Putins tårar

Jag ser Putin gråta och blir lite rörd när han inför reporterns fråga förklarar:
– Det beror på vinden!

Idag spekulerar världen om tårarnas äkthet och jag kan inte låta bli att dras med. Kan han verkligen vara så manipulativ att han gråter för att dra uppmärksamheten ifrån det påstådda valfusket? Eller är det en rädd liten pojke som gråter av lycka över att hans högsta dröm har slagit in?

Samtidigt läser jag Claes Anderssons bok “Ottos liv” som i kapitel 20 innehåller en fantastisk berättelse om huvudpersonens uppdämda behov av att gråta.

Jag funderar på att klämma en tår idag. Det är sådant som vi män gör ibland.

Att förstå Stalin?

Fredrik Persson presenterar en ny bok om Stalins terror.

Därför är den tyske historikern Karl Schlögels bok ”Terror och dröm. Moskva år 1937” lika viktig som välkommen. Han låter sin text präglas av moraliskt patos, men hemfaller aldrig åt politisk plakathissande. Framför allt förmår han framställa det förflutna på ett sätt som gör även dess mest oförställbara beståndsdelar förnimbara.

Jag menar att det finns en tendens att som Claes Malmberg i debatt om feminism använda begreppet stalinism på ett slarvigt sätt. Det räcker inte med att vara vagt intolerant.

Vitaliteten avslöjar den kraft som krävdes för att hålla samhället i schack. 1934 utsågs 139 partisekreterare i staden Moskva. Fem år senare innehade endast sju av dessa alltjämt sina ämbeten. Resten hade arresterats, mördats eller drivits till självmord.

Så, jag rekommenderar att vi lämnar Stalin utanför debatten om feminismens brister.

20120305-090233.jpg

Kravaller på min gata!

Jag bor i centrala Malmö på en gata som är mest känd för att Zlatan bodde här en kort tid. För några år sedan gjorde fotbollshuliganer upp nedanför mina fönster, men sedan dess har det varit ganska lugnt.

I går var det orolig stämning igen. Horder av medelålders välklädda kvinnor trängdes utanför den exklusiva affären som lockade med total utförsäljning. En bit bort samlades några förvirrade män (s.k. “medföljande”) och kontemplerade över livets skiftningar. Jag anar att de inte riktigt hade koll på hur de skulle agera om det hettade till?
– Min fru såg den först!!!!

20120304-135957.jpg

Idag är lugnet återställt. Lokalen uthyres.

Vårtecken 2

Efter den rituellt genomförda motionsrundan tar jag itu med julgranen. Skrället är nu nedklippt och julen definitivt över (skriver jag övermodigt och sneglar på diverse ljusslingor omkring mig).

I en annan tråd diskuterar vi som vanligt manligt/kvinnligt. Jag ska inte trötta er med detaljer ur mitt familjeliv, men kan avslöja att jag är bättre på att ta ner än att sätta upp.

Ungefär så här trevligt hade vi när granen kläddes:

20120303-141213.jpg

 

Den medelålders vite mannen – återkomsten?

Jag vårdar min distans. Andra verkar njuta av att peta i myrstacken. Pinnar saknas inte.

När vänstern inte längre trodde att klasskampen kunde samla massorna under fanorna, så letade man efter andra grupptillhörigheter att mobilisera. Man tog tacksamt till sig begrepp som intersektionalitet, genusperspektiv, strukturell diskriminering, och Den Andre. Man vädjade till människors offermentalitet. Om du är en förlorare, så måste det vara för att du är kvinna, invandrare, eller muslim. Och vem är då fienden? Den vite medelålders mannen, förstås. Alltid.

Jag har en känsla av att politiken var enklare förr.

20120302-231308.jpg

Rosa pedagogik?

