan och USA – allt medan mamma tjatar om att maten är färdig.

I skolan rullar undervisningen på. Lärarna framhärdar i detalj- och faktakunskaper. Barnens tankar är någon annanstans.

Det är inte krav skolan behöver – det är utmaningar och arbetsro. Vem vill bli störd när man håller på att ta makten över en världsdel?

Jag minns maniska spelperioder från min barndom. Då spelade vi Risk och Monopol. Det var också kul…

Sedan finns det dom som oroar sig för spelens förråande inverkan. Den diskussionen undviker jag gärna. Positionerna verkar mer än låsta och okunnigheten monumental. Hav av motstridiga forskningsrapporter gör frågan omöjlig att hantera inom vetenskapliga ramar. Tror jag.

Att beskriva en tanke med ord

cykel.jpg

En viktig utgångspunkt för akademien är att det är meningsfullt med ord.

Särskilt meningsfullt är det skrivna ordet.

Extra särskilt meningsfullt är skrivna ord som beskriver en tanke.

Alldeles extra speciellt särskilt meningsfullt på en lärarutbildning är skrivna ord som beskriver en tanke om lärande.

Alldeles otroligt extra speciellt särskilt meningsfullt under den första kursen på en lärarutbildning är skrivna ord som “beskriver en tanke om lärande som utvecklats genom att du skrivit ner den”.

Jag läser studenttexter och undrar över om vi inte har lagt ribban en aning för högt. Det vore rimligare att nöja sig med “att beskriva en tanke” – om det nu är möjligt…

Kulten av metametareflektion blir problematisk om vi lärare drabbas av svindel inför den möjliga komplexiteten i uppgifterna. Tydliga krav och enkla kriterier – var är ni när jag behöver er… Jan Björklund kom tillbaka – allt är förlåtet!

per.jpg

Kursmålet är att studenten efter avslutad kurs ska:

kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar

Självständigt kompensatoriskt arbete?

hand

Jag har tidigare skrivit om mina svårigheter att acceptera begreppet självständigt arbete som är en viktig del av Bolognaprocessen i Malmö Högskolas förändringsarbete. Den avgörande invändningen är att jag inte tror på den här sortens generella kompensatoriska åtgärder – om  de inte bygger på en ordentlig problembeskrivning.

1) Ordet “självständig” bygger på att utbildningens övriga delar är osjälvständiga. En sådan beskrivning är från min utgångspunkt falsk och farlig. Dessutom riskerar den att bli självbekräftande.

2) En tolkning är att dessa poäng är tänkta som en brygga mellan den högskoleförlagda och den verksamhetsförlagda tiden. En kompensatorisk åtgärd som bygger på antagandet av att detta är ett verkligt problem som inte går att lösa inom huvudämnets ramar. Jag delar inte heller denna beskrivning och är rädd för att åtgärden blockerar det existerande utvecklingsarbetet som pågår i just denna fråga.

3) En möjlig tolkning är att se det självständiga arbetet som en förberedelse inför examensarbetet där de självständiga studenterna ska visa sin självständighet på det vetenskapliga området. Jag delar inte heller denna syn på att utbildningstiden kan delas upp i en reproduktiv hantverksmässig del och en fri reflekterande vetenskaplig del.

Kompensatoriska strategier utgår alltid ifrån ett bristperspektiv och lösningarna proklameras genom implementering uppifrån. Risken är stor att vi hamnar i ett strategiskt läge där det gäller att genom inkapsling skydda väsentliga delar av utbildningen från åverkan och klåfingrighet.

piasava2.jpg

Äntligen – Malmö högskola har blivit med blogg

maria.jpg

Nu finns Malmö högskola även på bloggkartan. Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist öppnar dörren för samtal om utbildning och skolpolitik. Jag är full av förväntan och ser fram emot spännande diskussioner.

Två små undringar:

Varför heter den Mahbloggen? Singularformen antyder ju att det bara finns plats för en.

Varför betonar Maria att det är platsen för en seriös diskussion? Jag tror att det tonfallet skrämmer – och vem avgör vad som är seriöst?

