Jag har muttrat över vetenskapen

tron.jpg

Därför var det en ren befrielse att få vara med om Johan Södermans disputation på avhandlingen Ra(p) i käften. Mats Trondman var lysande och jag har aldrig varit med om en disputation med sådan energi. Nyfiket och prövande diskuterades frågor som jag tror de flesta i den överfulla salen var djupt intresserade av. Det mesta spännade var kanske diskussionen om hiphopvärlden som alternativ högkultur. En hierarkisk organisation med tydliga normer och bildningsgång. Johans undersökning från USA antydde att det finns sådana starka tendenser. Hiphopen blir den nya jazzen med kurser och professorer.

be.jpgDå hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.

Roligare än så tror jag inte det blir inom akademien. Men det räcker länge!

Sydsvenskan 

Måltrötthet i sista stadiet

vg.jpgJag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.

Lagerberg skriver:

Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten “Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.

Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.

Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.

På gravstenen står det:

Han uppnådde i alla fall målen

Rap(p)doktorn kan komma

johan.jpgPå fredag disputerar min gode vän och värderade medarbetare Johan Söderman med avhandlingen Rap(p) i käften. Opponenten Mats Trondman brukar se till att det blir spännande diskussioner.

Musikhögskolan i Malmö Fredagen den 7/12 kl. 10.00 lilla salen.

Sydnytt sände ett kul porträtt i fredags (i slutet av programmet).

P.S. Detta är Johans roliga elvismin. Försök själv ska ni se hur lätt det är…

Skrothandlarens son

I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.

korv.jpgI lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.

De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.

Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.

Jag tänker på Christer Wallentins ord:

En människa kan mycket mera än hon tror

när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.

I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.

P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!

De förutsägbara medierna

vio.jpg

Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.

“Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)

Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).

De tillfrågade studenterna vill veta “exakt vad de ska göra” och “vilka metoder som fungerar”.

Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?

Varför gråter vissa lärare när de rättar studenternas tentor?

angst.jpgMonika Ringborg kommenterar en artikel i DN om tentaångest hos studenter. Hela rapporten finns på SCB:s hemsida.

Just idag ligger min samlade medkänsla hos lärarna som kämpar för att hitta några förmildrande drag hos de studenter som varken har varit på föreläsningarna eller läst böckerna. Förklaringarna är lika många som gripande. Livet är inte enkelt. Alla vill vi vara på den goda sidan och lusten att fria är stark.

En annan dag kanske jag kan se problemet ur en annan synvinkel. Kanske ur Per Lagerkvists?

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

 

Läs hela dikten

 

Vårdad klädsel – korkat sunt förnuft

hund.jpg

Idag lyssnade jag på Radio Malmöhus (confession time…) som berättade om försäljaren Markus Persson (Sydsvenskan  AB). Han hade färgat håret rött och nu försvarade chefen Stefan Dinesson beslutet att skicka hem honom med att upprepa mantrat: Klädseln måste vara vårdad – vi har våra regler.

Reportern framhärdade i att få en beskrivning av vad som menades med denna vårdade klädsel och då kom den – alla dumma frasers urmoder – alla fördomsfulla idioters halmstrå – alla makthavares mystiska själrättfärdigande…

– Det förstår väl alla att det är sunt förnuft som avgör!

Jag känner hur det rycker i revoltnerven och vill genast pröva alla gränser. Samtidigt funderar jag över hur stark trycket är på lärarstudenterna som kommer ut på skolor att anpassa sig till den rådande skolkoden. Ofta behöver ingen säga till dem. Det sker med en smygande automatik och en dag står de där. Sunda och förnuftiga. Grå, grå, grå…

ind.jpg

En bra dag är en dag utan katastrofer

Låter jag trött? Eller bara lite uppgiven? Kanske en aning missmodig inför utsikten att planera kurser i tider av ekonomiska nedskärningar.

headmaster.jpgNär kommunerna drabbades av besparingar brukade chefer och fack ropa på konsekvensbeskrivningar.
– Vad är det vi inte ska göra?
– Vilka mål ska prioriteras ner?
– Hur drabbar åtgärderna barnen?

När högskolan sparar tycks taktiken vara den omvända. Vi skruvar upp ambitionerna i kursplanerna. Vi trycker in fler och mer sofistikerade mål. Vi ersätter undervisning med tidskrävande examinationer för att i bolognaprocessens anda kunna mäta prestationerna på ett rättvist sätt.

Jag önskar att det inte gjorde så ont att tänka på lärarutbildningen som en hantverksutbildning med utrymme för täta möten lärare-student.

Jag önskar att litteraturstudier och storföreläsningar kunde ersätta en del av det som vi nu lyfter ut (bild, drama, slöjd, musik, natur, metodik)

Jag önskar att examensarbetena verkligen är nödvändiga och att resurserna som läggs på dessa är väl använda.

Jag önskar att tomten är snäll mot alla barnen, studenterna och lärarna i år. Det önskar jag verkligen.

Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…

Att vara mentor – lid i natt

koja.jpg

Lärarstudenter hade förr praktik. Idag kallas det verksamhetsförlagd tid och ska vara både teoretiskt och praktiskt. Prestationerna bedöms och betygsätts av mentorn (som är anställd av högskolan) – inte handledare eller arbetslag, Detta ställer frågor om mentorns trovärdighet på många plan och mentorsuppdraget hör till de absolut mest utsatta en lärare kan ha. Några exempel:

  • Finns det tydliga kriterier för bedömningen?
  • Går det att formulera generella kriterier?
  • Förstår studenten, handledarna och mentorn dem på samma sätt?
  • Har mentorn tillräckligt underlag (tid) för bedömning?
  • Är mentorn kompetent i ämnet och åldersspåret?
  • Ska vi kräva in skriftliga uppgifter för att bedöma kvalitet i reflektion?
  • Tolkar mentorn kriterierna på samma sätt som andra mentorer?
  • Är kriterierna relevanta i förhållande till det kommande uppdraget?

Vi mentorer möter ofta hårt motstånd och det finns en hemlig dröm om att genom vetenskapligt förhållningssätt och utförlig dokumentation kunna sova bättre efter att ha satt ett betyg som avgör en students framtid.

En väg att minska utsattheten är att alltid arbeta i par. Då kan vi backa upp varandra i svåra situationer – men inte f-n blir det vetenskapligare eller mer objektivt för det. Följden blir att balansen mellan arbetslaget-studenten och mentorn rubbas till vår fördel. Då tar jag hellre smällarna…