Jag är grundligt trött på pseudodebatten, men det tycks som om världen är fascinerad av våra ansträngningar att skapa könsneutrala arenor för barnen.
Länk till tidningen Slate
Nu tar jag väl en risk som länkar till en tidning utan att känna till vad det är för organ. Äsch – det är fredag.
Det händer så mycket konstigt.
Jag väljer mellan Milan-Chievo och Ingrid Carlgren. Äsch – det går att vara simultan.
(rättelse – Amelia är Milans andremålvakt)
Tacka vet jag Berlin. Där heter gatorna trevligt maskulint.
Jag vet inte vad som ligger bakom de här rubrikerna och anar att det finns ett visst intresse av att svartmåla de norska framgångarna att rekrytera män till förskolan.
I Sverige gör alla allt – helst på samma sätt och samtidigt. Tanken på att en förskolechef skulle ta ansvar för arbetsfördelning kanske är provocerande? Jag vet inte.
Det känns som om den här debatten är riggad.
Samtidigt måste jag erkänna att efter 25 år i förskolan på åldersblandad avdelning har tanken på att smita undan från rutiner aldrig slagit mig.
I Sverige har delegationen för jämställdhet i förskolan definierat männens uppgift utifrån ett annat perspektiv – de ska visa att män också har vårdande sidor. Det är ett annat politiskt projekt. Kanske går de att förena – jag är bekymrad över att den här polariteten vällustigt återskapas av medier och efterlyser en bredare rapportering från Norge!
Och jag själv är lika vissen såsom Rhododendronen ser ut.
Det går en subtil gräns mellan att vara neurotiskt bekräftelsesökande och att en driva en fråga konsekvent. Mina arbetskamrater antyder att jag borde ligga lite lågt ett tag och jag anar att de har en poäng.
I senaste numret av lärarnas tidning är jag intervjuad.
(bild Lärarnas tidning – Ewa Leveau)
Kul – men jag tycker nog att kommentarerna är väl översvallande i sin upphetsning.
https://twitter.com/andreasekstrom/status/184543274005045248
Jag tror det är menat som en komplimang.
Slirigt var ordet, sa Bill.
Jaha – ska vi verkligen ta ett varv till i gyttjan? Det känns som om DN borde fundera lite över sitt utgivaransvar och de påhoppades replikrätt.
https://twitter.com/genusskolan/status/184257490282758145
Den berömda “antipluggkulturen” diskuteras utifrån en avhandling om högpresterande pojkar på Na-programmet.
– De unga manliga naturvetarna anser att de behöver andra resurser än det som betygsätts i skolan för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden – och där ingår bland annat att odla ett omfattande socialt umgänge, säger Ann-Sofie Nyström, filosofie doktor i sociologi.
Visst strävar många män efter höga betyg och yrken som läkare, jurister eller civilingenjörer. Men om de inte skulle få de högsta betygen så räknar de kallt med att ta sig in på högskolan via högskoleprovet alternativt plugga utomlands.
Jag tror killarna har mer än en poäng. Skolframgång är ingen garanti för anställningsbarhet.
Daniel Sandström presenterar Knausgård del 4.
Knausgårds projekt, som går ut på att blottlägga livet så att gränsen mellan yttre och inre liv till slut upphävs, är så i fas med tiden att det är kusligt. Att säga att Knausgård är litteraturens svar på vår Facebookmättade kulturs oförtröttliga självexponering låter kanske lättköpt och moralistiskt, men en förklaring till vår fascination inför hans utlämnande minnen är just att han bara gör vad alla andra nuförtiden gör på nätet, det vill säga berättar om sig själv och sin vardag, i hopp om att vinna andras gillande.
”Det finns något som heter privatliv. Vet du vad det är”, frågar en skolfröken den unge Karl Ove i den tredje delen. ”Nej”, svarar han, och vi läsare vet att han inte ljuger. Knausgårds kamp är också en moralisk kamp, ett försök att upphäva det inlärda moment av förställning som varje människa lär sig att leva med i mötet med andra. Det sociala jaget är en lögn, som håller det inre jaget fången.
Och nu blev jag sugen på att läsa den här märkliga sviten igen.
Jens Liljestrand presenterar en antologi med män som brottas med mansrollen. Han är inte nöjd:
Jag skulle s å oändligt gärna vilja att fler män förmådde föra den jämställdhetsdiskursen på det här planet. Utan en sekunds tvekan skulle jag byta bort diverse SCUM-, hen- och hår-debatter, alla dessa ändlösa metadebatter om Axess-höger, Sveland-vänster och Karl Ove Knausgårds eviga babyrytmik, för en enda text där en man medgav att han – konkret, medvetet, personligen – utsatt en kvinna för någon form av kränkning. Inte för att jag känner någon längtan efter mänskligt lidande, utan för att det är omöjligt att komma vidare om vi inte kan råda bot på den groteska diskrepansen i de livsberättelser som alltid är utgångspunkten för genusdebatten. Hur kommer det sig att alla känner en kvinna som har blivit slagen, men ingen känner en man som slår? Att offret alltid är den bekanta, förövaren alltid den främmande?
En möjlig förklaring är att män undviker män som slår. Alltså blir våldet den ensamme desperate mannens handling – inte toppen på det våldsamma maskulina isberget. Men om vi vidgar definitionen av våld till att innefatta sporter med aggressiva inslag kanske det är möjligt att driva tesen vidare?
Den ende som finner nåd är Mikael Niemis berättelse om älgjakt:
Först där, i suget från de fria vidderna och den trygga bastugemenskapen och manlighetens alla falska löften, kan jag närma mig den verkliga smärtpunkten. Eller som Niemi skriver:
”När man gått vilse ska man stanna och koka kaffe. Man tar fram skogspannan, slår i en näve kaffe och ser lågorna slicka fram värmen. Då lugnar man ner sig. Då börjar man tänka igen. Man tittar bakåt i stället för framåt, det är ju trots allt därifrån man kommit.”
Hellre en ärlig mansgris än en hycklande botgörare?
Om den maskulina könsmakten inte tar sig värre uttryck än att vara nära naturen är jag beredd att hålla med.
Tysta tankar 