Genuspedagogik 2.0

Genuspedagogik 1.0 var ett statsfeministiskt normativt projekt som genom att dela upp förskoleverksamhet i pojk- och flickgrupper skulle träna bort/belöna fram gamla roller och ersätta dem med nya tidsanpassade trevliga könsroller.

wallboy.jpg

Genuspedagogik 2.0 har andra utgångspunkter. I seminarieserien Man i kvinnovärld funderar vi kring  begreppet “manlighet”. Våra första associationer var:

Ansvarslös
Auktoritet
Detaljfokusering
Dumhet
Egoism
Ensamvarg
Fysisk
Hävdande
Lugn
Lättlurad
Näshår
Rakhet
Snus
Stabil
Stolthet
testosteron
Toffelhjälte
Trygghet
Tävlan

Efter varje ord diskuterar vi om det är en privat eller allmän upplevelse, om det är något vi tycker om, om det går att ändra på, o.s.v. Våra föreställningar om genus är fortfarande sociala konstruktioner och förhandlingsbara – men vi är inte underkastade ett moraliskt tryck att förhålla oss på “rätt sätt”. Rosa/blått-dikotomin kan vara funktionell för någon. Det är tillåtet att njuta av tryggheten i en traditionell roll utan skuld.

Jag är glad över att få träffa studenter i bedömningsfria rum där samtalet sker på andra villkor än i kurssammanhang där ledtrådssökandet och betygsjagandet förgiftar försöken till meningsfulla samtal.

En reflekterande arbetsmiljö

hamn.jpg

Jag har det bra. Min arbetsplats ligger i hamnen och varje dag passerar jag rester av stadens storhetstid. Det nya och det gamla samsas. Över allt lyser den eviga månen. Striderna om pedagogiken kan bli lite överhettade om vi inte sätter oss och njuter av stillheten vid ubåtsvarvet, vindkraftverksfabriken och den roterande torson.

Reflektion är inget skällsord vid vatten. Här är den äkta och livgivande.

Samtidigt mörknar det och vintern tycks komma tidigt i år.

kamikazeblogginlägg

platon1.jpgJag har vissa principer som t.ex.

1) Inte kritisera kolleger – om än avlägsna

2) Inte skriva om böcker jag inte läst

Därför är det med tvekan jag luftar mina funderingar kring Solbritt Schyberg som disputerar på avhandlingen ”Högskolelärares personliga teorier om sin pedagogiska praktik”

Jag gillar ansatsen (att forska om den egna praktiken) och jag tror att slutsatserna är giltiga om undervisningen

– En omedvetenhet. Majoriteten funderar inte speciellt mycket kring hur och på vilket sätt man undervisar. Det är snarast en självklarhet för dem och endast ett fåtal, ofta yngre lärare, problematiserar sin egen undervisning. Samtliga lärare framhåller att det är ett djupt ämneskunnande och engagemang som är grunden för bra undervisning. De ser sig själva som ämnesexperter och de är koncentrerade på innehållet.

– Detta är säkert riktigt men samtidigt är det märkligt att högskolelärare så sällan tillämpar sitt eget vetenskapliga tänkande när det gäller sin egen undervisningspraktik. I allt vetenskapligt arbete måste man vrida och vända på begreppen – men detta gäller inte för de intervjuade lärarna och deras funderingar kring undervisningssituationen.

– En annan viktig slutsats är att lärarna generellt är så lite studentfokuserade. Det är ett fåtal som funderar över vilken studentgrupp de har framför sig och hur studenten tänker om det stoff som presenteras för dem. Tvärtom menar flertalet av de intervjuade lärarna att de har ett viktigt budskap att förmedla och det är upp till studenten att hämta in och reproducera fakta på prov.

Problemet är att de 19 intervjuerna är gjorda 1992 (nittonhundranittitvå!) och i min världsbild borde det ha hänt en hel del sedan dess. Innan jag skriver något riktigt elakt måste jag läsa boken.

Kanske…

Bara en dåre rusar…

… där änglar tvekar.

potatis2.jpgJag leder ett tvärvetenskapligt kvällsseminarium för studenter i termin tre på lärarutbildningen. Tanken är att de vid tre tillfällen möts över ämnes- och stadiegränser kring något ämne med skolanknytning. Min serie heter Man i kvinnovärld – anpassning eller förnyelse.