Ur intervjun med redaktören:

Vilka är strategierna?
– Den ena strategin är könsneutralitet som i praktiken ofta inneburit att det maskulina lyfts fram som norm och att bara det feminina setts som könat. Man byter inte namn på byggvrån eller snickarrummet utan bara på dockvrån. Den andra strategin är den kompensatoriska pedagogiken som går ut på att få barnen att överskrida könsnormerna. Flickor får öva på att vara stora, starka och modiga medan pojkarna övar på att vara snälla och prata om känslor. Det bygger på tydliga föreställningar om flickor och pojkar och riskerar att förstärka snarare än problematisera stereotyper.

Mina erfarenheter är helt omvända. Det är inte det maskulina som lyfts fram som norm i förskolan och jag skulle uppskatta att det är mindre än 5% som har välutrustade snickarrum.

Om vi utgår från två så vitt skilda verklighetsbeskrivningar finns det en uppenbar risk att bilden av metoder och problem blir helt annorlunda.

20120302-183645.jpg

Jag gillar författarnas försök att omvärdera 70-talets dialogpedagogik och hoppas att Freire åter blir ett namn på den pedagogiska kartan. Annars hade jag gärna hört Daniel Kallos försvara kritiken mot kritiken av det som han kallade ” den rosa pedagogiken”. Första gången jag mötte Kallos var 1977 och jag tror inte att metodiklärarna vid förskollärarutbildningen i Malmö har glömt hans kraftfulla framträdande i E122. Det var väldigt livat.

Hen som är utan synd kastar första stenen?

Medier översvämmas av krönikor om det opersonliga pronominat hen. En del tycks beskriva det som en stor genuspolitisk framgång att göra språket mindre precist.

Om det är så att vi knyter egenskaper till biologiskt kön på ett förtryckande sätt – då får vi bearbeta problem på ett annat plan.

Den allra ballaste tidningen Nöjesguiden tar steget fullt ut och ersätter alla personliga pronomina med hen. Syftet är oklart men jag förstår att det gäller att ta ställning för något. Det lilla ordet hen är okontroversiellt i de fall jag inte känner till personens kön, så det måste nog ligga något djupare bakom den här manifestationen. Mycket djupare.

Nästa vecka träffas vi och stenar hen som säger fel.

Mona Masri leder den aningen nervösa hejaklacken. Jag önskar att hon hade en lite mindre högdragen attityd till personer som inte är lika trendiga som hon är. Så här beskriver hon i en annan text klubbar utan profil:

Till slut står de där med en gles publik bestående av överförfriskade studenter i fula kläder och höga tankar om sig själv för att de går på klubb istället för nation.

Elitismen ser olika ut i olika läger.

P.S. Egentligen gör jag vad som helst för att få länka till Monthy Pyton!

Sådant som gör mig glad

Delar av familjen är på väg till Indien. Den här formen av feminism gillar jag!

Länk

Idag har Gulabi Gang över 200 000 medlemmar. Det började med att Sampat Pal Devi sporrade kvinnor i hembyn att bli ekonomiskt oberoende. Hon startade en syskola och lärde upp sina medsystrar till sömmerskor, drev självhjälpsgrupper. Till slut hade hon ett följe av tusen kvinnor.

– Då beslöt jag att det var dags att ha en uniform, säger hon.

Den blev rosa. Året var 2006, det officiella födelseåret för Gulabi Gang. I början slogs de mot kvinnovåld. Gick ihop mot misshandlande makar, tog dem till polisstationen, tvingade polisen att agera genom demonstrationer. Eller gav sig på de äkta männen med sina bambukäppar – en del av uniformen – om allt annat misslyckades.

Männen blev rädda och ändrade attityd mot sina hustrur. Det fanns plötsligt någon som kunde stå upp för dem. Kvinnorna fick råg i ryggen.

Nu har Rosa gänget vidgat sin horisont till att även inkludera korruption och problem som drabbar hela samhället.

20120301-232618.jpg

Visst vill ni veta mer om Malmö högskola?

20120302-063517.jpg

Ladda hem vår nya folder i pdf-format.

Jag är stolt över att det manliga nätverket uppmärksammas och hoppas det kommer mångas studenter till lunchmötet den 9/3 kl12.00 i A234.

20120302-063323.jpg

Det skulle inte förvåna mig om den går att beställa som papper.