Nästan all undervisning har en mer eller mindre öppen normativ underton. Vad har kursen för mål och syfte? Vilka arbetssätt används? Hur ska resultaten bedömas?

Sådana frågor passar bra i en tvärsäker värld där alla är överens om vad som är meningen med skolan och livet. Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiken för att ha oklara utgångspunkter för sina metoder och nu stod jag inför en grupp studenter och tvingades deklararera en hållning som riskerades att uppfattas som högskolans officiella hållning.

– Bör förskolan motverka traditionella könsroller?
– Vad är skillnaden mellan genus och kön egentligen?
– Finns det något alternativ till teorin om roller? Vadå queer – kan man inte bara vara sig själv?

Jag inser att kursledarens ord är tunga och mina ambitioner med att skapa ett fritt samtalsklimat och ett bedömningsfritt rum inte är oproblematiska. Under ytan vibrerar fördomarna och det finns ett uppdämt behov av att få tala om hur män/kvinnor egentligen är. Stopp – så fritt samtal vill jag inte ha!

Den mest spännande frågan tror jag är huruvida talet om manligt kvinligt i sig själv innebär en cementering av föreställningarna (den dominerande teoribildningen i svensk genuspolitik) eller om artikulationen av våra fördomar (eller erfarenheter) gör det möjligt att se dem utifrån och – hej och hå – dekonstruera dem!

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det inte för att betona skillnaderna mellan kön. Avsikten var att lyfta fram ett perspektiv som var marginaliserat i skolans och förskolans värld.

Det finns uppenbara likheter med diskussionen om “invandrare”. Bara genom att sammanföra vitt skilda grupper till detta vaga begrepp bekräftas bilden av annorlundahet och utanförskap. På samma sätt riskerar talet om “pojkarna”  att bli ett fördomsfullt bekräftande av bilden av vilda och våldsamma varelser bortom samhällets kontroll.

En annan fara är att pojkarna placeras i en ofrivillig offerposition och att fokus hamnar på frågan om vem det egentligen är mest synd om. Feminismen har länge haft tolkningsföreträde när det gäller frågan om makt och underordning. Vad händer om pojkarna och männen på förskolorna beskrivs som en förtryckt grupp? Går det att förena med bilden av det globala manssamhället?

Det blir lätt väldigt privat och hotfullt ovetenskapligt. Våra erfarenheter berusar oss till tvärsäkerhetens rand. Plötsligt vet vi och känner saker som ligger bortom den språkliga sfären. Jag försöker rädda ansiktet genom att styra samtalet mot de undersökningar som faktiskt är gjorda. Mats Börjessons har skrivit om Kön och skolframgång. Det är en utmärkt sammanfattning av området.

Men jag vill tillbaka till den personliga nivån. Det är där det händer. Det är där vi utvecklas – även på en högskola. Kanske romantiserar jag samtalets kraft, men då är jag i alla fall i gott sällskap. Hej på dej, Sokrates!

P.S. Det är egentligen mot mina principer att förklara bilder. En tänkbar tanke är att vi egentligen är vackra  knölar, både män och kvinnor…

Med hjälten på axeln?

frisyr.jpg

Reklam upphör inte att förvåna mig. I Paris finns jättetavlor med en undersköna kvinna som har att tatuerat  in sin favoritfrisör på axeln. Hur fick hon den idén? Vad sa hennes föräldrar? Finns det inte etiska regler bland tatuerare som hindrar dem att utföra förnedrande uppdrag?

Vilka tatueringar passar sig i lärarkåren? Är det lönt att rista in läroplan och värdegrund innan regeringen vänder upp och ner på allt? Vem blir först med att tatuera in Jan Björklund på axeln? Kanske kan Lärarnas riksförbund förhandla fram ett bra pris på kollektiv medlemstatuering?

Ämnesromantiker och åldersindelningsneurotiker möts i en osnygg förening.

Lärarna – om utövarna av en svår konst

potatis1.jpgHans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.